I tisdags. Har du gjort det du ska?
Men.. va. Jag trodde du förstod att nej, jag skulle inte radera människor. Delete finns inte i verkligheten.
Men jo, i din verklighet finns det.
Du blev arg. Nä, besviken. Sa att nu är det slut Ida, nu är det slut. Du upprepade det. Hela tiden. I flera timmar.
Jag raderade dem. Skrek, grät, kastade saker omkring mig, var som ett barn. Du sa åt mig att det var försent. Att jag skulle gå hem.
Gå hem. Det är slut. Det var allt du sa. Hela tiden.
Men, jag vägrade. Vägrade gå. Vägrade gå. Jag lugnade ner mig emellanåt. Försökte prata med dig. Du bara ignorerade. Raderad.

Du satt på balkongen och rökte. Jag stod brevid. Du sa åt mig att stänga dörren. Röken fick inte komma in.
Jag minns inte ens vad jag sa. Förmodligen något i stil med att nu har jag gjort det förlåt för att jag är en idiot och en massa annat jävla skit. Bara för din. jävla. skull. Och du sa att jag får hitta någon annan. Att det är över.
Nu bubblade det inte längre i mig. Nu var jag blank. Tom. Kastade mobilen i det frostbitna gräset. Vad gör du? Gå och hämta den där! Sa du åt mig. Då tog jag cigarettpaketet. Gjorde samma sak. Smällde igen dörren och gick ut.
Precis som jag var. Det var väldigt väldigt väldigt längesedan jag hade flytt sådär. Flytt på riktigt sådär. Utan skor. Utan jacka. Utan hopp.

Plockade upp mobilen och paketet och gick runt huset. Det kändes som att jag gick på fruset hundskit var jag än gick. Förmodligen var det bara klumpar av löv och gräs. Ringde. Hej. Hej. Vart är du? I skolan. Okej. Ring mig sen.
Och där var du. I dörren. Du gick ut. Jag ville sätta mig på bänken. Sitta där och sura. Du tog tag i mig. Som ett barn. Och ledde mig in i lägenheten igen. Du lagade mat. Omelett. Det var lite gott. Fast mest äckligt. Jag hatar flytande ägg. Det är inte okej. Jag ringde. Sa att han hade förstört mitt liv. Vilket var väldigt dumt sagt av mig. Som mycket annat jag hade sagt de där timmarna. Som att jag inte skulle klara mig utan dig. Det var kanske det enda dumma jag sa till dig förresten. Kanske. Jag vill inte komma ihåg.
Och du ringde din vän, lät glad och normal. Och jag frågade, är det slut alltså. Du sa ja. Och återigen grät jag. Förbannade jävla värld. Jag kastade en liten äggbit. Sånt gör jag när jag är arg. Kastar saker.

Du gick till ditt rum. Satte dig vid datorn. Att du hade mage att kunna bete dig normalt. Du var avstängd. Helt jävla borta. Medans jag bölade som världens idiot. Försökte vara nära dig. Du orkade inte. Puttade bort mig. Jag frågade varför du inte slog mig. Du förstod inte varför du skulle göra det. För att jag är dum i huvudet sa jag då.
Du slog mig ändå inte. Du bara blockerade mig. Jag fanns inte längre.
Jag gav upp. Satte mig i er hall. Insåg att det inte fanns någon att prata med längre. Så kändes det. Ringde någon signal till min fina vän, men lade på. Jag ville inte vara ivägen. Men hon ringde upp. Frågade hur det var. Vad som hade hänt. Bara fanns. Som vänner ska göra. Helt förstörd var jag. Visste att det var över nu. För du var sån. Du lämnar folk och ger dem aldrig en ny chans. Precis sån är du.
Men du kom ut ur ditt rum. Tog min hand. Hur kunde du vilja röra vid mig? Och vi gick till vardagsrummet. Du satte dig i fåtöljen. Klappade på ditt knä, som du brukade göra när du vill att jag ska sitta där. Jag rörde mig inte. Du tog mig i din famn. Och jag som hade varit så rädd. Att aldrig mer få vara där.

Och det blev bra igen. Du sa att du inte hade förlåtit mig. Vi kom överens om att verkligen. På riktigt. Inte ses. Bara ta hand om oss själva. Vara ensamma. Till vår ettårsdag. Och att vi skulle se hur det såg ut då.
Och vi hade det fint. Duschade och blev glada. Jag åkte på min träning och du på ditt rep.

Och jag hade dig kvar. Men viktigast av allt, jag hade mig själv kvar.

Bilden: Togs den 8 november.

När ska jag finna en människa som verkligen tycker om mig? Som aldrig vill göra illa mig. Som aldrig tycker att jag är konstig. Som respekterar mig. Som lyssnar och hör. Som fattar vad jag menar. Jag blir galen.

And the person you love the most is the one who makes you feel most alone.

Bilden: En bild på min gamla skola som jag fotade för några veckor sedan.

Jag vet inte hur det är med dig. Men jag tänker vrida tillbaka dygnet. Jag går och sover nu. Du säger okej och sitter kvar framför den lysande skärmen.
Jag skriver: När ska vi åka, ska vi åka? Du svarar: Jag tror inte du får plats i bilen :(
Jag slänger mig under täcket. Kan inte låta bli att gråta. Jag släcker lampan. Tänder den. Skriver. Du kommer dit . Undrar vad det är.
Jag ignorerar tanken på att du kanske inte ens vill ha med mig och bestämmer mig för att åka till pappa.
Du säger att jag är den vackraste tjejen i hela världen. Håller ena handen på min kind och ser mig i ögonen.
Jag ringer pappa och kommer överens med honom om att ta bussen dit.
Vi håller om varandra och det känns bra. Det känns fortfarande bra.
Nästa stund ringer du och frågar om jag ska med ändå.
Sen vill du bara titta på mig hela natten. Du vill ha mig. Jag vet.
Nej. Jag ska till pappa.
Tillslut säger jag bara åt dig att nej jag vill inte.
Jaha, men vi ses sen! puss puss!
Sen somnar vi.
Sen gråter jag.

Bilden: Tog jag för några veckor sen på min gamla skolgård.

Vi sitter där och pratar om olika saker. Samma saker, två helt olika världar som berättar dem.
Samma café. Inte samma dryck. Samma kakor. Fast två olika sorter. Samma stad. Inte samma affärer.
Vi pratar. Försöker prata. Försöker ha något att prata om. När det inte går att hitta något mer i nuet än: skolan, betygen, gissning av lärare, ämnen, killar, förhållanden, fester och andra arrangemang. Då kommer det upp. Det förflutna. Den gamla klassen, lärarna man hade, aktiviteter man gjorde (som att vandra fast ingen tyckte om det eller vågade tycka om det), dansen på idrotten, de gamla vännerna som man inte heller sett på ett tag. Ni är också några av dem. Hade bara turen att få träffa er igen.

Ni har förändrats. En gång var ni som mig. Ni kunde leka, skojja med er själva. Ha roligt.
Ni skämdes inte. Ni kände er som en del av alla andra. Vi hade kul.
Timmarna gick, skratten försvann långt bort ut i kylan. Sedan fanns det bara leenden kvar på våra läppar.
Men vi hade det bra. Tillsammans.

Nu är vi i bitar. Som ett pussel som inte längre är helt. Det ligger kvar på nån vind ja.
Vi hälsar på varandra ibland. Blir ett hej och kanske en kram.
Vänner var vi. Nu pratas det bara allvar. Vi är inte unga längre. Vi börjar helt enkelt bli vuxna.
Diskuterar seriösa saker. Kanske pratar vi som förr ibland. Men det känns konstigt. Som att bli fjorton år igen.
Det är fel att backa. Det är redan borta. Ur tiden. Eller vad det kallas.
Eller är det fel? Att backa? Att minnas tillsammans? Det är väl det som håller oss samman ännu?

Så, vi ler. Vi kommer kanske att ses igen. Däremot är vi inte på samma nivå längre.

Det är nog detta som är att växa ifrån varandra.

Bilden: Togs kanske för lite mer än två år sedan en bit utanför mitt hem