Svarta och vita klänningar i en dröm av låtsaschampagne
Vi hade väntat så länge, jag och mina fina klasskamrater och de tusentals andra som drömde. Drömde om det fria livet. Få bort högarna av läxor, få sova bort de blå ringarna under ögonen och äntligen få fara ut i det fria livet och kanske slippa den här lilla hålan.
Ja, i vår värld hade sofforna varit räddaren i nöden och skratten hade dragit oss ur de allra tuffaste dagarna. Vi nästlades in i varandra, en bukett av rosor, det var det vi blev. Med våra taggar och med våra blad fyllda av passionerad röd färg gjorde vi vår vas till något lite finare. Ibland vissnade någon, men det ordnade sig med hjälp från de andra rosorna och med något mirakelmedel för växter. Vi var en av de finaste samling rosor någonsin.
Men så kom dagen, då buketten skulle delas.
Vi började hos vår historie- och svenskalärare och hans hem var precis som vi tänkt oss, fint och personligt. Jag tyckte om marmeladen som vi fick till frukost, den från "den gamle fabrik". Bara den besvarade våra tankar som vuxit och till slut funnits i tre års tid. Mysigt var det helt enkelt.
De vackra rosorna började vandra in, ännu var vi en bukett. En av dem hade köpt ett glas när vi var i Tjeckien på klassresa, det glaset hade nu gått sönder. Så länge som det hade fått vara i trygghet och väntat på denna strålande dag. För nog var det en väldigt vacker dag minsann. 30 grader i solen och jag tyckte synd om killarna som klätt upp sig med kostym. Det skulle bli en fortsatt varm dag.
Vi slog oss ner i gräset. Jag drack äckligt alkoholfritt vitt vin och de andra hade något kanske lite godare, det vet jag fortfarande inte. Jag var dock mer nöjd med min återigen alkoholfria cider med smak av fläder. Är man nykterist så är man och även detta var accepterat bland de andra. Hur ska annars en bukett hålla sig fin?
Vi skrattade, pratade, delade ut blommor och fick små presenter av de som lärt oss en hel del, våra mentorer. Första bandet som fick hänga runt min hals var rött och på det hängde en bild och på baksidan stod det: I love gangster rap. En liten notering om ett minne som kommit fram under dessa tre år. Vår mentor höll tal och alla grät. Jag gav mina tre närmaste ett kuvert och de andra fick varsitt litet vikt hjärta med lite av det roligaste vi hade gjort tillsammans: Sceniska. Namnet på vårt projekt stämde då och stämde också även denna dag: Mot oändligheten och så vidare!
Det var nu. Så mycket nu.
En liten paus i låtsaschampagnen vandrade vi ner mot skolan för att ta vårt studentfoto och vi undrade varför fotografen kunde våra namn.. Men vi kom ju sedan på att han kunde läsa dem på våra mössor.
Sen, var det avslutningen. Många av oss tog farväl av Hålet. Musikernas lokal i källaren, där våra omtänksamma soffor fanns, där många av våra skratt och tårar funnits. Vår rektor hade lämnat MumsMums i sal 105 eftersom vi hade högre betyg än de tidigare estettreorna. Vi ropade i ljushallen och tog våra sista steg som elever där.
Och tillslut aulan. Här var slutet nära. Början också. Musik hördes från några av mina klasskamrater, som så många gånger förr hade deras toner gett mig någonting mer. Nu vågade jag inte riktigt ta emot det, ville inte gråta. Tal hölls. Ett år kvar, ett år kvar ropades det på estetkören. Stipendium delades ut. Chockad fick jag gå upp och ta emot applåder och rop från mina fina. Flera duktiga elever stod där och det var kul att få stå där på scenen. Den var mitt hem, jag hade vuxit från ett litet frö till en liten växt där, på just den scenen. Det här kanske var sista gången jag stod just där. Ännu ett farväl.
Till slut fick vi gå ut. Vår klass var först och känslan när man kom ut.. vi hoppade ut i det kalla vattnet. Precis så kändes det. Alla människor, alla bilder på små barn som nu vuxit upp, solen och kanske det läskigaste av allt.. friheten. Vi gick ner för trappen och försökte sjunga studentsången. De andra skrek och var lyckliga och det gjorde även vi. Sedan delades buketten, efter att ha gråtit i varandras famnar lämnade rosorna varandra för att möta sina familjer och vänner. Men de möttes snart igen för att åka runt på ett lastbilsflak och vara tokiga, precis som vanligt och buketten, den delades, men de förlorade inte varandra. För nog finns det alltid plats för rosor att få torka någonstans i hemmet, eller hjärtat.
Bild: Tog pappas flickvän när jag åkte flak med mina fina.
Ja, i vår värld hade sofforna varit räddaren i nöden och skratten hade dragit oss ur de allra tuffaste dagarna. Vi nästlades in i varandra, en bukett av rosor, det var det vi blev. Med våra taggar och med våra blad fyllda av passionerad röd färg gjorde vi vår vas till något lite finare. Ibland vissnade någon, men det ordnade sig med hjälp från de andra rosorna och med något mirakelmedel för växter. Vi var en av de finaste samling rosor någonsin.
Men så kom dagen, då buketten skulle delas.
Vi började hos vår historie- och svenskalärare och hans hem var precis som vi tänkt oss, fint och personligt. Jag tyckte om marmeladen som vi fick till frukost, den från "den gamle fabrik". Bara den besvarade våra tankar som vuxit och till slut funnits i tre års tid. Mysigt var det helt enkelt.
De vackra rosorna började vandra in, ännu var vi en bukett. En av dem hade köpt ett glas när vi var i Tjeckien på klassresa, det glaset hade nu gått sönder. Så länge som det hade fått vara i trygghet och väntat på denna strålande dag. För nog var det en väldigt vacker dag minsann. 30 grader i solen och jag tyckte synd om killarna som klätt upp sig med kostym. Det skulle bli en fortsatt varm dag.
Vi slog oss ner i gräset. Jag drack äckligt alkoholfritt vitt vin och de andra hade något kanske lite godare, det vet jag fortfarande inte. Jag var dock mer nöjd med min återigen alkoholfria cider med smak av fläder. Är man nykterist så är man och även detta var accepterat bland de andra. Hur ska annars en bukett hålla sig fin?
Vi skrattade, pratade, delade ut blommor och fick små presenter av de som lärt oss en hel del, våra mentorer. Första bandet som fick hänga runt min hals var rött och på det hängde en bild och på baksidan stod det: I love gangster rap. En liten notering om ett minne som kommit fram under dessa tre år. Vår mentor höll tal och alla grät. Jag gav mina tre närmaste ett kuvert och de andra fick varsitt litet vikt hjärta med lite av det roligaste vi hade gjort tillsammans: Sceniska. Namnet på vårt projekt stämde då och stämde också även denna dag: Mot oändligheten och så vidare!
Det var nu. Så mycket nu.
En liten paus i låtsaschampagnen vandrade vi ner mot skolan för att ta vårt studentfoto och vi undrade varför fotografen kunde våra namn.. Men vi kom ju sedan på att han kunde läsa dem på våra mössor.
Sen, var det avslutningen. Många av oss tog farväl av Hålet. Musikernas lokal i källaren, där våra omtänksamma soffor fanns, där många av våra skratt och tårar funnits. Vår rektor hade lämnat MumsMums i sal 105 eftersom vi hade högre betyg än de tidigare estettreorna. Vi ropade i ljushallen och tog våra sista steg som elever där.
Och tillslut aulan. Här var slutet nära. Början också. Musik hördes från några av mina klasskamrater, som så många gånger förr hade deras toner gett mig någonting mer. Nu vågade jag inte riktigt ta emot det, ville inte gråta. Tal hölls. Ett år kvar, ett år kvar ropades det på estetkören. Stipendium delades ut. Chockad fick jag gå upp och ta emot applåder och rop från mina fina. Flera duktiga elever stod där och det var kul att få stå där på scenen. Den var mitt hem, jag hade vuxit från ett litet frö till en liten växt där, på just den scenen. Det här kanske var sista gången jag stod just där. Ännu ett farväl.
Till slut fick vi gå ut. Vår klass var först och känslan när man kom ut.. vi hoppade ut i det kalla vattnet. Precis så kändes det. Alla människor, alla bilder på små barn som nu vuxit upp, solen och kanske det läskigaste av allt.. friheten. Vi gick ner för trappen och försökte sjunga studentsången. De andra skrek och var lyckliga och det gjorde även vi. Sedan delades buketten, efter att ha gråtit i varandras famnar lämnade rosorna varandra för att möta sina familjer och vänner. Men de möttes snart igen för att åka runt på ett lastbilsflak och vara tokiga, precis som vanligt och buketten, den delades, men de förlorade inte varandra. För nog finns det alltid plats för rosor att få torka någonstans i hemmet, eller hjärtat.
Bild: Tog pappas flickvän när jag åkte flak med mina fina.
