Jag minns mycket väl det dygnet du spenderade här. Trots att det var för över två år sen. Den 31 juli 2008.
Jag lämnade tillbaka en vit tröja på Cubus som min syrra var missnöjd med. Jag var så nervös. Inte för att lämna tröjan. Utan för att du skulle komma. Då pratade vi i telefon. Du sa att bussen hade passerat Bjästa. Jag visste att du var påväg. Att du var nära. Och att det här var sista gången jag skulle ha pratat med dig i telefon utan att ha träffat dig en endaste gång innan. Jag var stressad. Nervös. Slog mig ner vid busstationen. Elin kom. Var mitt stöd. Min vän, mitt stöd. Tusen tack för det. Hur hade det annars gått?

En buss kom. Du syntes inte till nånstans. Jag och Elin satt och funderade, "men borde han inte ha kommit med den här bussen? Jo, men var är han då?" Då fick jag ett par händer på mina axlar. Duns. Jag tittade upp. Skrek. Det var du. Jag slängde mig upp ur bänken. Haha. Hopplösa jag. Du skrämde mig. Vi började gå. Det långa vita bandet som jag hade knytit fast runt mitt huvud hade lossnat och jag drog irriterat bort den. Pinsamt. Du skulle inte få se mig sån. Som en tjej med slarvigt hår som inte ens märker att hennes hårband lossnat.
Vi gick till hamnen. Jag och Elin höll på att dö av värme. Du drev om att det var kallt i norrland. Mamma tog din väska.

Vi åt på Subway. Vi träffade Adam. Elin ville att vi skulle äta stans godaste korv. Men, det var jag som bestämde.. Vi var till Leklust. Jag gick på toa. Jag tappade bort er. Jag hittade er. Vi stannade inte så länge. Det började regna. Vi gömde oss under Port 9s entré. Herregud, så den gallerian har funnits så länge. Vi gick till Sliperiet. Vi såg utställningen som hette Ecce homo. Vi skrev i gästboken. Vi gick vidare. Gick förbi museét. Du ångrade att vi inte hade bestämt oss för att gå på Star Wars utställningen. Adam kramade bronskillen. Vi gick till lekparken. Vi pratade. Jag blåste såpbubblor. Vi gick vidare. Vi satte oss utanför Gallerian. Jag och Adam diskuterade Team Sportias snea skylt. Alla jävla skyltar i hela stan var ju trasiga. Vi åkte hem. Du var hemma hos mig. Vi åt risotto. Vi åt marängswiss. Vi gick till Elin. Vi såg på film. Jag matade dig med chips. Du matade mig med chips. Vi såg på Boratsnubben. Vi gick ut. Elin fotade paddor, grodor. Olivia var med. Vi gick till sjön. Vi stannade vid bron. Fanns det stjärnor? Jag minns inte. Du pratade med din farmor. Vi fattade inte ett skit. Vi pratade om gymnasiet. Vi pratade om betyg. Min mamma ringde. Vi gick hem. Du hade armen runt mig. Den känslan kan jag fortfarande plocka fram.

Vi åt fruktsallad. Vi gick och lade oss. Du sov i min säng. I mitt rum. Med en gigantisk Darin på väggen. Ååå stackars dig. Jag sov i vardagsrummet. Med en snarkande mamma, fyra klockor och ett akvarium. Ett helvete. Jag ville smyga mig till dig. Men jag var ju bara en liten flicka på 16 år. Mamma var alltför rädd om mig. Sen så var jag själv lite rädd. Men mest fattade jag inte att du fanns. Att du faktiskt var där. Det var det enda jag tänkte på när jag låg där i soffan och försökte sova.

Jag vaknade. Jag slog på tvn. 30 Seconds To Mars. The Kill. Jag sjöng. Falskt. Högt. Fult. Jag brydde mig inte. Jag gick och väckte dig med mitt svarta får, min hund Alma. Hon bet dig. Du brydde dig inte. Lät henne göra det. Vi var nära nu. Jag vågade. Jag pussade dig. Vi kysstes. Vi myste. Jag klädde på mig. Brydde mig inte om att du såg på. Jag lade på musik. Jag bytte musik. Nightwish. Vi låg där och lyssnade. Jag såg min bokhylla där jag låg där på din mage med ögonen mot taket. Jag vet fortfarande vilken vinkel det var i. Böckerna står fortfarande kvar i samma ordning..

Men du lämnade mig. Samma dag lämnade du mig. Efter någon timme på hamnen. Jag känner mig så dum fortfarande för att jag släpade med mig min kompis dit med oss. Det var våra timmar. Det var du och jag. Det var ett träskepp med en skulptör från trollhättan, det var vatten, det var våra händer, det var grå himmel.
Det var en busstation. Det var en buss. En buss som krockade i busshållplatsgrejjen. Det var du. Det var jag. Vi kysstes. Du gick in. Jag blev kvar. Och.. tragiskt nog, jag är kvar där än. En liten tråd har aldrig lämnat den där platsen på busshållplatsen.

Okej. Såhär är det. Jag har försökt förklara det här tusen gånger förut. Men det har inte fungerat. Det går inte.
Jag försöker igen. Jag är inte kär i dig. Jag kan inte vara det. Det är honom jag är med nu. Det är inte dig. Du och jag är som natt och dag. Vad fan har vi gemensamt? Du hatar det jag gör. Jag hatar det du gör. Vi hatar varandra. Egentligen. Vad fan är det vi ser i varandra? Vad är det som gör att jag dras till dig jämt? Varför är det dig jag alltid vill berätta saker för? Varför kan jag inte lämna dig helt och hållet? Varför blir jag småsur när du säger att du träffat nån fin tjej? Jag kan inte vara kär i dig. Det går inte. Det är 86 mil. Det är två helt olika själar. Det går inte. Det borde inte gå. Men jo. Jag behöver dig. Du är syre för mig. Något jag inte klarar mig utan. Jag vet inte vad det är, men du är speciell för mig. Jag vore död utan dig. Jag är dum i huvudet. Jag blir dum i huvudet utan dig.

Jag vet bara en sak. Och det är att jag måste få träffa dig igen.

"Jag tittade upp och jag såg flygplanen, eller var det svalor?
Jag är tyst, här upphör spåren, boken stängs
Du sa: Allt har ett slut
Mitt börjar här och nu."
Ur Kristian Anttilas låt Innan bomberna

Bilden: Du och jag. 31 juli 2008. Vid bron.