En sol, oändligt många regndroppar
Det kommer en fin dag. En dag då allt är bra. Då man är nöjd.
Det kommer sedan dagar då allt är ras av husrester.
Det kommer tårar, besvikelse, förvirring och ilska.
Det kommer en bra dag. En dag då allt är fint. Då man är nöjd.
Det kommer sedan dagar då ingenting är i ordning.
Det kommer stress, irritation och önskningar.
Samma sak, dag efter dag.
Samma hus man går till.
Samma ställen man känner sig fri på.
Samma människor.
Om ett år kommer jag att åka.
Och det kommer att komma en vacker dag och sedan kommer det dagar då det är sämre.
Men då kommer det vara nytt.
Och jag behöver det.
Verkligen.
Behöver vara ensam.
För att överleva. För att leva.
Bilden: togs den 23 oktober när jag åkte till Umeå för att dansa. Och komma hem litegrann.
Det kommer sedan dagar då allt är ras av husrester.
Det kommer tårar, besvikelse, förvirring och ilska.
Det kommer en bra dag. En dag då allt är fint. Då man är nöjd.
Det kommer sedan dagar då ingenting är i ordning.
Det kommer stress, irritation och önskningar.
Samma sak, dag efter dag.
Samma hus man går till.
Samma ställen man känner sig fri på.
Samma människor.
Om ett år kommer jag att åka.
Och det kommer att komma en vacker dag och sedan kommer det dagar då det är sämre.
Men då kommer det vara nytt.
Och jag behöver det.
Verkligen.
Behöver vara ensam.
För att överleva. För att leva.
Bilden: togs den 23 oktober när jag åkte till Umeå för att dansa. Och komma hem litegrann.
Vi hör ihop. På något sätt.
Göra slut. Vad är det egentligen. När man ändå hör ihop. Då är man ihop, men inte ihop.
Igår kom du hit. Jag vet egentligen inte varför. Jag inbillar mig om att det är för att du tycker om mig.
Jag hoppas verkligen det.
Vi pratade lite. Det är det vi försöker med nu. Att prata. Och det går ganska bra.
Jag vill kunna prata med dig. Jag vill att du ska kunna prata med mig.
För vi hör ihop. Det bara är så. Jag vill att det ska vara så.
Det var fint. Kristian sjöng för oss. Vi var nära, nära. För nära.
Men det spelade ingen roll.. Eller gjorde det?
Vi båda ville. Trots att det bryter mot våra nuvarande regler.
Och vi var nära, nära.
Jag kände mig redan mycket piggare. Du är medicin.
Vi hör ihop. På något sätt. Vi ska fixa det här. Jag ska försöka. Verkligen.
Tills dess går vi på våra egna vägar, våra egna äventyr.
Jag kan inte ljuga, jag är förbaskat rädd för att du ska hitta något bättre på vägen.
Jag vill vara det bästa du har.
Jag vill vara något att behålla, inte bara något att ha.
Jag tror det kommer att ordna sig. Allt det här. Just nu känns det som det.
Och beslutet du tog i torsdags var det bästa på länge.
Jag känner mig fortfarande dum pågrund av hur jag reagerade.
Som att jag inte hade fattat att detta skulle ske.
Jag ber om ursäkt för hur jag betedde mig. Du ber om ursäkt för hur du betedde dig.
Men jag förstår dig. Vi förstår varandra. Vi kommer att bli bättre på att förstå varandra.
Vi hör ihop.
Bilden: Togs i Järved någon dag innan skolavslutningen i våras. Om det nu inte var efter.
Igår kom du hit. Jag vet egentligen inte varför. Jag inbillar mig om att det är för att du tycker om mig.
Jag hoppas verkligen det.
Vi pratade lite. Det är det vi försöker med nu. Att prata. Och det går ganska bra.
Jag vill kunna prata med dig. Jag vill att du ska kunna prata med mig.
För vi hör ihop. Det bara är så. Jag vill att det ska vara så.
Det var fint. Kristian sjöng för oss. Vi var nära, nära. För nära.
Men det spelade ingen roll.. Eller gjorde det?
Vi båda ville. Trots att det bryter mot våra nuvarande regler.
Och vi var nära, nära.
Jag kände mig redan mycket piggare. Du är medicin.
Vi hör ihop. På något sätt. Vi ska fixa det här. Jag ska försöka. Verkligen.
Tills dess går vi på våra egna vägar, våra egna äventyr.
Jag kan inte ljuga, jag är förbaskat rädd för att du ska hitta något bättre på vägen.
Jag vill vara det bästa du har.
Jag vill vara något att behålla, inte bara något att ha.
Jag tror det kommer att ordna sig. Allt det här. Just nu känns det som det.
Och beslutet du tog i torsdags var det bästa på länge.
Jag känner mig fortfarande dum pågrund av hur jag reagerade.
Som att jag inte hade fattat att detta skulle ske.
Jag ber om ursäkt för hur jag betedde mig. Du ber om ursäkt för hur du betedde dig.
Men jag förstår dig. Vi förstår varandra. Vi kommer att bli bättre på att förstå varandra.
Vi hör ihop.
Bilden: Togs i Järved någon dag innan skolavslutningen i våras. Om det nu inte var efter.
Och han sa det igen
Nu har vi lämnat dem. Vad bra. Nu kan vi åka hem och mysa. Och där är vi sen hos dig. Bara du och jag och ingenting annat. Det är vackert. Längesen det var såhär fint. Längesen jag rös pågrund av dig.
Du var så vacker. Ljuset från de små värmeljusen tog fram dina bästa drag. Jag skäms så oerhört. Jag trodde dig. Igen.
Vi råkade somna. Det var fint. Sov så gott på din axel. Ett samtal. Ringsignalen störde i mina drömmar. Juste. Jag skulle ju hem. Du skulle följa. Du sa det. Men. Jag drog i kudden. Jag tände lampan. Jag blev förbannad. På allt. På alla. På dig. Fan.
Du undrade vad det var med mig. Jag sa att du hade sagt att du skulle följa mig. Inget hände. Jag blev less. For ut ur rummet. Trodde du skulle komma efter. Det gjorde du inte. Jag övervägde mina val. Sova i din soffa. Krypa tillbaka till din säng. Gå ensam hem i mörkret som skulle sluka mig. Sova på ditt golv. Jag var rädd. Förbannad. Ville fan inte gå ensam hem. Vågar inte. Det är inte bara mörkret som kan sluka mig.
Jag smsade min mamma. Hon sa att hon kunde möta mig. Jag var fortfarande förbannad. Hörde något ljud från ditt rum. Hoppades. Hoppades på att du skulle kliva upp och fullfölja ditt löfte. Vara den prins du en gång var.
Men du släckte förmodligen bara lampan och somnade om. Det ekade tomt i lägenheten. Tomheten. Hatet. Fruktansvärda känslor. Jag kände mig vilsen. Övergiven. Oälskad.
När ska du sluta ljuga för mig. Berätta att du vill ha mig där. Att du inte vill ha mig där. Att du inte orkar. Att det är kanske bättre att jag far hem för att du ändå inte kommer orka gå med mig hem i mörkret.
Fan.
Jag hoppas. Fortfarande. Hoppas på att du nästa gång rusar upp ur sängen och blir han du en gång var.
Bilden: Togs av Linus idag. Vi satt i hålet och det är Johans fina arm som fick vara modell. Han har sådana sjukt fina tatueringar. On my way to believing.
Du var så vacker. Ljuset från de små värmeljusen tog fram dina bästa drag. Jag skäms så oerhört. Jag trodde dig. Igen.
Vi råkade somna. Det var fint. Sov så gott på din axel. Ett samtal. Ringsignalen störde i mina drömmar. Juste. Jag skulle ju hem. Du skulle följa. Du sa det. Men. Jag drog i kudden. Jag tände lampan. Jag blev förbannad. På allt. På alla. På dig. Fan.
Du undrade vad det var med mig. Jag sa att du hade sagt att du skulle följa mig. Inget hände. Jag blev less. For ut ur rummet. Trodde du skulle komma efter. Det gjorde du inte. Jag övervägde mina val. Sova i din soffa. Krypa tillbaka till din säng. Gå ensam hem i mörkret som skulle sluka mig. Sova på ditt golv. Jag var rädd. Förbannad. Ville fan inte gå ensam hem. Vågar inte. Det är inte bara mörkret som kan sluka mig.
Jag smsade min mamma. Hon sa att hon kunde möta mig. Jag var fortfarande förbannad. Hörde något ljud från ditt rum. Hoppades. Hoppades på att du skulle kliva upp och fullfölja ditt löfte. Vara den prins du en gång var.
Men du släckte förmodligen bara lampan och somnade om. Det ekade tomt i lägenheten. Tomheten. Hatet. Fruktansvärda känslor. Jag kände mig vilsen. Övergiven. Oälskad.
När ska du sluta ljuga för mig. Berätta att du vill ha mig där. Att du inte vill ha mig där. Att du inte orkar. Att det är kanske bättre att jag far hem för att du ändå inte kommer orka gå med mig hem i mörkret.
Fan.
Jag hoppas. Fortfarande. Hoppas på att du nästa gång rusar upp ur sängen och blir han du en gång var.
Bilden: Togs av Linus idag. Vi satt i hålet och det är Johans fina arm som fick vara modell. Han har sådana sjukt fina tatueringar. On my way to believing.
