Vi hade väntat så länge, jag och mina fina klasskamrater och de tusentals andra som drömde. Drömde om det fria livet. Få bort högarna av läxor, få sova bort de blå ringarna under ögonen och äntligen få fara ut i det fria livet och kanske slippa den här lilla hålan.
Ja, i vår värld hade sofforna varit räddaren i nöden och skratten hade dragit oss ur de allra tuffaste dagarna. Vi nästlades in i varandra, en bukett av rosor, det var det vi blev. Med våra taggar och med våra blad fyllda av passionerad röd färg gjorde vi vår vas till något lite finare. Ibland vissnade någon, men det ordnade sig med hjälp från de andra rosorna och med något mirakelmedel för växter. Vi var en av de finaste samling rosor någonsin.
Men så kom dagen, då buketten skulle delas.

Vi började hos vår historie- och svenskalärare och hans hem var precis som vi tänkt oss, fint och personligt. Jag tyckte om marmeladen som vi fick till frukost, den från "den gamle fabrik". Bara den besvarade våra tankar som vuxit och till slut funnits i tre års tid. Mysigt var det helt enkelt.
De vackra rosorna började vandra in, ännu var vi en bukett. En av dem hade köpt ett glas när vi var i Tjeckien på klassresa, det glaset hade nu gått sönder. Så länge som det hade fått vara i trygghet och väntat på denna strålande dag. För nog var det en väldigt vacker dag minsann. 30 grader i solen och jag tyckte synd om killarna som klätt upp sig med kostym. Det skulle bli en fortsatt varm dag.
Vi slog oss ner i gräset. Jag drack äckligt alkoholfritt vitt vin och de andra hade något kanske lite godare, det vet jag fortfarande inte. Jag var dock mer nöjd med min återigen alkoholfria cider med smak av fläder. Är man nykterist så är man och även detta var accepterat bland de andra. Hur ska annars en bukett hålla sig fin?

Vi skrattade, pratade, delade ut blommor och fick små presenter av de som lärt oss en hel del, våra mentorer. Första bandet som fick hänga runt min hals var rött och på det hängde en  bild och på baksidan stod det: I love gangster rap. En liten notering om ett minne som kommit fram under dessa tre år. Vår mentor höll tal och alla grät. Jag gav mina tre närmaste ett kuvert och de andra fick varsitt litet vikt hjärta med lite av det roligaste vi hade gjort tillsammans: Sceniska. Namnet på vårt projekt stämde då och stämde också även denna dag: Mot oändligheten och så vidare!
Det var nu. Så mycket nu.

En liten paus i låtsaschampagnen vandrade vi ner mot skolan för att ta vårt studentfoto och vi undrade varför fotografen kunde våra namn.. Men vi kom ju sedan på att han kunde läsa dem på våra mössor.

Sen, var det avslutningen. Många av oss tog farväl av Hålet. Musikernas lokal i källaren, där våra omtänksamma soffor fanns, där många av våra skratt och tårar funnits. Vår rektor hade lämnat MumsMums i sal 105 eftersom vi hade högre betyg än de tidigare estettreorna. Vi ropade i ljushallen och tog våra sista steg som elever där.

Och tillslut aulan. Här var slutet nära. Början också. Musik hördes från några av mina klasskamrater, som så många gånger förr hade deras toner gett mig någonting mer. Nu vågade jag inte riktigt ta emot det, ville inte gråta. Tal hölls. Ett år kvar, ett år kvar ropades det på estetkören. Stipendium delades ut. Chockad fick jag gå upp och ta emot applåder och rop från mina fina. Flera duktiga elever stod där och det var kul att få stå där på scenen. Den var mitt hem, jag hade vuxit från ett litet frö till en liten växt där, på just den scenen. Det här kanske var sista gången jag stod just där. Ännu ett farväl.

Till slut fick vi gå ut. Vår klass var först och känslan när man kom ut.. vi hoppade ut i det kalla vattnet. Precis så kändes det. Alla människor, alla bilder på små barn som nu vuxit upp, solen och kanske det läskigaste av allt.. friheten. Vi gick ner för trappen och försökte sjunga studentsången. De andra skrek och var lyckliga och det gjorde även vi. Sedan delades buketten, efter att ha gråtit i varandras famnar lämnade rosorna varandra för att möta sina familjer och vänner. Men de möttes snart igen för att åka runt på ett lastbilsflak och vara tokiga, precis som vanligt och buketten, den delades, men de förlorade inte varandra. För nog finns det alltid plats för rosor att få torka någonstans i hemmet, eller hjärtat.

Bild: Tog pappas flickvän när jag åkte flak med mina fina.

Klor som möter golv. Stegen är inte sömniga, men inte heller pigga. Hör fjädrarna i sängen. Och kraffs. Tillslut känner jag det lilla hjärtat slå, trots att det är två täcken mellan mitt ben och den svarta lilla varelsen. Sen känner jag tassarna. Hör halsbandet klirra till när hon hoppar ner. Tittar, hon har lagt sig på golvet. Det går en stund och jag hör halsbandet igen, känner tassarna och sen återigen, det lilla hjärtat som slår.

Bilden: Tog min syster Emma nån gång förra året tror jag. Jag och Alma sover så sött.

Ibland eller ganska ofta ligger du kvar och sover. Persiennerna är nerdragna, hamstern leker i spånet och jag har gjort mina morgonrutiner. Idag låg frukosten kvar i magen som en klump. Åt jag för mycket? För lite? Skitsamma. Slog på datorn. Kollade Facebook, Bloglovin och Bilddagboken. Nu skolarbeten. Nu. Men det tog stopp.
Jag tittade istället på dig. Tog din hand. Du höll kvar. Du var på sätt och vis vaken alltså. Sen drog du undan handen. Gnällde lite. Jag pussade dig. Du blundade. Fortfarande. Gnällde lite till. Jag bara log. Du är som vackrast efter en natts sömn. Du är som vackrast när du ligger kvar där i sängen och är lite halvtrött.
Skolarbeten. Va. Nej. Jag lade mig brevid dig istället och det var fint.

Bilden: togs den 5 november. Älsklingen sov sött.

Min pappa ringde mig nyss angående gårdagen. Ja, vad hittade jag på igår då?

Hade drömt mardrömmar. Jag var så nervös alltså. Jag drömde att jag försov mig bland annat. Att jag vaknade tolv, att jag hade missat workshopen. När jag vaknade var jag skitförbannad. Men. Klockan var ju bara halv sex. En timmes sömn till alltså.

Men vaddå, vakna halv sju på en lördag? Jo, jag skulle till Umeå. Delta i en workshop med en av Finlands och nordens allra bästa koreografer; Kenneth Kvarnström. Nervositet var ordet.

Mamma körde mig till vårt nya fina resecentrum som just nu inte har några fungerande tåg. Det var nästan öde.
En gammal dam frågade om jag hette Inga-Lill. Nej svarade jag. Hon hade aldrig sett den där Inga-Lill och hon och hennes man skulle möta henne, så det var därför de hade frågat.

Jag hann i tid till bussen. Lyssnade på musik, låtsassovde och var nöjd. Ensam. Vad skönt att få vara ensam.
Det hade snöat dagen innan och vintern var alltså här nu. Snön var vacker, vit och täckte de gråa träden. Vi körde säkert igenom varenda jävla by på vägen för att plocka upp folk. Lite irriterande ja.

Vi kom fram. Det kändes så konstigt. Sist jag varit här var i somras då jag skulle åka hem efter Trästockfestivalen i Skellefteå, juli. Runt tre månader sen alltså, nästan exakt.
Ringde min pojke. Han ville sova. Bestämde mig för att köpa en Subwaymacka. Fortfarande dött.
Kollade upp så att jag skulle hitta till Norrlandsoperan och Balettakademiens Rosa Huset. Och javisst hade jag varit där förr, så det var inga problem. Kunde inte sitta nånstans då snön blött ner bänkarna. Stod och petade bort något som jag glömt säga att jag inte ville ha på min rostbiffsmacka.

Fortsatte mot staden för att kolla i några affärer. Hade ju ändå en timme att spendera. Det blev att gå igenom galleriorna och en sväng in på Lagerhaus. Köpte någon julklapp, vintern är här, som sagt.

Och gud så jag svettades. Det var så himla varmt att gå runt där inne. Ringde min kompis. Hans mobil var död. Oj, jag skulle alltså göra detta ensam. Äh.

Sedan gick jag tillbaka till Rosa Huset. Kenneth Kvarnström kom in genom dörren med stora svarta "gummi"skor.
Vi dansare gick in i salen och våra kroppar fick vakna till liv. Han frågade om vi behövde värma upp och vi sa ja.
Jag var redan så fruktansvärt varm, men visst kul ändå. Han varnade oss för sin musiksmak. Det blev uppvärmning i form av diagonaler till bland annat Don't cha med Pussycatdolls. Lite kul sådär, inte det man väntade sig, men vad väntade man sig, egentligen? Jag vet inte.
Det var i alla fall jätteroligt!

Workshopen byggde på föreställningen XPSD som jag senare skulle få uppleva. Detta märktes när vi väl satte igång. Först fick vi lära oss en bit av en koreografi. En del av stegen vi hade på diagonalen fanns där också.
Han sa åt oss att vissa saker inte är så stora eller svåra som man tror, "den här t.ex., den är bara så!"
Därefter fick vi gå ihop två och två och lära oss snurra runt den andre på ett sätt. Detta ingick sedan i en pargrejj som vi lärde oss efter den.
Sen fick vi göra pargrejjen till den riktiga musiken.

Allra sist berättade han om vad det var vi hade gjort, mishmash som de kallar det och svarade på våra frågor.
Otroligt häftigt att få höra det från någon som verkligen är ett proffs och kan sin sak.

Sedan sprang jag ner för att duscha, skulle ju hinna till föreställningen också.
Utanför stod pappa med bilen. Systrarna var ute å sprang på stan så vi gick till Norrlandsoperan och väntade.
Jag slängde i mig två yoghurtar (toffee och sur yoghurtsmak, nja? Vaddå drömyoghurt?) och sen en banan på det.

Vi slog oss ner i Black Box och väntade. Det blev något fel på ljuset. Men sedan så fungerade det och det var fantastiskt. Jag gillar att Kvarnström säger att publiken får uppleva själva vad det är de ser. "Dans ska upplevas, inte tolkas"

Ja, angående det pappa ringde om så var det så att Kenneth hade bott på samma ort som pappa och de hade gått på samma skola när de var små. Efter föreställningen hade pappa ätit middag på operan och sedan sett Kenneth och gått och frågat om han hade känt igen honom. Kenneth tänkte efter några sekunder och sa sedan pappas namn. Javisst. Lite kul sådär :)

Världen är liten men fortfarande så väldigt stor.

En fantastisk dag i dansens värld däremot. Och fick komma hem litegrann också.

Bilden: Tog jag igår morse på resecentret hemma i Ö-vik

Oj. Tänk om du läser detta. Nå låt gå. Tänkte säga att du gjorde mig glad.
Även fast det här bara var andra gången vi träffades.

Kommer till övik om en liten stund och tänkte käka . Så är du i närheten av max så e jag där snart.

Tanken blev oj va vem är det här? Och självklart var det du. Det förstod jag.
Men nä, det var en timme sen han skrev det här. Han kan inte vara kvar.
Uttryckte en liten besvikelse till mina två klasskamrater och som man gör här i Sverige: Nej vad synd. Ledsen smiley. IRL alltså. Men, jag gav inte upp. Sprang som en idiot med alla mina grejjer överallt hängandes på armarna.
Letade efter honom. Min pojke. Säga att nej älskling jag måste springa kan inte ta bussen nu och panikpanikpanik.

Hittade inte honom. Gav min bror en kram och bad honom önska mig lycka till. Det gjorde han.
Men. Jo! Det var du. Du var kvar! Du skrev det och jag sprang. Undrade ifall jag skulle gå vilse. I min egen stad som jag bott i över 17 år. Men ja, jag brukade inte springa ner på Max särskilt ofta. Chansade på en genväg. Såg de vita flaggorna. De kittlade min mage av glädje.

Sommar i höstkylan.

Kom in. Blicken fick söka. En familj med åtta barn, ett par stora som elefanter. Två killar.. Ni!
Jag tror jag sa hej. Du såg pigg ut. Och hyn var inte sådär småsomrig som sist. Nu var den renare, jämnare.
Och samma fina finurliga leende. Hej fina pojke!

Kram och prat. Kaffe. Jag drack inget. Var rädd för att bränna mig. Skrattade. Hälsa med strips. Nej.
Ja Umeå, ja, dansföreställning ja, gå på stan ja. Sånt. Vart ska ni? Vindeln. Ja. Liten ort det där. Nämen festa! Lillonsdag!

Ut. Ni rökte. Du röker inte va? Nä. Du är fortfarande sådan alltså! Ja, jag är duktig.
Solen alltså. Ja, bakom berget. Den är där, bakom kullen!
Hoppa från en såndär backe på sommaren? Va, galet! Måste det inte vara snö? Nä.
Du såg ut att frysa i din röda Adidasjacka. Den känner jag igen. Från en bild. Fina vän.

Hm, vart ska ni? Hem, Umeå, vill du följa med? Nja, tänkte tigga skjuts uppför backen. Visst. Sitta i knäet? Ja. Har jag ju gjort förr. Så blir det med en liten bil och en massa packning. Vilken backe? Den här ju.
Köra förbi Paradisbadet. Är det roligt att bada där? Jora. Äventyr och sånt? Ja, det är ju ett äventyrsbad.

Stanna. Hoppa av. Kram. Fint. Glad. Varm inuti. Ut i höstkylan igen. Efter att ha fått andats lite sommar.

Glad. Jätteglad.

Bilden: Togs sista kvällen på Urkult då vi skulle fara och basta. I den lilla rutan står det: "Varning! Korna attackerar även hundar i koppel!" Haha, bäst.

Vi åkte bil. Vi hoppade ut ur bilen. Kom fram till att vi borde ses oftare. Ja. Redan då kom vi fram till det. Nej, tidigare än så. Ända sen vi sist sågs.
Det var igår. Höst. Svalt och skönt. Jobbiga leggings som halkade ner. Skratt.
Fel gata. Gå lite till. Framme. Plinga på dörrklockan. Få höra ett hej. Säga ett hej. Öppna. In. In i värmen till de finaste människorna i världen. I alla fall i min värld. Och min värld är den jag lever i.

Jag drack äppel-, kanel- och russinte. De andra fick i sig annat fint. Körsbärsvinet doftade gott. Jag gillar frukt. Sa hon. Vi såg på Elvis i Glada Hudik. Tror jag det heter. Jag förstörde mitt lysande armband och fick plastfibrer på fingrarna. Jag tänkte att jag kunde tejpa det. Hon sa nej det är inte bra. Han sa Ida, det är nog inte så farligt, klart du kan tejpa det. Då hade jag redan slängt det. Olika syn på trasiga saker.

Vi sjöng Allsång på skansen allsång på skansen!, hardrock hallelujah och Vad spelar det för roll? och dansade lite "modernt". Vi kramades. Satt på golvet. Var ute på altanen. Men mest satt vi alla i den gigantiska soffan och bara umgicks. Underbara kväll.

Vi gick ut. Ut i höstkylan. Du, med dina klackar. Lite vinglig. Men helt okej.
Du, som skulle trampa på flaskan. Jag sa nej. Lämnade den under en papperskorg.
Ni, fina glada lite fulla, ni vackra. Doften av hans ciggaretter.

Några tjejer satt vid en vägg med sin kompis och kollade om börsen, mobilen och resten var kvar i hennes väska. Tänkte, ajdå och slutade titta på dem. Fick en liten klump i magen och det kändes inte bra att se på dem. De blev nog bara irriterade. Så, upp med hakan och leva mitt.

Vi ställde oss i kön. Nu var det enda gången jag ljög. Jag sa att din föredetta klasskompis hår var fint. Jag vet inte varför jag sa det. Nog var det fint. Det var som mitt fast inte alls. Men hon tittade på mig som att jag skulle säga nåt. Så jag sa det.
Okej, jag ljög inte. Men det var framkrystat. Ja.
En konstig brud undrade vad dina hörapparater var för nåt. Vilken idiot. Du såg lite nere ut. Jag gav dig en puss och höll din hand lite hårdare. Du blev gladare. Och så blev jag.

Vi kom in. Och.. väntade i någon halvtimme innan våra jackor hängdes i garderoben. Några killar försökte tränga sig före. Vi puttade bak dem. Stackarna som jobbar med det där. De verkade helt borta. Stress.

Var lite irriterad över det. Men det gick fort över. Och du och jag, kära barndomsvän. Där var vi igen. Back to 2008, 2006, och allt det andra. Och vi dansade. Vi var fria igen. Glada och fria. Vi levde.

Det blev varmt. Vi gick ut. Doften av höst. Kyla. Träffade honom. Du pussade hans ring. Vi gick in. Dansade mer. Och så fortsatte det. Hela kvällen.

Du och jag åkte hem. Vackra du. Det fanns ingen som var så fin som dig här. Fanns ingen fin kille överhuvudtaget här.

Vi åt strips och du drack ketchup. Nästan. Du gav upp.

Morgonen därpå doftade ditt skägg av min hårsprej. Mitt hår doftade det också. Ditt hår doftade rök. Doftade höst, kyla, te, värme, kärlek och glädje. Det var det vi doftade.

Bilden: Togs igår.