Det växer inuti mig. Det gnager, bara ibland, men oftast när jag tänker på dig.
Varenda gång funderar jag över varför. Varför gnager det?
Varför kan jag inte slappna av när jag träffar dig, ser dig, pratar med dig?
Varför spänner sig magen just då?
Varför mår jag så illa?

Jag har ingen aning. Eller ja, jag tror i alla fall så. Jag hoppas det slutar snart.

Bilden: tog jag för några dagar sedan ute på vår altan. Alma har jag i famnen ja.

.. varenda minut. Men jag älskar dig. Å sådana fjantiga ord. Kan de inte hitta på något nytt för det där?

Jag är beroende av dig.
Nä, faktiskt inte. Men jag känner ständigt en liten längtan till dig.
Känner mig förvirrad och tom utan dig.
När jag inte vet vad du gör.
Behöver få veta att du finns kvar.
Att bussen inte krockar. Att du inte sover. Att du faktiskt lever.

Jag tror jag är småförälskad i två andra än dig, men bara ibland.
Bara när vi har det som värst. Bara de stunder då jag vill gråta. Då jag faktiskt gråter.
Då jag tror att det inte går längre.
Vi har snuddat vid stupet flera gånger.
Alla påpekar det och tycker vi är dumma i huvudet som fortsätter.
"Det kommer ju ändå bara gå åt helvete igen"
Men nej, jag tror fan inte det. Jag tror på oss. Jag tror på dig.

Saken är den älskling,
de kommer inte ens vara i närheten av kanten på det vi har.
Det jag har med dig.
Det är lycka, det är nya upplevelser, det är ärlighet. Det är kärlek.
Det är fan riktig jävla kärlek.

Men, vi har det tufft också.
Du vet ju hur jag är.
Jag flyr.
Försöker hela tiden fly ifall det är åt skogen.
Det är bara därför min idiotiska kropp slänger in dem som förslag i mitt huvud.
De där som bara är påhitt, inga verkliga människor.

Det är bara det kulta. Inget mer.
Jag drömmer inte om andra.
Jag drömmer om dig.
Det är dig jag vill vara med på lördag.

Men, du kommer sova. Du kommer sova när vi befinner oss i samma stad igen.
Sådana saker gör mig irriterad.
Mest ledsen.
Därför tänker jag också vara för mig själv.
Ifall jag får, kommer jag dansa sorgen ur mig.
Det bästa som finns.
Att bli av med skiten.
Genom att dansa.

Å Ida, snälla sluta aldrig aldrig dansa.
Då dör du fan. Då dör du.

Bilden: Togs dagen efter Inspark. Under min hand finns du, hjärtat mitt.

Dagen började med en lektion i Nutida Konst. Vi, trötta musik- och dansestet elever fick höra två rätt så oförberedda redovisningar om två konstverk här i staden (jag var inte bättre själv). Vi, nyvakna elever fick se på kända målningar via en projektor. Van Gogh (som vi har en affisch av här hemma, min kompis trodde det var den riktiga tavlan en gång..), Picasso och de andra.
Vissa saker såg jag ingenting i. Kände ingenting. Orkade inte förstå vad det var. Eller tyckte det var för tydligt vad det var. Fanns inget att tänka över.
Men i andra fanns det så mycket man inte förstod, men som man älskade. Man skapade ändå en bild utav det. Och i vissa fanns det saker man förstod klart och tydligt men ändå facinerades man av det. Lektionen tog slut.

Klockan var runt 18.30 senare samma dag. Jag, min pappa, mina systrar och Saras kompis Alicia besökte Andy Warhol utställningen på museét. På vårt museum. Där det förut bara fanns en älg, Örnsköldsviks historia och en del fynd, t.ex. en skida som är tretusen år gammal. Jag har sett den utställningen.. jag vet inte hur många gånger. Pappa brukade ta oss dit. Mamma brukade ta oss dit. Jag tyckte om det jättemycket. Jag tycker om historia.

Men konst, det är inte så dumt det heller! Nu fortsätter vi. Vi gick in. Fick rosa band på våra armar. Mitt satt snett. Vi kikade lite på den kreativa hörnan. Sedan gick vi upp. På tredje våningen välkomnades man av en rätt stor vit vägg där det stod Andy Warhol med svart. Vi gick in. Stora silverkuddar som blåste omkring och sen Warhol.
Det var häftigt. Jag tyckte om tavlorna jättemycket. Nostalgiska, moderna, vackra, djupa, enkla, fula (nä. inte fula.), livet helt enkelt. Pappa och jag tog en snabb sväng igenom allt på slutet också. Sedan var vi ute igen. Efter att ha köpt den rosa kossan till min syster.

Det här som folk kallar konst. Det som på något sätt skakar om människor. Påverkar människor. Kultur. Att tillhöra något. Att känna igen sig. Det är fantastiskt att vi kan dela detta med varandra. Det är fantastiskt att den här utställningen togs hit, till vår lilla stad. Jag kan inte vara annat än att vara stolt.

Det kittlar fortfarande då jag tänker på utställningen. Jag uppskattade den verkligen. Bilder kan säga så otroligt mycket. Och så otroligt lite. Konst och känslor, vilken skön blandning. Även under dessa stunder lever jag. Då jag får se vad andra skapat, då jag får läsa det andra skrivit, då jag får se andra dansa, då jag får höra och känna andra spela och sjunga. För alla är de konstformer och jag är glad att jag får vara en del av det.

Bilden: Togs igår och idag. Min fina bild är med som jag köpte på utställningens shop igår.

Jag lever då jag dansar. Men jag lever också fler gånger. Annars vore det outhärdligt. Jag menar, när jag blir sjuk, kan inte träna, vad gör man då? Hur ska man då kunna dansa utan att ta livet av sig? Fast ja, dansen är ju livet. Så, skulle man verkligen dö då?

Förlåt. Detta är sådant som jag knappt själv förstår. Jag försöker igen..
Jag lever då jag dansar. Men jag lever också fler gånger. Annars vore det outhärdligt. Hursomhelst (det är inte ett enda ord va?).. Jag tycker om att promenera. Jag tycker om att ha mysiga kläder på mig i lager-på-lager principen. Ett fint uttryck förresten. Något jag lärde mig att säga i åttan sådär när vår idrottslärare Lena pratade om att det var viktigt att ha flera lager kläder och inte bara den tjocka dunjackan då man var ute och åkte skridskor. En annan viktig sak var hjälm. Det ignorerades blankt av många. De kanske var tjockskalliga ja.
Förlåt. Jag lämnade ämnet. Ja, jag gillar att ha leggings, shorts på det, benvärmare, långa strumpor, linne, kofta. Ni förstår vad jag vill ha ut av detta va? Jag gillar kläder helt enkelt. Att uttrycka mig med kläder. Att uttrycka mig med kläder när jag är utomhus. Där folk kan se vem jag är. Undra över vem jag är. Jag tycker om det. Att uttrycka mig.

Jag tycker om att promenera. Promenera till hamnen, arken, genom stan, med mina kläder, på mig.
Jag är dessutom en såndär människa som har allt med mig. Allt. "Jag har ont i huvudet" "Jag behöver en penna, pennvässare, ett sudd, en bit papper...osvosv." "Jag vill ha godis, ett tuggummi, låna en krona, dricka vatten" Men då ser ni, Ida har allt. ReklamReklamReklam. Hon har alvedon i en liten ask med en teddybjörn på, hon har alla jädra penntillbehör ni kan tänka er i sitt pennfack (inte för tillfället då jag ännu inte sett över årets behov), hon har alltid med sig något gott (choklad för det mesta) och tuggummin oja, hon kan bjuda hela klassen på sina Jenkki från Finland, de tar aldrig slut. Småpengar har hon jämt. Vattenflaska likaså. Ja. Allt. Det viktigaste kanske är något att skriva på och en penna. Det kan ju hända att hon vill skriva ner något som hon kommer på. Som bara dyker upp. Som kanske händer. Som hon måste komma ihåg. Dessvärre händer detta väldigt sällan. Men ändå. På den säkra sidan. Och hon brukar ha med sig en digitalkamera. För nuvarande är det sin pappas hon lånar. Den har en underlig display som är som gjord för konserter. Den använder hon lite oftare. På den säkra sidan.

Jag tycker om att promenera. Jag brukar gå till hamnen, arken, genom stan, med mina kläder och min väska innehållande allt. Jag brukar sätta mig ner. Jag brukar andas. Jag brukar njuta. Jag brukar njuta av att sitta där vid vattnet. Jag älskar vattnet. Jag hatar djupet. Jag drunknade nästan som liten. Jag tänker inte på det då. För då är jag trygg. Jag sitter bara brevid.
Jag brukar njuta. Se på folk. Sova. Skriva. Fotografera. Drömma. Tänka. Prata i telefon. Smsa. Läsa. Lyssna på musik. Leva.
Jag brukar leva. Och detta är för mig en annan gång då jag lever. En av de få gångerna då jag verkligen lever.

Bilden: Är 2-4 år om jag inte minns fel. Jag var vid hamnen med min kära vän Ivar och det är han som tagit den här bilden på mig.

Jag minns mycket väl det dygnet du spenderade här. Trots att det var för över två år sen. Den 31 juli 2008.
Jag lämnade tillbaka en vit tröja på Cubus som min syrra var missnöjd med. Jag var så nervös. Inte för att lämna tröjan. Utan för att du skulle komma. Då pratade vi i telefon. Du sa att bussen hade passerat Bjästa. Jag visste att du var påväg. Att du var nära. Och att det här var sista gången jag skulle ha pratat med dig i telefon utan att ha träffat dig en endaste gång innan. Jag var stressad. Nervös. Slog mig ner vid busstationen. Elin kom. Var mitt stöd. Min vän, mitt stöd. Tusen tack för det. Hur hade det annars gått?

En buss kom. Du syntes inte till nånstans. Jag och Elin satt och funderade, "men borde han inte ha kommit med den här bussen? Jo, men var är han då?" Då fick jag ett par händer på mina axlar. Duns. Jag tittade upp. Skrek. Det var du. Jag slängde mig upp ur bänken. Haha. Hopplösa jag. Du skrämde mig. Vi började gå. Det långa vita bandet som jag hade knytit fast runt mitt huvud hade lossnat och jag drog irriterat bort den. Pinsamt. Du skulle inte få se mig sån. Som en tjej med slarvigt hår som inte ens märker att hennes hårband lossnat.
Vi gick till hamnen. Jag och Elin höll på att dö av värme. Du drev om att det var kallt i norrland. Mamma tog din väska.

Vi åt på Subway. Vi träffade Adam. Elin ville att vi skulle äta stans godaste korv. Men, det var jag som bestämde.. Vi var till Leklust. Jag gick på toa. Jag tappade bort er. Jag hittade er. Vi stannade inte så länge. Det började regna. Vi gömde oss under Port 9s entré. Herregud, så den gallerian har funnits så länge. Vi gick till Sliperiet. Vi såg utställningen som hette Ecce homo. Vi skrev i gästboken. Vi gick vidare. Gick förbi museét. Du ångrade att vi inte hade bestämt oss för att gå på Star Wars utställningen. Adam kramade bronskillen. Vi gick till lekparken. Vi pratade. Jag blåste såpbubblor. Vi gick vidare. Vi satte oss utanför Gallerian. Jag och Adam diskuterade Team Sportias snea skylt. Alla jävla skyltar i hela stan var ju trasiga. Vi åkte hem. Du var hemma hos mig. Vi åt risotto. Vi åt marängswiss. Vi gick till Elin. Vi såg på film. Jag matade dig med chips. Du matade mig med chips. Vi såg på Boratsnubben. Vi gick ut. Elin fotade paddor, grodor. Olivia var med. Vi gick till sjön. Vi stannade vid bron. Fanns det stjärnor? Jag minns inte. Du pratade med din farmor. Vi fattade inte ett skit. Vi pratade om gymnasiet. Vi pratade om betyg. Min mamma ringde. Vi gick hem. Du hade armen runt mig. Den känslan kan jag fortfarande plocka fram.

Vi åt fruktsallad. Vi gick och lade oss. Du sov i min säng. I mitt rum. Med en gigantisk Darin på väggen. Ååå stackars dig. Jag sov i vardagsrummet. Med en snarkande mamma, fyra klockor och ett akvarium. Ett helvete. Jag ville smyga mig till dig. Men jag var ju bara en liten flicka på 16 år. Mamma var alltför rädd om mig. Sen så var jag själv lite rädd. Men mest fattade jag inte att du fanns. Att du faktiskt var där. Det var det enda jag tänkte på när jag låg där i soffan och försökte sova.

Jag vaknade. Jag slog på tvn. 30 Seconds To Mars. The Kill. Jag sjöng. Falskt. Högt. Fult. Jag brydde mig inte. Jag gick och väckte dig med mitt svarta får, min hund Alma. Hon bet dig. Du brydde dig inte. Lät henne göra det. Vi var nära nu. Jag vågade. Jag pussade dig. Vi kysstes. Vi myste. Jag klädde på mig. Brydde mig inte om att du såg på. Jag lade på musik. Jag bytte musik. Nightwish. Vi låg där och lyssnade. Jag såg min bokhylla där jag låg där på din mage med ögonen mot taket. Jag vet fortfarande vilken vinkel det var i. Böckerna står fortfarande kvar i samma ordning..

Men du lämnade mig. Samma dag lämnade du mig. Efter någon timme på hamnen. Jag känner mig så dum fortfarande för att jag släpade med mig min kompis dit med oss. Det var våra timmar. Det var du och jag. Det var ett träskepp med en skulptör från trollhättan, det var vatten, det var våra händer, det var grå himmel.
Det var en busstation. Det var en buss. En buss som krockade i busshållplatsgrejjen. Det var du. Det var jag. Vi kysstes. Du gick in. Jag blev kvar. Och.. tragiskt nog, jag är kvar där än. En liten tråd har aldrig lämnat den där platsen på busshållplatsen.

Okej. Såhär är det. Jag har försökt förklara det här tusen gånger förut. Men det har inte fungerat. Det går inte.
Jag försöker igen. Jag är inte kär i dig. Jag kan inte vara det. Det är honom jag är med nu. Det är inte dig. Du och jag är som natt och dag. Vad fan har vi gemensamt? Du hatar det jag gör. Jag hatar det du gör. Vi hatar varandra. Egentligen. Vad fan är det vi ser i varandra? Vad är det som gör att jag dras till dig jämt? Varför är det dig jag alltid vill berätta saker för? Varför kan jag inte lämna dig helt och hållet? Varför blir jag småsur när du säger att du träffat nån fin tjej? Jag kan inte vara kär i dig. Det går inte. Det är 86 mil. Det är två helt olika själar. Det går inte. Det borde inte gå. Men jo. Jag behöver dig. Du är syre för mig. Något jag inte klarar mig utan. Jag vet inte vad det är, men du är speciell för mig. Jag vore död utan dig. Jag är dum i huvudet. Jag blir dum i huvudet utan dig.

Jag vet bara en sak. Och det är att jag måste få träffa dig igen.

"Jag tittade upp och jag såg flygplanen, eller var det svalor?
Jag är tyst, här upphör spåren, boken stängs
Du sa: Allt har ett slut
Mitt börjar här och nu."
Ur Kristian Anttilas låt Innan bomberna

Bilden: Du och jag. 31 juli 2008. Vid bron.

Det finns känslor som man inte kan beskriva för nån. Dessa känslor är sådana som jag ser som meningen med livet.
Det är känslor som kommer upp när jag dansar, sjunger och lyssnar på musik. Dessa saker drar fram saker från mitt inre som jag saknat så. Som jag längtat efter som aldrig förr. Varje gång. Det är minnen, det är framtiden, det är nuet. Det är allt.

Jag bestämde mig för att dansa igen för en vecka sen. Bara för att få känna det. Okej, kanske för att vänja mig lite också. Man måste ju orka med skolan sen också. Orka med livet. Bygga upp kroppen och vänja mig med alla rutiner.
Jag saknar mina rutiner.

Det var vackert, svettigt, fult, härligt, jobbigt, känslofyllt. Det är under dessa timmar jag lever. Särskilt när jag gör det ensam. När jag får vara ifred och bara leva. Men också tillsammans med andra. Det blir lite starkare, lite annorlundare.

Om jag bara kunde, så skulle jag uttrycka mig mer. Oftare. Bättre. Mycket bättre.

Det här, är nästan, enda gången jag lever. Och jag älskar det.

Bilden: Tog jag för någon vecka sen. Den gången som detta inlägg handlar om.