Jag brukar tänka att det är bra. Att vara för mig själv. Ibland åtminstonde, för vi ses ju för ofta.
Men när jag väl är påväg därifrån. Från ditt rum. Du sover och jag går vaken och är påväg. Påväg därifrån.
Kanske du vaknar ändå, kanske vi kan äta frukost.. lunch.. middag.. tillsammans. Men nej, du sover. Du vill sova, behöver sova, John Blund jävlades med dig inatt.
Så jag lämnar rummet, lägenheten, trapphuset och möter världen. Godmorgon.
Snön som far i vinden tvingar mig att kisa, vind som puttar mig och därefter snön som lagt sig som gör mina steg tyngre och tyngre.

Men jag kommer hem. Det känns tomt. Men jag är hemma åtminstone. Jag klarar mig.
Efter en seg dag. Med lite mat och lite skolarbeten bortgjorda så knäpper jag mina händer, vrider runt och sträcker på armarna. Men något känns fel. Händerna passar inte ihop. Mötet blir för hårt och det beror på de tomma utrymmen som blivit över. De är så vana vid dig. Dina händer. Mina tunna fingrar saknar redan dina.

Bilden: tog jag i somras någon gång.

Jag minns inte ens hur det började. Det började väl med att du ville ha mig där. Men att jag inte ville. Jag grät.
Jag vet inte varför jag inte ville. Jag vet inte varför jag överhuvudtaget tänkte. Jag vet inte varför jag inte bara gick.
Jo, det vet jag. Du sa att jag bara hatar dig. Som bara går sådär på morgonen. Smyger ut. Låter dig sova.
Men det var bara ironi. Antar jag.

Nu var det inte det det handlade om. Nu kom det upp något djupare. Det blev värre. Det blev tillslut en explosion, av skrik som slängdes på ansikten, tårar, "kan du nånsin lyssna på mig?" och.. val.

Du säger aldrig vad du tycker. Nej det gör jag sällan. Du är falsk. Nä. "sur grinig snorunge"
Sedan upprepade sig detta flera gånger. Tills jag verkligen lyssnade på dig. Jag kom fram till att det bara var så jag var mot dig. Inte mot någon annan. Men jag var tvungen att bli ärlig. Öppna mig. Just då. Annars hade jag förlorat dig. Så jag sa..

Så vad vill du att jag ska säga? Att jag tycker att hon är dum i huvudet? Det kanske hon är. Men, hon råkar vara kär i honom.. Och jag råkar vara kär i dig.

Då var vi nära igen. Ansikte mot ansikte. Äcklig morgonandedräkt mot min ännu äckligare morgonandedräkt. Jag borstade inte tänderna igår.

Och det blev tyst. Och det blev en puss på kinden. Och vi blev sams. Och skrik blev lugnt prat. Jag sa en massa som jag tyckte. Just då. Och du lyssnade. Höll med. Har jag sagt att jag tycker om dig?

Bilden: Jag lekte med min pojkväns kylskåpsmagneter och fotade denna med min mobiltelefon.

Jag kom hem. Slog mig ner vid datorn för att få ut bilderna från minneskortet. Ville se dem. Uppleva dem igen.
Upptäckte att du hade skrivit: Sover och väntar på min älskling.. Som meddelande på msn. Där smälte du mitt hjärta litegrann.

Jag var seg. Som vanligt. Men tillslut pallrade jag mig iväg hem till dig. Väckte dig. Vi bara låg där och myste. Pratade. Var tysta. Kysstes. Höll om varandra. Jag hade saknat dig. Du sa att det bara hade gått fyra dagar, men att du hade saknat mig också. När vi är tillsammans såhär. Tiden bara går. Men det gör ingenting. Med dig, är det inte bortkastat. Aldrig. Det kan bli farligt i framtiden. Men nu har vi lov. Vi har lov och får, faktiskt, vara med varandra hur mycket vi vill utan att känna skuld. Egentligen.

Jag kom hem. Och det har aldrig varit bättre att komma hem än vad det var nu.

Bilden: Jag och min pojkvän hade varit och firat hans systers student i våras.