Nu har vi lämnat dem. Vad bra. Nu kan vi åka hem och mysa. Och där är vi sen hos dig. Bara du och jag och ingenting annat. Det är vackert. Längesen det var såhär fint. Längesen jag rös pågrund av dig.
Du var så vacker. Ljuset från de små värmeljusen tog fram dina bästa drag. Jag skäms så oerhört. Jag trodde dig. Igen.

Vi råkade somna. Det var fint. Sov så gott på din axel. Ett samtal. Ringsignalen störde i mina drömmar. Juste. Jag skulle ju hem. Du skulle följa. Du sa det. Men. Jag drog i kudden. Jag tände lampan. Jag blev förbannad. På allt. På alla. På dig. Fan.

Du undrade vad det var med mig. Jag sa att du hade sagt att du skulle följa mig. Inget hände. Jag blev less. For ut ur rummet. Trodde du skulle komma efter. Det gjorde du inte. Jag övervägde mina val. Sova i din soffa. Krypa tillbaka till din säng. Gå ensam hem i mörkret som skulle sluka mig. Sova på ditt golv. Jag var rädd. Förbannad. Ville fan inte gå ensam hem. Vågar inte. Det är inte bara mörkret som kan sluka mig.

Jag smsade min mamma. Hon sa att hon kunde möta mig. Jag var fortfarande förbannad. Hörde något ljud från ditt rum. Hoppades. Hoppades på att du skulle kliva upp och fullfölja ditt löfte. Vara den prins du en gång var.
Men du släckte förmodligen bara lampan och somnade om. Det ekade tomt i lägenheten. Tomheten. Hatet. Fruktansvärda känslor. Jag kände mig vilsen. Övergiven. Oälskad.

När ska du sluta ljuga för mig. Berätta att du vill ha mig där. Att du inte vill ha mig där. Att du inte orkar. Att det är kanske bättre att jag far hem för att du ändå inte kommer orka gå med mig hem i mörkret.
Fan.  

Jag hoppas. Fortfarande. Hoppas på att du nästa gång rusar upp ur sängen och blir han du en gång var.

Bilden: Togs av Linus idag. Vi satt i hålet och det är Johans fina arm som fick vara modell. Han har sådana sjukt fina tatueringar. On my way to believing.