Det kommer en fin dag. En dag då allt är bra. Då man är nöjd.
Det kommer sedan dagar då allt är ras av husrester.
Det kommer tårar, besvikelse, förvirring och ilska.

Det kommer en bra dag. En dag då allt är fint. Då man är nöjd.
Det kommer sedan dagar då ingenting är i ordning.
Det kommer stress, irritation och önskningar.

Samma sak, dag efter dag.
Samma hus man går till.
Samma ställen man känner sig fri på.
Samma människor. 

Om ett år kommer jag att åka.
Och det kommer att komma en vacker dag och sedan kommer det dagar då det är sämre.
Men då kommer det vara nytt. 
Och jag behöver det.
Verkligen.
Behöver vara ensam.
För att överleva. För att leva.

Bilden: togs den 23 oktober när jag åkte till Umeå för att dansa. Och komma hem litegrann.

Min pappa ringde mig nyss angående gårdagen. Ja, vad hittade jag på igår då?

Hade drömt mardrömmar. Jag var så nervös alltså. Jag drömde att jag försov mig bland annat. Att jag vaknade tolv, att jag hade missat workshopen. När jag vaknade var jag skitförbannad. Men. Klockan var ju bara halv sex. En timmes sömn till alltså.

Men vaddå, vakna halv sju på en lördag? Jo, jag skulle till Umeå. Delta i en workshop med en av Finlands och nordens allra bästa koreografer; Kenneth Kvarnström. Nervositet var ordet.

Mamma körde mig till vårt nya fina resecentrum som just nu inte har några fungerande tåg. Det var nästan öde.
En gammal dam frågade om jag hette Inga-Lill. Nej svarade jag. Hon hade aldrig sett den där Inga-Lill och hon och hennes man skulle möta henne, så det var därför de hade frågat.

Jag hann i tid till bussen. Lyssnade på musik, låtsassovde och var nöjd. Ensam. Vad skönt att få vara ensam.
Det hade snöat dagen innan och vintern var alltså här nu. Snön var vacker, vit och täckte de gråa träden. Vi körde säkert igenom varenda jävla by på vägen för att plocka upp folk. Lite irriterande ja.

Vi kom fram. Det kändes så konstigt. Sist jag varit här var i somras då jag skulle åka hem efter Trästockfestivalen i Skellefteå, juli. Runt tre månader sen alltså, nästan exakt.
Ringde min pojke. Han ville sova. Bestämde mig för att köpa en Subwaymacka. Fortfarande dött.
Kollade upp så att jag skulle hitta till Norrlandsoperan och Balettakademiens Rosa Huset. Och javisst hade jag varit där förr, så det var inga problem. Kunde inte sitta nånstans då snön blött ner bänkarna. Stod och petade bort något som jag glömt säga att jag inte ville ha på min rostbiffsmacka.

Fortsatte mot staden för att kolla i några affärer. Hade ju ändå en timme att spendera. Det blev att gå igenom galleriorna och en sväng in på Lagerhaus. Köpte någon julklapp, vintern är här, som sagt.

Och gud så jag svettades. Det var så himla varmt att gå runt där inne. Ringde min kompis. Hans mobil var död. Oj, jag skulle alltså göra detta ensam. Äh.

Sedan gick jag tillbaka till Rosa Huset. Kenneth Kvarnström kom in genom dörren med stora svarta "gummi"skor.
Vi dansare gick in i salen och våra kroppar fick vakna till liv. Han frågade om vi behövde värma upp och vi sa ja.
Jag var redan så fruktansvärt varm, men visst kul ändå. Han varnade oss för sin musiksmak. Det blev uppvärmning i form av diagonaler till bland annat Don't cha med Pussycatdolls. Lite kul sådär, inte det man väntade sig, men vad väntade man sig, egentligen? Jag vet inte.
Det var i alla fall jätteroligt!

Workshopen byggde på föreställningen XPSD som jag senare skulle få uppleva. Detta märktes när vi väl satte igång. Först fick vi lära oss en bit av en koreografi. En del av stegen vi hade på diagonalen fanns där också.
Han sa åt oss att vissa saker inte är så stora eller svåra som man tror, "den här t.ex., den är bara så!"
Därefter fick vi gå ihop två och två och lära oss snurra runt den andre på ett sätt. Detta ingick sedan i en pargrejj som vi lärde oss efter den.
Sen fick vi göra pargrejjen till den riktiga musiken.

Allra sist berättade han om vad det var vi hade gjort, mishmash som de kallar det och svarade på våra frågor.
Otroligt häftigt att få höra det från någon som verkligen är ett proffs och kan sin sak.

Sedan sprang jag ner för att duscha, skulle ju hinna till föreställningen också.
Utanför stod pappa med bilen. Systrarna var ute å sprang på stan så vi gick till Norrlandsoperan och väntade.
Jag slängde i mig två yoghurtar (toffee och sur yoghurtsmak, nja? Vaddå drömyoghurt?) och sen en banan på det.

Vi slog oss ner i Black Box och väntade. Det blev något fel på ljuset. Men sedan så fungerade det och det var fantastiskt. Jag gillar att Kvarnström säger att publiken får uppleva själva vad det är de ser. "Dans ska upplevas, inte tolkas"

Ja, angående det pappa ringde om så var det så att Kenneth hade bott på samma ort som pappa och de hade gått på samma skola när de var små. Efter föreställningen hade pappa ätit middag på operan och sedan sett Kenneth och gått och frågat om han hade känt igen honom. Kenneth tänkte efter några sekunder och sa sedan pappas namn. Javisst. Lite kul sådär :)

Världen är liten men fortfarande så väldigt stor.

En fantastisk dag i dansens värld däremot. Och fick komma hem litegrann också.

Bilden: Tog jag igår morse på resecentret hemma i Ö-vik

.. varenda minut. Men jag älskar dig. Å sådana fjantiga ord. Kan de inte hitta på något nytt för det där?

Jag är beroende av dig.
Nä, faktiskt inte. Men jag känner ständigt en liten längtan till dig.
Känner mig förvirrad och tom utan dig.
När jag inte vet vad du gör.
Behöver få veta att du finns kvar.
Att bussen inte krockar. Att du inte sover. Att du faktiskt lever.

Jag tror jag är småförälskad i två andra än dig, men bara ibland.
Bara när vi har det som värst. Bara de stunder då jag vill gråta. Då jag faktiskt gråter.
Då jag tror att det inte går längre.
Vi har snuddat vid stupet flera gånger.
Alla påpekar det och tycker vi är dumma i huvudet som fortsätter.
"Det kommer ju ändå bara gå åt helvete igen"
Men nej, jag tror fan inte det. Jag tror på oss. Jag tror på dig.

Saken är den älskling,
de kommer inte ens vara i närheten av kanten på det vi har.
Det jag har med dig.
Det är lycka, det är nya upplevelser, det är ärlighet. Det är kärlek.
Det är fan riktig jävla kärlek.

Men, vi har det tufft också.
Du vet ju hur jag är.
Jag flyr.
Försöker hela tiden fly ifall det är åt skogen.
Det är bara därför min idiotiska kropp slänger in dem som förslag i mitt huvud.
De där som bara är påhitt, inga verkliga människor.

Det är bara det kulta. Inget mer.
Jag drömmer inte om andra.
Jag drömmer om dig.
Det är dig jag vill vara med på lördag.

Men, du kommer sova. Du kommer sova när vi befinner oss i samma stad igen.
Sådana saker gör mig irriterad.
Mest ledsen.
Därför tänker jag också vara för mig själv.
Ifall jag får, kommer jag dansa sorgen ur mig.
Det bästa som finns.
Att bli av med skiten.
Genom att dansa.

Å Ida, snälla sluta aldrig aldrig dansa.
Då dör du fan. Då dör du.

Bilden: Togs dagen efter Inspark. Under min hand finns du, hjärtat mitt.

Oj. Tänk om du läser detta. Nå låt gå. Tänkte säga att du gjorde mig glad.
Även fast det här bara var andra gången vi träffades.

Kommer till övik om en liten stund och tänkte käka . Så är du i närheten av max så e jag där snart.

Tanken blev oj va vem är det här? Och självklart var det du. Det förstod jag.
Men nä, det var en timme sen han skrev det här. Han kan inte vara kvar.
Uttryckte en liten besvikelse till mina två klasskamrater och som man gör här i Sverige: Nej vad synd. Ledsen smiley. IRL alltså. Men, jag gav inte upp. Sprang som en idiot med alla mina grejjer överallt hängandes på armarna.
Letade efter honom. Min pojke. Säga att nej älskling jag måste springa kan inte ta bussen nu och panikpanikpanik.

Hittade inte honom. Gav min bror en kram och bad honom önska mig lycka till. Det gjorde han.
Men. Jo! Det var du. Du var kvar! Du skrev det och jag sprang. Undrade ifall jag skulle gå vilse. I min egen stad som jag bott i över 17 år. Men ja, jag brukade inte springa ner på Max särskilt ofta. Chansade på en genväg. Såg de vita flaggorna. De kittlade min mage av glädje.

Sommar i höstkylan.

Kom in. Blicken fick söka. En familj med åtta barn, ett par stora som elefanter. Två killar.. Ni!
Jag tror jag sa hej. Du såg pigg ut. Och hyn var inte sådär småsomrig som sist. Nu var den renare, jämnare.
Och samma fina finurliga leende. Hej fina pojke!

Kram och prat. Kaffe. Jag drack inget. Var rädd för att bränna mig. Skrattade. Hälsa med strips. Nej.
Ja Umeå, ja, dansföreställning ja, gå på stan ja. Sånt. Vart ska ni? Vindeln. Ja. Liten ort det där. Nämen festa! Lillonsdag!

Ut. Ni rökte. Du röker inte va? Nä. Du är fortfarande sådan alltså! Ja, jag är duktig.
Solen alltså. Ja, bakom berget. Den är där, bakom kullen!
Hoppa från en såndär backe på sommaren? Va, galet! Måste det inte vara snö? Nä.
Du såg ut att frysa i din röda Adidasjacka. Den känner jag igen. Från en bild. Fina vän.

Hm, vart ska ni? Hem, Umeå, vill du följa med? Nja, tänkte tigga skjuts uppför backen. Visst. Sitta i knäet? Ja. Har jag ju gjort förr. Så blir det med en liten bil och en massa packning. Vilken backe? Den här ju.
Köra förbi Paradisbadet. Är det roligt att bada där? Jora. Äventyr och sånt? Ja, det är ju ett äventyrsbad.

Stanna. Hoppa av. Kram. Fint. Glad. Varm inuti. Ut i höstkylan igen. Efter att ha fått andats lite sommar.

Glad. Jätteglad.

Bilden: Togs sista kvällen på Urkult då vi skulle fara och basta. I den lilla rutan står det: "Varning! Korna attackerar även hundar i koppel!" Haha, bäst.

Vi åkte bil. Vi hoppade ut ur bilen. Kom fram till att vi borde ses oftare. Ja. Redan då kom vi fram till det. Nej, tidigare än så. Ända sen vi sist sågs.
Det var igår. Höst. Svalt och skönt. Jobbiga leggings som halkade ner. Skratt.
Fel gata. Gå lite till. Framme. Plinga på dörrklockan. Få höra ett hej. Säga ett hej. Öppna. In. In i värmen till de finaste människorna i världen. I alla fall i min värld. Och min värld är den jag lever i.

Jag drack äppel-, kanel- och russinte. De andra fick i sig annat fint. Körsbärsvinet doftade gott. Jag gillar frukt. Sa hon. Vi såg på Elvis i Glada Hudik. Tror jag det heter. Jag förstörde mitt lysande armband och fick plastfibrer på fingrarna. Jag tänkte att jag kunde tejpa det. Hon sa nej det är inte bra. Han sa Ida, det är nog inte så farligt, klart du kan tejpa det. Då hade jag redan slängt det. Olika syn på trasiga saker.

Vi sjöng Allsång på skansen allsång på skansen!, hardrock hallelujah och Vad spelar det för roll? och dansade lite "modernt". Vi kramades. Satt på golvet. Var ute på altanen. Men mest satt vi alla i den gigantiska soffan och bara umgicks. Underbara kväll.

Vi gick ut. Ut i höstkylan. Du, med dina klackar. Lite vinglig. Men helt okej.
Du, som skulle trampa på flaskan. Jag sa nej. Lämnade den under en papperskorg.
Ni, fina glada lite fulla, ni vackra. Doften av hans ciggaretter.

Några tjejer satt vid en vägg med sin kompis och kollade om börsen, mobilen och resten var kvar i hennes väska. Tänkte, ajdå och slutade titta på dem. Fick en liten klump i magen och det kändes inte bra att se på dem. De blev nog bara irriterade. Så, upp med hakan och leva mitt.

Vi ställde oss i kön. Nu var det enda gången jag ljög. Jag sa att din föredetta klasskompis hår var fint. Jag vet inte varför jag sa det. Nog var det fint. Det var som mitt fast inte alls. Men hon tittade på mig som att jag skulle säga nåt. Så jag sa det.
Okej, jag ljög inte. Men det var framkrystat. Ja.
En konstig brud undrade vad dina hörapparater var för nåt. Vilken idiot. Du såg lite nere ut. Jag gav dig en puss och höll din hand lite hårdare. Du blev gladare. Och så blev jag.

Vi kom in. Och.. väntade i någon halvtimme innan våra jackor hängdes i garderoben. Några killar försökte tränga sig före. Vi puttade bak dem. Stackarna som jobbar med det där. De verkade helt borta. Stress.

Var lite irriterad över det. Men det gick fort över. Och du och jag, kära barndomsvän. Där var vi igen. Back to 2008, 2006, och allt det andra. Och vi dansade. Vi var fria igen. Glada och fria. Vi levde.

Det blev varmt. Vi gick ut. Doften av höst. Kyla. Träffade honom. Du pussade hans ring. Vi gick in. Dansade mer. Och så fortsatte det. Hela kvällen.

Du och jag åkte hem. Vackra du. Det fanns ingen som var så fin som dig här. Fanns ingen fin kille överhuvudtaget här.

Vi åt strips och du drack ketchup. Nästan. Du gav upp.

Morgonen därpå doftade ditt skägg av min hårsprej. Mitt hår doftade det också. Ditt hår doftade rök. Doftade höst, kyla, te, värme, kärlek och glädje. Det var det vi doftade.

Bilden: Togs igår.

Det började hos mig. Det fortsatte hos dig.
Du hade lagat mat. Tänt ljus.
Det var gott. Korvstroganoff och ris.
Jag är glad över att du kan laga mat.
Du kan mycket.
Du är fantastisk.

Men jag var orolig.
Hade slutligen bestämt mig för de hemska ljusblå glansiga leggingsen.
Visste att du inte skulle tycka om dem.
Och jag hade rätt.
Jag kan inte matcha mina kläder.
Jag fick lite panik och blev jobbig. Grät.
Och fina du. Du tar mig på allvar. För mig är det allvar.
Tack.

Du försökte hjälpa mig.
Men har du inte sådana där då Ida?
Men sånna då?
Nähe. Hm..

Jag gav upp. Tänkte minsann i vilket fall som helst ha min nya tröja.
Men Ida, inget matchar ju till rosa.
Nej jag vet.

Jag började grina, inte pågrund av klädvalet.
Som vanligt är det alltid något annat som ligger under det.
Denna gång kom jag på att förut kunde jag ha vad som helst.
Men inte nu. Nu brydde jag mig.
Jag sa det till dig.
Du sa att jag alltid är fin. Att du alltid tycker det vad jag än har på mig.
Sa att jag kunde ha de hemska ljusblå.
Men, vafan. Jag bryr mig inte, jag tar de svarta! slog det mig.
Ja, vi kom fram till att skitsamma åt temahelvetet. Jag tar svarta.
Men Ida, du kan väl pröva dem som jag köpte till dig?
De mönstrade. Då är ju både tröjan och leggingsen det.

Jag gick hem. Var tveksam, men provade. Och det var fint. Perfekt. Helt enkelt.
Och jag var nöjd och glad. Taggad.
Du får mig alltid att må bättre.

Jag måste sluta lyssna på andra. Och är det nån jag ska lyssna på så är det mig. Och vill jag ha hjälp ska jag lyssna på dig. Jag vet att du är ärlig. Jag vet att du kan och gör ditt bästa. För du är fantastisk. Du är min igen.
Och jag behöver inte bry mig. Så länge jag själv mår bra och är nöjd.

Bilden: togs för en kvart sen sådär. Mitt rum är stökigt.

Förut fixade du håret. Du hade lugg. Förut hade du en stil. Du hade benvärmare och vantar utan fingrar. Vart har alla dina kläder tagit vägen? Förut lyssnade du på rock. Nu blir det mest en massa annat. Du vågar inte gå tillbaka. För det var då din mamma blev sjuk. Men Ida, det var inte ditt fel. Det var inte ditt fel.

Och aldrig du, finaste-killen-någonsin, aldrig har du haft så rätt som igår kväll när du sa det där.

herregud. Du är den enda som känner mig.

Det gör mig galen. För tänk ifall jag inte hittar mig själv igen. Tänk ifall det går åt helvete. Ifall jag förlorar dig.

Du är ju fan allt jag har.

Det enda jag har.

Allt jag vill ha.

Mitt syre.

Klyschorna, jag älskar dig, jag vore ingenting utan dig, javisst. Men..

jag hade förlorat mig själv utan dig, jag hade inte märkt det.

Jag vill prata mer med dig. Mycket mer.

Fan. Varför är du där och jag här.

Men ja. Jag ska lugna ner mig.

Jag har nog inte tappat bort mig själv. Det är bara en liten detalj som fattas..

att acceptera det förflutna.

Jag borde kanske tänka mer och komma fram till saker.
Jag borde prata mer med dig.

Jag är förvirrad.

Bilden: sista helgen i januari 2010 med världens vackraste