Satt i bilen. Kände att det var något jag glömt. Där satt jag och funderade lite snabbt. Vad kunde det vara. Och jag kom på det. Darin skulle vara sommarpratare i P1 idag! Jag sa till syrran att byta kanal. Hon skyndade. Jag vet inte varför. Inte P3, Inte P2. P1! Och P1 blev det. Och prat om kvalet i Idol 2004 blev det.  Christina Aguileras Beautiful blev det. Och det blev sång. Det blev väntan. Systrarna tog då tid på sig. Vi skulle till stranden. Mamma var stressad. Inte konstigt. Nu såhär i slutet av augusti så vill inte solen riktigt stanna. Den har redan lämnat oss åt hösten.

Vi kom iväg. Jag försökte lyssna. Det blev småtjaffs. Jag sa åt dem att höja. Jag vill inte höra! HÖJ. Syrran höjde. Vi åkte vidare. Asfalt blev till grus och bilen skakade. Darin pratade om sin pappa som hade flytt från Irak. Att han hade överlevt för att han hade flytt kriget. Det spelades låtar emellan hans berättelser. Det blev åter asfalt. Vilken lättnad. Nu kunde jag höra riktigt igen.

Framme. Som tur var, hade jag telefonen med mig och mina hörlurar. Så jag satt där och försökte få det att inte brusa i öronen. Det gick. Vi satt där i sanden och jag hade telefonen på knäet (i Hudiksvall). Nu hörde jag perfekt. Sedan ville min syster förstöra det fina ögonblicket och lägga sig ner på filten. Melonerna och mackorna var inte lika frestande längre. Så, jag fick försöka få in det igen. Det gick. Jag fick vila huvudet i mina händer och ha mobilen på handduken under mig. Då gick det fint. 

Darin berättade om sin roadtrip till Usa, ett framträdande han gjort i Stockholm, när han var med i melodifestivalen och tillslut om när han hade Michael Jackson i telefon. Och att MJ sedan dog ett år senare.
Han avslutade med att han trodde att man ska leva spontant. Man vet aldrig när det tar slut helt enkelt.

Detta program betydde en del. Jag insåg hur fort tiden hade gått. Jag var tolv år när han hade varit med i Idol. Nu är jag arton. Det har tagit tid för mig att inse, brukar jag inbilla mig om åtminstonde, att man ska ta varje chans man har till att vara glad. 

Därför sprang jag sedan ut i det salta havet och badade. Snart är det höst.

Bilden: Blev tagen den 4 juli 2009. Någon timme innan jag och min kompis Olivia åkte till Sundsvalls Gatufest för att se Darin.

Jag lämnade min pojkvän kvar i tältet. Han orkade inte. Bad mig nästan att stanna. Men förstod att jag inte ville. Jag ville leva. Ville för en gångs jävla skull dansa bort allt. Jag gick. Ensam. Glad. Nöjd. Utan förväntningar. Dansade. Ensam. Bland folk. Glatt folk. Såg dig. Såg dig närma henne. En tös med blond lockigt hår. Såg att hon inte brydde sig. Kom närmare dig. Du kom närmare mig. Och där var vi sen. Du och jag. Funderade på att springa. Funderade på att lämna dig kvar där innan musiken tog slut och innan lamporna tändes. Totalt sket i det och var glad istället. Jag gömde mig, skojjade med dig. Var nära dig. Men inte för nära. Du var nära mig. Fick inte vara för nära.

Sedan tog det slut. Lamporna tändes. Vi fortsatte dansa. Sen gick vi ut. Vi pratade. Jag frågade en massa. Du svarade en massa. Du frågade mig. Du ville fara och bada med mig. Jag sa nej. Tveksam var jag. Vi fann din kompis. Nån frågade om vi var Evelina Svedberg. Vi sa nej. Vi gick till kyrkogården. Du visade mig vart du bodde. Du visade mig det på mitt ben. Nära. Men inte för nära. Vi fortsatte. Drack vatten ur kranen på kyrkogården. Polisbilen kom. Vi gick. Sprang runt hörnet. I onödan.

Hittade en påse champinjoner. Pratade mer. Nej du hade inte gått lumpen. Vad bra, tyckte jag. Sen gick vi. För att bada. Nej. Bara du. Inte jag. Vi gick på en väg. Rätt väg. Du kunde den. Såg en katt. Kom fram till att du hade flickvän och jag hade pojkvän. Suveränt. Då var vi överens. Vi var vänner. Bara vänner.

Mötte några från min skola. "Du är från Ö-vik va?" "Ja" "Du dansar med Carro va?" "Ja". Vi gick längre. Vi kunde vara ensamma. Var du blyger eller? Ville inte bada bland folk. Då blev jag lite nervös. Kanske du skulle vara en galen mördare i alla fall. Men nä. Vi doppade bara fötterna. Det var lite väl kallt. Vi klättrade i träd istället. Pratade. Hela tiden pratade vi. Jag gick barfota tillbaka. Klev nästan i bajs. Vi ville inte veta om det var en människa som skitit nästan mitt på vägen eller en hund.

Jag hämtade en boll från vattnet. För att att det var en jävla massa tjat mellan dem som hade den. De tackade. Var nöjda. Sedan badade vi. Ännu ett par trosor som fick lida. Så går det. Det var sten. Det var jobbig gegga. Död fisk och deras skit. Sa jag. Du tittade inte på mig. Var försiktig. Hela tiden. Sedan gick vi tillbaka. Fann två män, hundmat och såg ett tält där folk hade lite extra roligt. Satte oss ner vid vattnet med dem. Ni rökte. Jag frös. Jag gick. Du gick efter. Försökte övertala mig att gå efter dig. Du misslyckades. Igen.

Jag gick till tältet. Var hungrig. Du hälsade på de vakna. Jag pussade min pojkvän och sa att jag kommer snart. Tog med mig mat och gick till området med dig. Vi satte oss i en hängmatta igen. Din kompis kom och puttade på. Lite väl mycket kanske. Precis på gränsen, men vi överlevde. Jag åt mat. Inte dina champinjoner. Var glad. Kände mig levande.

Vi gick. Du skulle visa vart ert tält låg. Vi lade oss i ännu en hängmatta. Såg en ekorre i trädet. Bestämde oss för att du skulle kalla mig Alexandra och jag skulle kalla dig för Teodor. Gick inte att se till er camping. Men det gjorde ingenting. Vi gick tillbaka. Du fick inte med mig till ert tält för att käka goda mackor. Nej. Jag behövde sova. Så vi gick på styltor och spelade plockepinn. Jag vann. Fast du vann annars 1-2 stod det till mig. Tror jag.

Du försökte igen. "Nu är nu, Livet är nu" Jag sa, imorgon. Du sa att det inte var säkert att vi skulle ses imorgon. Det gick inte att få tag i dig då. Men vi skulle ses igen. Vi var vänner. Vi kramades. Sa hejdå.

Tack Teodor. Tack för att du gjorde mig lycklig då.

Bilden: En hängmatta på Urkult. Där vi satt och såg ekorren i trädet.

Du kom där så plötsligt. Festglada människor överallt. Jag var klädd i konstiga kläder. Körde på lager-på-lager principen. Det var kallt. Tydligen såg jag fortfarande bra ut. Du sa hej. Hej. Hur är det. Bra själv då. Bra. Det är väl bra att det är bra då. Du skrattade lite och tittade ner. Du log. Jag log.

Sen stannade ni vid den där minibussen där det spelades musik. Jag fortsatte gå. Jag fortsatte gå.

 

Men,

du var ju helt fantastisk.

Jag andades. Hjärtat slog. Varför går jag fortfarande?
Nu kunde jag inte vända. Nu var det försent. Jag ville se dig överallt. Jag hade redan glömt bort hur du hade sett ut. Du påminde om honom, den där killen med en vit Ibanez. Det var allt jag minns. Jag hade inte ens druckit. Du berusade mig. Jag ville ha mer.
Letade med blicken efter dig bland alla människor. Fann dig inte. Blev ledsen. Tänkte på honom. Där hemma. Som jag delar allt med. Dög inte han?
Jag ville ha dig. Du lekte med mitt huvud hela kvällen. Jag tyckte att jag såg din blonda kompis, men det var bara några tusen kopior av henne. Du var borta.

Säkert låg du nu i en buske med nån annan brud. Men ingen sorg över det. Det var ändå ett av de mest givande samtalen på länge.

Mitt hjärta slog. Jag kände mig levande. Tack.

Bilden: Entrén till campingen på Trästockfestivalen 2010. Fint var det. Trä tok.