Min pappa ringde mig nyss angående gårdagen. Ja, vad hittade jag på igår då?

Hade drömt mardrömmar. Jag var så nervös alltså. Jag drömde att jag försov mig bland annat. Att jag vaknade tolv, att jag hade missat workshopen. När jag vaknade var jag skitförbannad. Men. Klockan var ju bara halv sex. En timmes sömn till alltså.

Men vaddå, vakna halv sju på en lördag? Jo, jag skulle till Umeå. Delta i en workshop med en av Finlands och nordens allra bästa koreografer; Kenneth Kvarnström. Nervositet var ordet.

Mamma körde mig till vårt nya fina resecentrum som just nu inte har några fungerande tåg. Det var nästan öde.
En gammal dam frågade om jag hette Inga-Lill. Nej svarade jag. Hon hade aldrig sett den där Inga-Lill och hon och hennes man skulle möta henne, så det var därför de hade frågat.

Jag hann i tid till bussen. Lyssnade på musik, låtsassovde och var nöjd. Ensam. Vad skönt att få vara ensam.
Det hade snöat dagen innan och vintern var alltså här nu. Snön var vacker, vit och täckte de gråa träden. Vi körde säkert igenom varenda jävla by på vägen för att plocka upp folk. Lite irriterande ja.

Vi kom fram. Det kändes så konstigt. Sist jag varit här var i somras då jag skulle åka hem efter Trästockfestivalen i Skellefteå, juli. Runt tre månader sen alltså, nästan exakt.
Ringde min pojke. Han ville sova. Bestämde mig för att köpa en Subwaymacka. Fortfarande dött.
Kollade upp så att jag skulle hitta till Norrlandsoperan och Balettakademiens Rosa Huset. Och javisst hade jag varit där förr, så det var inga problem. Kunde inte sitta nånstans då snön blött ner bänkarna. Stod och petade bort något som jag glömt säga att jag inte ville ha på min rostbiffsmacka.

Fortsatte mot staden för att kolla i några affärer. Hade ju ändå en timme att spendera. Det blev att gå igenom galleriorna och en sväng in på Lagerhaus. Köpte någon julklapp, vintern är här, som sagt.

Och gud så jag svettades. Det var så himla varmt att gå runt där inne. Ringde min kompis. Hans mobil var död. Oj, jag skulle alltså göra detta ensam. Äh.

Sedan gick jag tillbaka till Rosa Huset. Kenneth Kvarnström kom in genom dörren med stora svarta "gummi"skor.
Vi dansare gick in i salen och våra kroppar fick vakna till liv. Han frågade om vi behövde värma upp och vi sa ja.
Jag var redan så fruktansvärt varm, men visst kul ändå. Han varnade oss för sin musiksmak. Det blev uppvärmning i form av diagonaler till bland annat Don't cha med Pussycatdolls. Lite kul sådär, inte det man väntade sig, men vad väntade man sig, egentligen? Jag vet inte.
Det var i alla fall jätteroligt!

Workshopen byggde på föreställningen XPSD som jag senare skulle få uppleva. Detta märktes när vi väl satte igång. Först fick vi lära oss en bit av en koreografi. En del av stegen vi hade på diagonalen fanns där också.
Han sa åt oss att vissa saker inte är så stora eller svåra som man tror, "den här t.ex., den är bara så!"
Därefter fick vi gå ihop två och två och lära oss snurra runt den andre på ett sätt. Detta ingick sedan i en pargrejj som vi lärde oss efter den.
Sen fick vi göra pargrejjen till den riktiga musiken.

Allra sist berättade han om vad det var vi hade gjort, mishmash som de kallar det och svarade på våra frågor.
Otroligt häftigt att få höra det från någon som verkligen är ett proffs och kan sin sak.

Sedan sprang jag ner för att duscha, skulle ju hinna till föreställningen också.
Utanför stod pappa med bilen. Systrarna var ute å sprang på stan så vi gick till Norrlandsoperan och väntade.
Jag slängde i mig två yoghurtar (toffee och sur yoghurtsmak, nja? Vaddå drömyoghurt?) och sen en banan på det.

Vi slog oss ner i Black Box och väntade. Det blev något fel på ljuset. Men sedan så fungerade det och det var fantastiskt. Jag gillar att Kvarnström säger att publiken får uppleva själva vad det är de ser. "Dans ska upplevas, inte tolkas"

Ja, angående det pappa ringde om så var det så att Kenneth hade bott på samma ort som pappa och de hade gått på samma skola när de var små. Efter föreställningen hade pappa ätit middag på operan och sedan sett Kenneth och gått och frågat om han hade känt igen honom. Kenneth tänkte efter några sekunder och sa sedan pappas namn. Javisst. Lite kul sådär :)

Världen är liten men fortfarande så väldigt stor.

En fantastisk dag i dansens värld däremot. Och fick komma hem litegrann också.

Bilden: Tog jag igår morse på resecentret hemma i Ö-vik