Jag kunde inte sluta prata om dig. Och du undrar varför mina vänner skulle veta vem du är. Du och jag var sockret i min tillvaro. Det lilla extra. Detaljerna som satte den rätta färgen. Jag vet inte vad jag var för dig.

Däremot. Är det nu dött. Maskrosor må kunna växa upp ur asfalt, däremot har de chanserna för oss redan försvunnit. Du undrar. Varför vi fortsätter prata. Jag har faktiskt ingen aning. Men, jag tror det kan bero på att du var allt. Ord du sa. Ord jag sa. Ord vi var. Dygnet vi spenderade tillsammans. På riktigt. Alla detaljer, alla små drömmar. Min bild av dig var min dyrbaraste tavla. Dock den tavla som troligast var förfalskad. Som visade sig vara det.

Inget utav det existerar längre. Frågan är när vi ska inse det. När vi aldrig mer kommer prata om det som vi en gång trodde fanns.

Det kanske fanns. Men. Det var snart fyra år sedan.. Dags att ta sig vidare.

Bilden: 1 augusti 2008