Ditt liv förändras när du minst anar det. När du är som mest uppe i dig själv och så van vid dina rutiner att du inte ens tänker på att ändra dem, oavsett hur de får dig att må.

Ett år. Ett år har gått sedan det hände. Det har stoppats undan. Igen. För det är inte lätt att prata om eller förstå, men det har hänt och det är över. Det är faktiskt över och därför kan man lägga tillbaka det och gå vidare. Men ändå skriver jag och lägger inte undan något utan sitter kvar. Blyertsen tar sin plats på pappret och jag känner att det är rätt, att det hör hemma där. Det här måste få komma ut och ta sin plats. Så, vi kan väl börja om från början.

 

Det var perioden när klockan flyttar en timme, när löven slutat falla och snön och mörkret inte vore något underligt. Ljuset, värmen och den varma luften hade nu lämnat oss för den här gången. Vad vi inte visste var att inte bara årstiderna bestämde sig för att ändra sig. Utan även livet nära oss. Nära mig. Väldigt nära mig. 
Jag var väldigt uppe i mig själv och i mina uppgifter. Skolan skötte jag fint, som vanligt. Men det var ändå stressigt att hinna med. Jag lade inte ens märke till att min syster hade lunginflammation, och en kväll ropade mamma gråtande efter mig: ”Men förstår du inte att hon är jättesjuk?”
Nej, jag fattade inte att hon var sjuk. Jag fattade inte. Det var inte inom mina måsten och mina viljor. Egoism? Nej, snarare att inte klara av mer än mig själv. Jag fixade inte det då. Det gick inte, jag var tvungen att klara av skolan. Det var det enda jag såg, förutom en person, min pojkvän. Han som såg mitt vanliga och glada jag. Mitt välmående jag. Han, skolan, hem, han, skolan, hem, hela tiden. Mitt liv. Men jag fick inte sova hos honom. Jag måste vara hemma. En av mammas regler. Jag reagerade inte men mina vänner tyckte det var konstigt. Jag accepterade regeln, även fast det var fel. Jag hade annat att tänka på. Ville inte bråka eller vara i vägen utan ville bara göra det jag skulle.

 

Det var inte bara jag som var upptagen med mitt liv. Min yngsta syster var fjorton och ett halvt och bestämde sig för att bryta lite regler och göra lite som hon ville. Vara som alla andra. Två gånger försvann hon och vi fick inte tag i henne. Vi övriga familjemedlemmar fick panik och oroade oss så mycket att vi grät och inte kunde sova. Tänk om nån kille tagit med sig henne, ifall hon var ensam och gick hem och mötte någon skum typ eller om hon blivit påkörd. Alla möjliga hemska saker snurrade i våra huvuden. Varför. Kunde. Hon. Inte. Svara. i. Den. Jävla. Telefonen! Vi ringde runt till alla hennes vänner, som inte visste var hon var. Mamma körde runt i hela stan och letade efter henne. Vi hittade inte henne trots att Örnsköldsvik är så förbannat litet. Mamma kom hem. Grät. Orkade inte mer. 
Men, syrran kom hem. Levande. Däremot var det inte bara dessa två gånger som fick mamma att oroa sig. Det var varje gång hon var på stan, vilket hon var vareviga dag också. Detta skapade en ständig oro hos mamma och även hos oss. Men som sagt, jag var uppe i mitt eget liv.

 

Att jag hade skaffat pojkvän blev jobbigare och jobbigare. Jag fick inte vara där på kvällarna. Fick inte sova där och han fick inte sova hemma hos mig heller. Mamma kom med allt konstigare och konstigare regler och sa underliga saker överhuvudtaget. Jag tänkte att det bara berodde på att hon var mycket i kyrkan, att hennes tro fick henne att bli annorlunda och att det inte var något problem. Men det var det. En kväll bråkade vi. Jag var arg för att jag inte hade fått stanna hos min pojkvän. Då tvingade hon mig att ha på mig mitt guldkors, hon lade det runt min hals när jag låg i sängen. Jag skrek och grät att jag inte ville. Hon grät också och sa att i kristna hem måste man vara kristen och att ville jag inte vara det så skulle jag flytta. Det kändes som något väldigt obekant hängde runt min hals. Jag kände mig fången och tog av mig korset. Inte ens efter den här händelsen förstod jag att något var fel. Jag tyckte bara att mamma var konstig. Bara konstig och jag tänkte inte mer på det. Däremot kände jag en avsky mot hennes konstiga regler och mot kyrkan överhuvudtaget. Jag mådde dåligt när jag var där, trodde att det var detta som gjorde att mamma blivit så underlig. Men ändå respekterade jag det. Det var ändå hennes tro, hennes sätt att se på livet.

 

I skolan, hos min pappa och särskilt hos min pojkvän kände jag mig fri. Jag kunde fly mitt hem. Jag slapp reglerna där, på sätt och vis, de gällde ju fortfarande. Min kille ifrågasatte dem och sa åt mig att jag är sjutton år och snart myndig. Att jag inte skulle få sova hos honom är ju helt absurt. Jag höll med. Nu var det slut med det. Nu skulle jag följa min lillasysters spår. Bryta regler. Men bara fåniga regler, som denna. Därför vägrade jag komma hem en kväll, flera kvällar. Men mamma kom dit och hämtade mig. Så en kväll åkte jag och pojkvännen till pappa. Jag var orolig. Tänk om hon kom dit, ifall hon blev jättearg. Men ingenting hände och för första gången fick vi somna i varandras armar.

 

Visst fanns det guldkorn i vardagen. Däremot räckte de inte, de tappades bort mer och mer eftersom. En natt blev jag väckt av mamma, hon sa något om att någon dött. Jag somnade bara om. På morgonen när jag skulle tända lampan ute i hallen så gick hon och släckte den. Mina systrar var inte uppe. Klockan var ändå halv åtta. Nu stod något inte rätt till. Jag tände lampor och väckte mina systrar. De sa att mamma inte lät dem gå till skolan, att de skulle stanna hemma. Då blev jag förbannad och rädd. Mest förbannad. Jag sa åt dem att de inte skulle lyssna på henne. Skrek åt mamma när hon vägrade lyssna. Sa till henne att hon inte kunde tvinga dem stanna hemma. Att de måste till skolan. Hon var helt.. förstörd. Det enda hon fick ur sig var: ”Men ni måste ju respektera de döda! Kan ni inte respektera de döda?” Jag trodde fortfarande att det bara var något utav de där religiösa påhitten. Jag smörade mackor åt mina systrar samtidigt som jag grät, skar osten med skakande händer och sen for vi till skolan. Det kändes konstigt att vänta på bussen bland alla andra vanliga människor. Varför hade det blivit såhär för oss?

Efter en helg hos pappa kom vi hem som vanligt. Mamma var inte hemma. Aja, tänkte vi, hon kommer sen. Vår svarta lilla glädjespridare, vår pudel Alma, var inte heller i lägenheten. Underligt tänkte vi. Men ja, tänkte jag, då hinner jag gå till min pojkvän. Jag gick den korta femminuterspromenaden till hans lägenhet och när jag kom innanför dörren ringde mobilen. Polisen. De berättade att de hade vår hund. Men, tänkte jag, mamma då? Allt möjligt for igenom mitt huvud, men allra mest trodde jag att hon var påkörd. Min röst var stadig och precis som vanligt. I luren hördes det inte så mycket mer. Jag föll ihop. Fattade ingenting. Jag fick inte ens veta var hon var.

 

Vår hund hämtades på polisstationen och vi fick bara med henne, ett koppel och mammas mobilladdare. Fint att hon var oskadd och mådde bra, men oron över mamma hängde kvar i luften. Det gick dagar. Vi fick inte veta någonting. Tillslut luskade vi fram att hon var i Sundsvall och att hon var svårt psykiskt sjuk. Detta ledde till att vi fick bo hos pappa. Men vi hade aldrig riktigt bott där förut. Vi hade varit där varannan helg i flera års tid och så hade det varit. Jag och mina systrar kom helt enkelt vår pappa närmare på alla sätt genom detta. Han fick veta vad vi tyckte om att äta, vad vi hade för läxor, vad vi hade för problem, hur vi helt enkelt var på ett helt annat sätt än tidigare. Vilket jag i efterhand uppskattat mycket. Men under den här tiden tyckte jag att det var jättejobbigt. Hemma var alltid hemma och jag kunde inte träffa min älskling lika ofta heller. Jag bestämde mig för att flytta hem och bo hemma ensam. Däremot spenderade jag mycket tid hos min pojkvän. Han tog hand om mig och hjälpte mig. Jag hade också mycket bättre kontakt med mina systrar än tidigare. Trots att vi inte ens bodde under samma tak längre. Men de fördelarna gömdes under oron och oron gömdes under livet.

 

Första gången jag fick prata med mamma efter detta var när hon ringde mig en fredagskväll när jag var på fest hos en kompis. Hon undrade hur jag mådde och vad jag gjorde. Lite rädd blev jag, tänkte att hon kanske inte gillar att jag är på fest. Men hon lät mest trött och var glad för min skull. Hon sade att hon hade sovit i flera dygn, i sträck och nu såg hon på TV. Hon sa att det var ett roligt program och hon tyckte jag skulle gå och se det. Jag log. Mamma skulle bli som vanligt igen. Mamma skulle må bättre.

 

Blyertsen sitter där nu. På pappret. Och det känns bra. Nu har det fått komma ut. Nu har de här orden fått sin plats. Nu kan man gå vidare.

 

Psykiska sjukdomar kan dyka upp när du minst anar det. Har du aldrig varit med om dem förut kan de vara svåra att upptäcka och förstå. Min mamma fick en psykos men mår nu bra tack vare människor som förstod att något var fel. Jag visste inte. Det som inte syns, finns inte många gånger, vilket är otroligt dåligt och jag hoppas ni har fått en inblick i hur vanliga dessa sjukdomar är.
Ta hand om varandra.

Jag kunde inte sluta prata om dig. Och du undrar varför mina vänner skulle veta vem du är. Du och jag var sockret i min tillvaro. Det lilla extra. Detaljerna som satte den rätta färgen. Jag vet inte vad jag var för dig.

Däremot. Är det nu dött. Maskrosor må kunna växa upp ur asfalt, däremot har de chanserna för oss redan försvunnit. Du undrar. Varför vi fortsätter prata. Jag har faktiskt ingen aning. Men, jag tror det kan bero på att du var allt. Ord du sa. Ord jag sa. Ord vi var. Dygnet vi spenderade tillsammans. På riktigt. Alla detaljer, alla små drömmar. Min bild av dig var min dyrbaraste tavla. Dock den tavla som troligast var förfalskad. Som visade sig vara det.

Inget utav det existerar längre. Frågan är när vi ska inse det. När vi aldrig mer kommer prata om det som vi en gång trodde fanns.

Det kanske fanns. Men. Det var snart fyra år sedan.. Dags att ta sig vidare.

Bilden: 1 augusti 2008

Det här är min sanna historia om att några få ord kan förstöra hur mycket som helst. Den finns även på min vanliga blogg.

Jag hade en bästis. Jag var elva år. Jag litade på henne. Hon var min bästa vän. Men hon svek mig flera gånger. Sa saker som hon inte fick säga, loggade in på msn och skrev en massa skit till folk. Men hon erkände det aldrig.
Hon avslutade vår bästisskap med att skriva en lapp där det stod att jag var för tråkig. Sen ville hon fortsätta vara min vän. Det gick bra ett tag. Tror jag. Jag vet inte. Minns faktiskt inte. Hur som helst. Efter det började två av hennes kompisar skriva skit till mig på Lunarstorm (detta var alltså runt fem - sex år sen ungefär) och ropa fula saker efter mig på stan. De skrev att jag borde plastikoperera mig för att jag var så ful.
Trots att jag inte sagt någonting till dem. Alls. Kände dem inte ens.

Det var två tjejer som förpestade min vardag med de där få orden. Två stycken. Sen var det en kille också som också sa något fint om att jag lät som en kille. Jag bröt ihop och berättade det för mina kompisar. De tyckte han var dum i huvudet och gav mig stora kramar.

Det gick två år. Men jag tålde dem fortfarande inte. Jag var fortfarande rädd för dem.
I åttan började jag må riktigt dåligt. Jag minns en temadag då vi hade haft teknik och vi hade temat broar. Vi åkte till Högakustenbron. På vägen dit fick jag sitta själv i bussen. Mina två kompisar hade redan bestämt att de skulle sitta med varandra. Då kom det ord från den där killen igen och även från en annan. "Vad står det på skorna? Shut up, haha, vafan"
Men jag ignorerade dem. Sa inte ett knyst till dem. De förtjänade inte mina ord.
Fan vad jag hatade mina kompisar då. De fullständigt sket i att jag fick en massa skit på mig. Egentligen skulle vi ha fått den guidade turen med den klassen där killarna och tjejen gick. Men jag vägrade. Jag vägrade. Så vi fick gå med den andra klassen istället. Då kunde jag andas ut igen.

Jag skolkade från idrotten. Min bästa vän också. Tillslut undrade våra gympalärare vad det var för fel. Det var de enda lektionerna vi hade med parallelklasserna. Där de där människorna gick. Jag ville inte vara i närheten av dem. Inte min kompis heller. Vår ena lärare sa: Tänker ni låta dem vinna? Gör ni såhär så vinner dem.
Så vi började gå på idrotten. Jag klarade det. Vi klarade det.

Det året ville jag ta livet av mig. Jag ville vara fri. Jag funderade flera gånger på att hoppa från något högt ställe. Det var inte tankarna om det skulle vara effektivt eller inte. Det var tankarna på att flyga. Att vara fri.
Mina vänner struntade i mig mycket de där åren. Inte jämt förstås, men ofta. De såg inte att jag mådde dåligt fast jag nästan skrek om det. Kändes det som. De ignorerade mitt inristade K på handen. Kärlek. Koncentrationen på att rista in det var härlig. Man glömde resten för en liten stund. Mina vänner frågade inte hur jag mådde.
Men det gjorde däremot Elin i min klass. Hon lyssnade på mig. Hon blev min vän och det är hon fortfarande. Henne har jag mycket att tacka för.
Mellan höst och vårterminen lärde jag känna Andreas på nätet. Det var tillslut han som fick mig på bättre tankar. Jag har flera gånger sagt att han räddat mitt liv. Han var min vändpunkt. Fick mig att inse att jag var fin som jag var.

Jag började må bättre. Det försvann tillslut. Jag hade ju fortfarande mina vänner och min familj. Det hade jag alltid haft. Men jag såg dem inte då och de såg inte mig. Jag har släppt det mer och mer. En gång i nian skulle klassen spela på Sliperiet. Jag sjöng. Och där stod de. De där svinen som förstört och trampat på mitt självförtroende. Och där stod jag och sjöng rakt i ansiktet på dem. De hade aldrig vågat göra något liknande. Det kändes bra. Som att spotta dem i ansiktet. Ser ni, jag står fortfarande!

Däremot, i vintras. Haha, det är nästan patetiskt. Men då var det en av tjejerna och så stod hon där med sina kompisar. Jag brukar undvika henne så mycket som möjligt. Jag hatar henne för vem hon har gjort mig till. Jag hatar henne för att hon har gjort mig till en så rädd människa. Jag hatar det hon sagt.  I alla fall. Då i vintras. Då hörde jag henne säga: Vilken ful tröja hon har. De bara stirrade på mig och jag blev tolv, tretton, fjorton år igen. Nu var jag sjutton eller arton. Jag hade lämnat det där. Det hade tydligen inte dom. Men jag sa inget. Lyfte på hakan och försökte smälta det. Gick stolt. Egentligen skulle jag kanske bett dem hålla käften, men de förtjänar inte min tid. Inte då, inte nu. Aldrig. De är inte värda min tid alls.

Och då tycker jag, nä det gör jag inte. Jag tycker inte ett dugg synd om dem. Men, att de är kvar där. I det där mönstret. Där personer inte är lika värda för vilka kläder de har på sig. För att de kanske är lite töntiga. För att de anses som tråkiga. Det är de som förlorar på det. Det är de som får skit för det sen. Karma för fan. Karma.

Men vet ni vad. Jag är stolt nykterist, stolt finne, stolt tjej som inte sminkar mig. En stolt Ida. Och vet ni en sak till. Det de gjorde mot mig. De tänker jag adrig förlåta dem för så länge de inte kommer och säger det till mig. Ett riktigt jävla förlåt. Men det kommer fortfarande sitta kvar. Det är sår som alltid kommer finnas kvar som ärr. Så på sätt och vis, nej, jag kommer aldrig förlåta dem.
Det har förstört mycket. Och det är sjukt att det fortfarande existerar mobbning. Det är fan plågsamt att veta att vi inte gör mer för barn och vuxna som blir utsatta för sådant.

Anledningen till att jag äntligen skrivit det här är att jag fann det på bloglovin på Bris blogg. Det kändes bra att skriva det just nu.
Sprid budskapet mina vänner. Våga hjärta Bris. Alla har varit med om något tungt någon gång. Vi behöver varandra.

Är du under 18 år och behöver prata med någon vuxen kan du ringa 116 111 (gratis och syns inte på telefonräkningen) eller vill du hellre skicka ett mejl eller chatta så går du in på Bris.se 

Bilden: Är från brisbloggens hemsida

Ta hand om er! <3