Små irriterande saker händer.
Jag är arg. Jättearg. Tänkte sy min tröja. Laga den.
Jag tar fram en nål. En liten liten nål.
Jag tappar den. Hittar den inte.
Varför ska det alltid antingen gå rätt eller fel?
Jag kommer kliva på den någon dag.
Någon dag då jag förtjänar det.
Bilden: Togs i våras.
Jag tar fram en nål. En liten liten nål.
Jag tappar den. Hittar den inte.
Varför ska det alltid antingen gå rätt eller fel?
Jag kommer kliva på den någon dag.
Någon dag då jag förtjänar det.
Bilden: Togs i våras.
Du är liv, hopp och glädje.
Du är hon som aldrig dör.
Du är hon som blir frisk efter en dag.
Du är hon som har en sån stark energi.
Du är hon man bråkar med.
Du är hon som först ser om man är ledsen.
Du är hon som först frågar vad det är som är fel.
Du är hon som först torkar ens tårar.
Du är hon som är lite äldre än de andra i din ålder.
Du är hon som aldrig vill missa eller missar något, du är lite som mig i den punkten.
Du är hon som står för sig själv.
Du är hon som ingen trampar på.
Du är hon som alltid är glad.
Du är hon som är stark.
Du är hon jag är avundsjuk på ibland.
Men för det mesta är du hon som jag är så obeskrivligt stolt över.
Du är hon som lätt går vidare i livet.
Du är hon som aldrig sårar någon medvetet.
Du är hon som förstår när du gjort fel.
Du är hon som är lite mer levande än alla andra.
Du är hon som ger riktiga komplimanger.
Du är hon som är ärlig.
Du är hon som är alldeles för bra för den här världen. Men du behövs, du ger oss andra liv, hopp och glädje.
Jag älskar dig kära lillasyster.
Bilden: Togs för runt ett år sen hemma hos pappa. Jag och sis.
Du är hon som blir frisk efter en dag.
Du är hon som har en sån stark energi.
Du är hon man bråkar med.
Du är hon som först ser om man är ledsen.
Du är hon som först frågar vad det är som är fel.
Du är hon som först torkar ens tårar.
Du är hon som är lite äldre än de andra i din ålder.
Du är hon som aldrig vill missa eller missar något, du är lite som mig i den punkten.
Du är hon som står för sig själv.
Du är hon som ingen trampar på.
Du är hon som alltid är glad.
Du är hon som är stark.
Du är hon jag är avundsjuk på ibland.
Men för det mesta är du hon som jag är så obeskrivligt stolt över.
Du är hon som lätt går vidare i livet.
Du är hon som aldrig sårar någon medvetet.
Du är hon som förstår när du gjort fel.
Du är hon som är lite mer levande än alla andra.
Du är hon som ger riktiga komplimanger.
Du är hon som är ärlig.
Du är hon som är alldeles för bra för den här världen. Men du behövs, du ger oss andra liv, hopp och glädje.
Jag älskar dig kära lillasyster.
Bilden: Togs för runt ett år sen hemma hos pappa. Jag och sis.
När jag var liten och sjuk
Förkylningen. Här igen. Som några gånger förr.
När jag var liten, runt sju år gammal så brukade jag leka andra lekar än de jag var van vid när jag var sjuk . Jag lånade syrrans teservis i plast som hon fått av pappa. Jag brukade ta fram de där bebisdockorna som jag aldrig gillat. Och lekte. Det var roligt. Lite omväxling. Jag förstår inte riktigt varför jag gjorde så.
När jag var lite större, runt 12-14 år gammal så brukade jag bara se på TV när jag var sjuk. Jag såg alla de här hemska serierna. Vår favorit är ju såklart Days Of Our Lives, Våra bästa år.. Åå vad jag har en hatkärlek till den serien. Den passade kanske bäst när man hade magsjuka.
Även de här hemska ordspelsprogrammen är en hit. Usch.
Idag när jag är stor, runt 18 år gammal så brukar jag inte göra något särskilt nu när jag är sjuk. Kanske dags att bryta mönstret då.
Idag ska jag rita. Rita.
Bilden: Togs för någon kvart sen. Jag älskar våra Muminmuggar.
När jag var liten, runt sju år gammal så brukade jag leka andra lekar än de jag var van vid när jag var sjuk . Jag lånade syrrans teservis i plast som hon fått av pappa. Jag brukade ta fram de där bebisdockorna som jag aldrig gillat. Och lekte. Det var roligt. Lite omväxling. Jag förstår inte riktigt varför jag gjorde så.
När jag var lite större, runt 12-14 år gammal så brukade jag bara se på TV när jag var sjuk. Jag såg alla de här hemska serierna. Vår favorit är ju såklart Days Of Our Lives, Våra bästa år.. Åå vad jag har en hatkärlek till den serien. Den passade kanske bäst när man hade magsjuka.
Även de här hemska ordspelsprogrammen är en hit. Usch.
Idag när jag är stor, runt 18 år gammal så brukar jag inte göra något särskilt nu när jag är sjuk. Kanske dags att bryta mönstret då.
Idag ska jag rita. Rita.
Bilden: Togs för någon kvart sen. Jag älskar våra Muminmuggar.
Vi hör ihop. På något sätt.
Göra slut. Vad är det egentligen. När man ändå hör ihop. Då är man ihop, men inte ihop.
Igår kom du hit. Jag vet egentligen inte varför. Jag inbillar mig om att det är för att du tycker om mig.
Jag hoppas verkligen det.
Vi pratade lite. Det är det vi försöker med nu. Att prata. Och det går ganska bra.
Jag vill kunna prata med dig. Jag vill att du ska kunna prata med mig.
För vi hör ihop. Det bara är så. Jag vill att det ska vara så.
Det var fint. Kristian sjöng för oss. Vi var nära, nära. För nära.
Men det spelade ingen roll.. Eller gjorde det?
Vi båda ville. Trots att det bryter mot våra nuvarande regler.
Och vi var nära, nära.
Jag kände mig redan mycket piggare. Du är medicin.
Vi hör ihop. På något sätt. Vi ska fixa det här. Jag ska försöka. Verkligen.
Tills dess går vi på våra egna vägar, våra egna äventyr.
Jag kan inte ljuga, jag är förbaskat rädd för att du ska hitta något bättre på vägen.
Jag vill vara det bästa du har.
Jag vill vara något att behålla, inte bara något att ha.
Jag tror det kommer att ordna sig. Allt det här. Just nu känns det som det.
Och beslutet du tog i torsdags var det bästa på länge.
Jag känner mig fortfarande dum pågrund av hur jag reagerade.
Som att jag inte hade fattat att detta skulle ske.
Jag ber om ursäkt för hur jag betedde mig. Du ber om ursäkt för hur du betedde dig.
Men jag förstår dig. Vi förstår varandra. Vi kommer att bli bättre på att förstå varandra.
Vi hör ihop.
Bilden: Togs i Järved någon dag innan skolavslutningen i våras. Om det nu inte var efter.
Igår kom du hit. Jag vet egentligen inte varför. Jag inbillar mig om att det är för att du tycker om mig.
Jag hoppas verkligen det.
Vi pratade lite. Det är det vi försöker med nu. Att prata. Och det går ganska bra.
Jag vill kunna prata med dig. Jag vill att du ska kunna prata med mig.
För vi hör ihop. Det bara är så. Jag vill att det ska vara så.
Det var fint. Kristian sjöng för oss. Vi var nära, nära. För nära.
Men det spelade ingen roll.. Eller gjorde det?
Vi båda ville. Trots att det bryter mot våra nuvarande regler.
Och vi var nära, nära.
Jag kände mig redan mycket piggare. Du är medicin.
Vi hör ihop. På något sätt. Vi ska fixa det här. Jag ska försöka. Verkligen.
Tills dess går vi på våra egna vägar, våra egna äventyr.
Jag kan inte ljuga, jag är förbaskat rädd för att du ska hitta något bättre på vägen.
Jag vill vara det bästa du har.
Jag vill vara något att behålla, inte bara något att ha.
Jag tror det kommer att ordna sig. Allt det här. Just nu känns det som det.
Och beslutet du tog i torsdags var det bästa på länge.
Jag känner mig fortfarande dum pågrund av hur jag reagerade.
Som att jag inte hade fattat att detta skulle ske.
Jag ber om ursäkt för hur jag betedde mig. Du ber om ursäkt för hur du betedde dig.
Men jag förstår dig. Vi förstår varandra. Vi kommer att bli bättre på att förstå varandra.
Vi hör ihop.
Bilden: Togs i Järved någon dag innan skolavslutningen i våras. Om det nu inte var efter.
Jag är inte förvånad. Rädsla och okunnighet.
För något år sedan såg jag en skylt vid E4an. "Ge oss tillbaka Sverige!" med två små barn som springer på en liten grusväg på något fint lantställe. Obehagligt. "Ge oss tillbaka Sverige!" Vad betyder det? Att vårt land inte finns längre? Vad menar de? Att folk tagit över? Är det det de menar?
Obehagligt. Där är ordet.
Alla har skrivit historia ikväll. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Folkpartiet är de enda jag minns som sagt något åt det hållet under denna valvaka. Jag tänkte inte se det här. Jag tänkte bli förbannad efteråt.
Men, jag gjorde inte det. Jag blev förbannad tidigare. För hur kan vi ta med ett parti som har en hemsida där det inte finns någon som helst statistik utan att det bara är ord. För hur kan vi ta med ett parti som flörtar med oss då det gäller de äldre, de unga, tryggheten, pengar, att skylla det på människor som kommer hit, att vi ska välja mellan pensionärer och invandrare. Att det är ekonomiskt orimligt att ta in människor till vårt land att hjälpa dem här och istället ska man hjälpa dem i sina hemländer. För hur kan vi rösta på ett parti där det finns människor med nazistbakgrund som än idag uttalar sig med sådana argument? Nazister, människor som skiljer på människor.
Men kära vänner, jag är inte ett dugg förvånad. För det är de här procenten som röstat på dem. Det är vi som valt. För vi lever i en demokrati där alla har rätt att tycka vad de vill. Och enligt mig visar detta på en osäkerhet i samhället.
För vilka är de egentligen som pratar finska, arabiska, danska, spanska, osv osv istället för svenska, vad säger de? Varför spelar de sån där musik? Varför bär de sådana där kläder? Varför firar inte de våra högtider när de bor här? Varför bor de här om de längtar tillbaka till sitt land? Varför, varför, varför. Frågor och det finns svar. Fråga. Vi bits inte. För vi är vi, tillsammans. I det här landet, i den här världen.
Kära ni, är det verkligen så att ni stör er då två afrikanska män diskuterar något på bussen? Är ni verkligen oroliga för att ni inte vet vad de säger? Och samma sak med deras musik. Men kära ni, är det verkligen så att ni stör er på slöjor? Vad kan tyg på deras huvuden göra er ont? Kära vänner, de kanske inte har samma traditioner som vi, men vad spelar det för roll ifall de inte firar jul, vad spelar det för roll för oss när vi ändå får ha kvar det som vår tradition? Vänner, varför skulle ni flytta utomlands? Varför skulle ni fly utomlands?
"De är ju människor.. de också" Sa en förälder då våra tjecker var här. "Vad konstigt, att de inte kan hälsa på en. De hälsar bara på sina egna" Sa en vän till mig. "Det är inte en man, det är en asiat" Sa en annan vän till mig. Flera gånger har en vän till mig snackat skit om mina kompisars namn och bakgrund.
För, det är en demokrati vi lever i och vi har alla rätt att tycka till. Vet ni en annan sak, det är inte SD som är farliga. Det är vi, människor runt omkring oss. Som inte vet. Som inte förstår människors olika kulturer, människors olika syn på livet, människors olika upplevelser om livet, människors sätt att vara. Trångsynt. Ja, fyfan. Det är människor som röstat i Valet 2010. Människor som är osäkra och som inte vet. Som inte vågar fråga. Som inte vågar hjälpa. Som inte vill ha att göra med "andras problem".
Då undrar jag, hur ska vi någonsin kunna få en bättre värld när vi delar in oss i våra egna platser? När vi är egoistiska och skiter i andra. Ignorerar andra för vår egen skull, för att vi själva ska få må så bra som möjligt. Blundar för det. Men vet du.. Det kunde lika gärna ha varit du som föddes i ett krigsland. Det kunde lika gärna ha varit du som flytt.
Men vet du.. Vi bor i Sverige. Ett av världens bästa länder. Och vill vi inte då vara ett gott föredöme? Vill vi inte då visa att vi minsann kan tänka på andra, dela med av oss till andra?
För vi, alla i hela Sverige, alla våra medborgare utomlands som har röstat, alla äldre, vuxna, ungdomar och barn. Alla har en åsikt. Alla har vi idag skrivit historia. Och jag är så ledsen kära vänner. Jag är så ledsen att vi förstörde det här.
Att vi dragit folk längre ifrån varandra. Att vi tjaffsar på nätet om vilka partier som är "dumma i huvet" och "det bästa för oss alla". Att vi inte längre ser målen, bara den ostadiga vägen. Att vi inte tillsammans lyssnar på varandra och försöker förstå varandra. Att vi inte ser varandra som lika värda.
För vet ni vad, det här var ett stort misstag av oss. Men många bäckar små. Hade vi gått en annan väg då det gäller dessa små saker..
För det börjar när ni säger hej till den nya familjen som flyttat in på gården, då ni öppnar dörren för dem. Det börjar när ni frågar varför någon säger att de hatar Sverige. Det börjar med att förstå varför de längtar hem. Det börjar med kommunikation. Det börjar med respekt. Det börjar med förståelse.
Och kära ni. Jag är inte förvånad över att de kom in. Allt och alla pratar om det och är besvikna. Men det är bara oss själva vi kan vara besvikna över. Det är bland oss det finns oförståelse, okunnighet och osäkerhet. Det är bland oss vi måste börja ta ansvar och lära oss av varandra.
Det är bland oss vi måste lära ut att alla är lika värda.
Bilden: är från Finland -09.
Obehagligt. Där är ordet.
Alla har skrivit historia ikväll. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Folkpartiet är de enda jag minns som sagt något åt det hållet under denna valvaka. Jag tänkte inte se det här. Jag tänkte bli förbannad efteråt.
Men, jag gjorde inte det. Jag blev förbannad tidigare. För hur kan vi ta med ett parti som har en hemsida där det inte finns någon som helst statistik utan att det bara är ord. För hur kan vi ta med ett parti som flörtar med oss då det gäller de äldre, de unga, tryggheten, pengar, att skylla det på människor som kommer hit, att vi ska välja mellan pensionärer och invandrare. Att det är ekonomiskt orimligt att ta in människor till vårt land att hjälpa dem här och istället ska man hjälpa dem i sina hemländer. För hur kan vi rösta på ett parti där det finns människor med nazistbakgrund som än idag uttalar sig med sådana argument? Nazister, människor som skiljer på människor.
Men kära vänner, jag är inte ett dugg förvånad. För det är de här procenten som röstat på dem. Det är vi som valt. För vi lever i en demokrati där alla har rätt att tycka vad de vill. Och enligt mig visar detta på en osäkerhet i samhället.
För vilka är de egentligen som pratar finska, arabiska, danska, spanska, osv osv istället för svenska, vad säger de? Varför spelar de sån där musik? Varför bär de sådana där kläder? Varför firar inte de våra högtider när de bor här? Varför bor de här om de längtar tillbaka till sitt land? Varför, varför, varför. Frågor och det finns svar. Fråga. Vi bits inte. För vi är vi, tillsammans. I det här landet, i den här världen.
Kära ni, är det verkligen så att ni stör er då två afrikanska män diskuterar något på bussen? Är ni verkligen oroliga för att ni inte vet vad de säger? Och samma sak med deras musik. Men kära ni, är det verkligen så att ni stör er på slöjor? Vad kan tyg på deras huvuden göra er ont? Kära vänner, de kanske inte har samma traditioner som vi, men vad spelar det för roll ifall de inte firar jul, vad spelar det för roll för oss när vi ändå får ha kvar det som vår tradition? Vänner, varför skulle ni flytta utomlands? Varför skulle ni fly utomlands?
"De är ju människor.. de också" Sa en förälder då våra tjecker var här. "Vad konstigt, att de inte kan hälsa på en. De hälsar bara på sina egna" Sa en vän till mig. "Det är inte en man, det är en asiat" Sa en annan vän till mig. Flera gånger har en vän till mig snackat skit om mina kompisars namn och bakgrund.
För, det är en demokrati vi lever i och vi har alla rätt att tycka till. Vet ni en annan sak, det är inte SD som är farliga. Det är vi, människor runt omkring oss. Som inte vet. Som inte förstår människors olika kulturer, människors olika syn på livet, människors olika upplevelser om livet, människors sätt att vara. Trångsynt. Ja, fyfan. Det är människor som röstat i Valet 2010. Människor som är osäkra och som inte vet. Som inte vågar fråga. Som inte vågar hjälpa. Som inte vill ha att göra med "andras problem".
Då undrar jag, hur ska vi någonsin kunna få en bättre värld när vi delar in oss i våra egna platser? När vi är egoistiska och skiter i andra. Ignorerar andra för vår egen skull, för att vi själva ska få må så bra som möjligt. Blundar för det. Men vet du.. Det kunde lika gärna ha varit du som föddes i ett krigsland. Det kunde lika gärna ha varit du som flytt.
Men vet du.. Vi bor i Sverige. Ett av världens bästa länder. Och vill vi inte då vara ett gott föredöme? Vill vi inte då visa att vi minsann kan tänka på andra, dela med av oss till andra?
För vi, alla i hela Sverige, alla våra medborgare utomlands som har röstat, alla äldre, vuxna, ungdomar och barn. Alla har en åsikt. Alla har vi idag skrivit historia. Och jag är så ledsen kära vänner. Jag är så ledsen att vi förstörde det här.
Att vi dragit folk längre ifrån varandra. Att vi tjaffsar på nätet om vilka partier som är "dumma i huvet" och "det bästa för oss alla". Att vi inte längre ser målen, bara den ostadiga vägen. Att vi inte tillsammans lyssnar på varandra och försöker förstå varandra. Att vi inte ser varandra som lika värda.
För vet ni vad, det här var ett stort misstag av oss. Men många bäckar små. Hade vi gått en annan väg då det gäller dessa små saker..
För det börjar när ni säger hej till den nya familjen som flyttat in på gården, då ni öppnar dörren för dem. Det börjar när ni frågar varför någon säger att de hatar Sverige. Det börjar med att förstå varför de längtar hem. Det börjar med kommunikation. Det börjar med respekt. Det börjar med förståelse.
Och kära ni. Jag är inte förvånad över att de kom in. Allt och alla pratar om det och är besvikna. Men det är bara oss själva vi kan vara besvikna över. Det är bland oss det finns oförståelse, okunnighet och osäkerhet. Det är bland oss vi måste börja ta ansvar och lära oss av varandra.
Det är bland oss vi måste lära ut att alla är lika värda.
Bilden: är från Finland -09.
Fantastiska människor
Idag har jag haft underbara människor runtomkring mig överallt. Människor som kramar, som frågar, som lyssnar, som undrar, som håller med, som bryr sig. Kära klasskamrater, som jag skrivit här förut så finns det inga ord för er. Ni är obeskrivliga. Men, ni är underbara. Varenda en. Jag känner bara kärlek när jag spenderar tid med er.
Hur kommer jag att överleva utan er? Utan den helheten som vi har? Jag vet inte. Jag tror däremot det kommer rinna ut sedan ändå. Man kan inte stanna för länge oavsett hur fint det är. Men jag kommer fortfarande tycka om er.
Sen så är det Benjamin och Kevin. Sådana fina pojkar. Tack för att ni fanns där för mig både igår och idag. Trots att ni knappt känner mig.
Sen så är det mina gamla vänner som dyker upp under sådana här stunder då man tror att allt är över. Guld värda är ni ännu.
Sen så är det mina systrar. Jag bara älskar er.
Mamma och pappa, jag kan prata med er om allt, jag kan inte ha bättre föräldrar
Jag avslutade dagen med mamma och Leif på Max. Då får man syn på Anton och han är verkligen en sådan människa som får hela världen att skina av glädje.
Och till sist är det du. Som ännu inte gett upp helt. Jag tror vi är på samma nivå nu. Det var skönt att få prata med dig idag. Gråta i din famn. Komma överens. Börja om. Jag är glad att du fortfarande ser mig som din bästa vän. Rakastan sinua.
Jag är så jädra lyckligt lottad.
Bilden: är runt lite mer än ett år eller två år gammal kanske. Var vid hamnen med Ivar.
Hur kommer jag att överleva utan er? Utan den helheten som vi har? Jag vet inte. Jag tror däremot det kommer rinna ut sedan ändå. Man kan inte stanna för länge oavsett hur fint det är. Men jag kommer fortfarande tycka om er.
Sen så är det Benjamin och Kevin. Sådana fina pojkar. Tack för att ni fanns där för mig både igår och idag. Trots att ni knappt känner mig.
Sen så är det mina gamla vänner som dyker upp under sådana här stunder då man tror att allt är över. Guld värda är ni ännu.
Sen så är det mina systrar. Jag bara älskar er.
Mamma och pappa, jag kan prata med er om allt, jag kan inte ha bättre föräldrar
Jag avslutade dagen med mamma och Leif på Max. Då får man syn på Anton och han är verkligen en sådan människa som får hela världen att skina av glädje.
Och till sist är det du. Som ännu inte gett upp helt. Jag tror vi är på samma nivå nu. Det var skönt att få prata med dig idag. Gråta i din famn. Komma överens. Börja om. Jag är glad att du fortfarande ser mig som din bästa vän. Rakastan sinua.
Jag är så jädra lyckligt lottad.
Bilden: är runt lite mer än ett år eller två år gammal kanske. Var vid hamnen med Ivar.
Det här som folk kallar konst.
Dagen började med en lektion i Nutida Konst. Vi, trötta musik- och dansestet elever fick höra två rätt så oförberedda redovisningar om två konstverk här i staden (jag var inte bättre själv). Vi, nyvakna elever fick se på kända målningar via en projektor. Van Gogh (som vi har en affisch av här hemma, min kompis trodde det var den riktiga tavlan en gång..), Picasso och de andra.
Vissa saker såg jag ingenting i. Kände ingenting. Orkade inte förstå vad det var. Eller tyckte det var för tydligt vad det var. Fanns inget att tänka över.
Men i andra fanns det så mycket man inte förstod, men som man älskade. Man skapade ändå en bild utav det. Och i vissa fanns det saker man förstod klart och tydligt men ändå facinerades man av det. Lektionen tog slut.
Klockan var runt 18.30 senare samma dag. Jag, min pappa, mina systrar och Saras kompis Alicia besökte Andy Warhol utställningen på museét. På vårt museum. Där det förut bara fanns en älg, Örnsköldsviks historia och en del fynd, t.ex. en skida som är tretusen år gammal. Jag har sett den utställningen.. jag vet inte hur många gånger. Pappa brukade ta oss dit. Mamma brukade ta oss dit. Jag tyckte om det jättemycket. Jag tycker om historia.
Men konst, det är inte så dumt det heller! Nu fortsätter vi. Vi gick in. Fick rosa band på våra armar. Mitt satt snett. Vi kikade lite på den kreativa hörnan. Sedan gick vi upp. På tredje våningen välkomnades man av en rätt stor vit vägg där det stod Andy Warhol med svart. Vi gick in. Stora silverkuddar som blåste omkring och sen Warhol.
Det var häftigt. Jag tyckte om tavlorna jättemycket. Nostalgiska, moderna, vackra, djupa, enkla, fula (nä. inte fula.), livet helt enkelt. Pappa och jag tog en snabb sväng igenom allt på slutet också. Sedan var vi ute igen. Efter att ha köpt den rosa kossan till min syster.
Det här som folk kallar konst. Det som på något sätt skakar om människor. Påverkar människor. Kultur. Att tillhöra något. Att känna igen sig. Det är fantastiskt att vi kan dela detta med varandra. Det är fantastiskt att den här utställningen togs hit, till vår lilla stad. Jag kan inte vara annat än att vara stolt.
Det kittlar fortfarande då jag tänker på utställningen. Jag uppskattade den verkligen. Bilder kan säga så otroligt mycket. Och så otroligt lite. Konst och känslor, vilken skön blandning. Även under dessa stunder lever jag. Då jag får se vad andra skapat, då jag får läsa det andra skrivit, då jag får se andra dansa, då jag får höra och känna andra spela och sjunga. För alla är de konstformer och jag är glad att jag får vara en del av det.
Bilden: Togs igår och idag. Min fina bild är med som jag köpte på utställningens shop igår.
Vissa saker såg jag ingenting i. Kände ingenting. Orkade inte förstå vad det var. Eller tyckte det var för tydligt vad det var. Fanns inget att tänka över.
Men i andra fanns det så mycket man inte förstod, men som man älskade. Man skapade ändå en bild utav det. Och i vissa fanns det saker man förstod klart och tydligt men ändå facinerades man av det. Lektionen tog slut.
Klockan var runt 18.30 senare samma dag. Jag, min pappa, mina systrar och Saras kompis Alicia besökte Andy Warhol utställningen på museét. På vårt museum. Där det förut bara fanns en älg, Örnsköldsviks historia och en del fynd, t.ex. en skida som är tretusen år gammal. Jag har sett den utställningen.. jag vet inte hur många gånger. Pappa brukade ta oss dit. Mamma brukade ta oss dit. Jag tyckte om det jättemycket. Jag tycker om historia.
Men konst, det är inte så dumt det heller! Nu fortsätter vi. Vi gick in. Fick rosa band på våra armar. Mitt satt snett. Vi kikade lite på den kreativa hörnan. Sedan gick vi upp. På tredje våningen välkomnades man av en rätt stor vit vägg där det stod Andy Warhol med svart. Vi gick in. Stora silverkuddar som blåste omkring och sen Warhol.
Det var häftigt. Jag tyckte om tavlorna jättemycket. Nostalgiska, moderna, vackra, djupa, enkla, fula (nä. inte fula.), livet helt enkelt. Pappa och jag tog en snabb sväng igenom allt på slutet också. Sedan var vi ute igen. Efter att ha köpt den rosa kossan till min syster.
Det här som folk kallar konst. Det som på något sätt skakar om människor. Påverkar människor. Kultur. Att tillhöra något. Att känna igen sig. Det är fantastiskt att vi kan dela detta med varandra. Det är fantastiskt att den här utställningen togs hit, till vår lilla stad. Jag kan inte vara annat än att vara stolt.
Det kittlar fortfarande då jag tänker på utställningen. Jag uppskattade den verkligen. Bilder kan säga så otroligt mycket. Och så otroligt lite. Konst och känslor, vilken skön blandning. Även under dessa stunder lever jag. Då jag får se vad andra skapat, då jag får läsa det andra skrivit, då jag får se andra dansa, då jag får höra och känna andra spela och sjunga. För alla är de konstformer och jag är glad att jag får vara en del av det.
Bilden: Togs igår och idag. Min fina bild är med som jag köpte på utställningens shop igår.
Jag minns dagen för tio eller åtta år sen
Jag minns dagen för tio eller åtta år sedan. Kanske inte exakt den dagen. Men jag minns att jag ritade ett kort till mamma som fyllde 40 eller 42. Jag minns att jag satt vid det runda bordet i de röda miniettornas rum på Älgvägen 35. Irmeli frågade vem som skulle få kortet. Jag tar bara för givet att det var hon, kanske var Ingegerd. Mamma, sa jag, hon fyller år.
Och idag fyller hon år igen. Hon fyller 50.
Tiden går fort. Paljon onnea äiti! <3
Bilden: Fann jag för några veckor sedan då jag skulle ha bilder till mitt fotoalbum. Minä ja äiti, jag och mamma.
Och idag fyller hon år igen. Hon fyller 50.
Tiden går fort. Paljon onnea äiti! <3
Bilden: Fann jag för några veckor sedan då jag skulle ha bilder till mitt fotoalbum. Minä ja äiti, jag och mamma.
Andra gången jag lever.
Jag lever då jag dansar. Men jag lever också fler gånger. Annars vore det outhärdligt. Jag menar, när jag blir sjuk, kan inte träna, vad gör man då? Hur ska man då kunna dansa utan att ta livet av sig? Fast ja, dansen är ju livet. Så, skulle man verkligen dö då?
Förlåt. Detta är sådant som jag knappt själv förstår. Jag försöker igen..
Jag lever då jag dansar. Men jag lever också fler gånger. Annars vore det outhärdligt. Hursomhelst (det är inte ett enda ord va?).. Jag tycker om att promenera. Jag tycker om att ha mysiga kläder på mig i lager-på-lager principen. Ett fint uttryck förresten. Något jag lärde mig att säga i åttan sådär när vår idrottslärare Lena pratade om att det var viktigt att ha flera lager kläder och inte bara den tjocka dunjackan då man var ute och åkte skridskor. En annan viktig sak var hjälm. Det ignorerades blankt av många. De kanske var tjockskalliga ja.
Förlåt. Jag lämnade ämnet. Ja, jag gillar att ha leggings, shorts på det, benvärmare, långa strumpor, linne, kofta. Ni förstår vad jag vill ha ut av detta va? Jag gillar kläder helt enkelt. Att uttrycka mig med kläder. Att uttrycka mig med kläder när jag är utomhus. Där folk kan se vem jag är. Undra över vem jag är. Jag tycker om det. Att uttrycka mig.
Jag tycker om att promenera. Promenera till hamnen, arken, genom stan, med mina kläder, på mig.
Jag är dessutom en såndär människa som har allt med mig. Allt. "Jag har ont i huvudet" "Jag behöver en penna, pennvässare, ett sudd, en bit papper...osvosv." "Jag vill ha godis, ett tuggummi, låna en krona, dricka vatten" Men då ser ni, Ida har allt. ReklamReklamReklam. Hon har alvedon i en liten ask med en teddybjörn på, hon har alla jädra penntillbehör ni kan tänka er i sitt pennfack (inte för tillfället då jag ännu inte sett över årets behov), hon har alltid med sig något gott (choklad för det mesta) och tuggummin oja, hon kan bjuda hela klassen på sina Jenkki från Finland, de tar aldrig slut. Småpengar har hon jämt. Vattenflaska likaså. Ja. Allt. Det viktigaste kanske är något att skriva på och en penna. Det kan ju hända att hon vill skriva ner något som hon kommer på. Som bara dyker upp. Som kanske händer. Som hon måste komma ihåg. Dessvärre händer detta väldigt sällan. Men ändå. På den säkra sidan. Och hon brukar ha med sig en digitalkamera. För nuvarande är det sin pappas hon lånar. Den har en underlig display som är som gjord för konserter. Den använder hon lite oftare. På den säkra sidan.
Jag tycker om att promenera. Jag brukar gå till hamnen, arken, genom stan, med mina kläder och min väska innehållande allt. Jag brukar sätta mig ner. Jag brukar andas. Jag brukar njuta. Jag brukar njuta av att sitta där vid vattnet. Jag älskar vattnet. Jag hatar djupet. Jag drunknade nästan som liten. Jag tänker inte på det då. För då är jag trygg. Jag sitter bara brevid.
Jag brukar njuta. Se på folk. Sova. Skriva. Fotografera. Drömma. Tänka. Prata i telefon. Smsa. Läsa. Lyssna på musik. Leva.
Jag brukar leva. Och detta är för mig en annan gång då jag lever. En av de få gångerna då jag verkligen lever.
Bilden: Är 2-4 år om jag inte minns fel. Jag var vid hamnen med min kära vän Ivar och det är han som tagit den här bilden på mig.
Förlåt. Detta är sådant som jag knappt själv förstår. Jag försöker igen..
Jag lever då jag dansar. Men jag lever också fler gånger. Annars vore det outhärdligt. Hursomhelst (det är inte ett enda ord va?).. Jag tycker om att promenera. Jag tycker om att ha mysiga kläder på mig i lager-på-lager principen. Ett fint uttryck förresten. Något jag lärde mig att säga i åttan sådär när vår idrottslärare Lena pratade om att det var viktigt att ha flera lager kläder och inte bara den tjocka dunjackan då man var ute och åkte skridskor. En annan viktig sak var hjälm. Det ignorerades blankt av många. De kanske var tjockskalliga ja.
Förlåt. Jag lämnade ämnet. Ja, jag gillar att ha leggings, shorts på det, benvärmare, långa strumpor, linne, kofta. Ni förstår vad jag vill ha ut av detta va? Jag gillar kläder helt enkelt. Att uttrycka mig med kläder. Att uttrycka mig med kläder när jag är utomhus. Där folk kan se vem jag är. Undra över vem jag är. Jag tycker om det. Att uttrycka mig.
Jag tycker om att promenera. Promenera till hamnen, arken, genom stan, med mina kläder, på mig.
Jag är dessutom en såndär människa som har allt med mig. Allt. "Jag har ont i huvudet" "Jag behöver en penna, pennvässare, ett sudd, en bit papper...osvosv." "Jag vill ha godis, ett tuggummi, låna en krona, dricka vatten" Men då ser ni, Ida har allt. ReklamReklamReklam. Hon har alvedon i en liten ask med en teddybjörn på, hon har alla jädra penntillbehör ni kan tänka er i sitt pennfack (inte för tillfället då jag ännu inte sett över årets behov), hon har alltid med sig något gott (choklad för det mesta) och tuggummin oja, hon kan bjuda hela klassen på sina Jenkki från Finland, de tar aldrig slut. Småpengar har hon jämt. Vattenflaska likaså. Ja. Allt. Det viktigaste kanske är något att skriva på och en penna. Det kan ju hända att hon vill skriva ner något som hon kommer på. Som bara dyker upp. Som kanske händer. Som hon måste komma ihåg. Dessvärre händer detta väldigt sällan. Men ändå. På den säkra sidan. Och hon brukar ha med sig en digitalkamera. För nuvarande är det sin pappas hon lånar. Den har en underlig display som är som gjord för konserter. Den använder hon lite oftare. På den säkra sidan.
Jag tycker om att promenera. Jag brukar gå till hamnen, arken, genom stan, med mina kläder och min väska innehållande allt. Jag brukar sätta mig ner. Jag brukar andas. Jag brukar njuta. Jag brukar njuta av att sitta där vid vattnet. Jag älskar vattnet. Jag hatar djupet. Jag drunknade nästan som liten. Jag tänker inte på det då. För då är jag trygg. Jag sitter bara brevid.
Jag brukar njuta. Se på folk. Sova. Skriva. Fotografera. Drömma. Tänka. Prata i telefon. Smsa. Läsa. Lyssna på musik. Leva.
Jag brukar leva. Och detta är för mig en annan gång då jag lever. En av de få gångerna då jag verkligen lever.
Bilden: Är 2-4 år om jag inte minns fel. Jag var vid hamnen med min kära vän Ivar och det är han som tagit den här bilden på mig.
Men vad jobbigt.
Ligger här på våra sängar, vår säng. Äh vafan. Samma sak.
Känner mig oduglig. Diskade inte allt idag. Det fanns ju inte plats på diskstället tänkte jag.
Åt maränger som var mjuka inuti. Men lite socker har väl ingen dött av.
Men nu ligger jag här. Lyssnar på musik. Högt.
Tittar på vår hamster. Han tvättar sig. Håller utkik. Är söt. Somnar med huvudet i sågspånet.
Jag ligger här i vår säng. Lyssnar på musik. Högt. Hide and seek. Fightstar. Bättre än orginalet.
Vad gör jag här?
Bilden: Är något år gammal. Då jag hade tråkigt och tog en del bilder på mig själv.
Känner mig oduglig. Diskade inte allt idag. Det fanns ju inte plats på diskstället tänkte jag.
Åt maränger som var mjuka inuti. Men lite socker har väl ingen dött av.
Men nu ligger jag här. Lyssnar på musik. Högt.
Tittar på vår hamster. Han tvättar sig. Håller utkik. Är söt. Somnar med huvudet i sågspånet.
Jag ligger här i vår säng. Lyssnar på musik. Högt. Hide and seek. Fightstar. Bättre än orginalet.
Vad gör jag här?
Bilden: Är något år gammal. Då jag hade tråkigt och tog en del bilder på mig själv.
Två händer. Två liv. Ett dygn som aldrig glöms bort.
Jag minns mycket väl det dygnet du spenderade här. Trots att det var för över två år sen. Den 31 juli 2008.
Jag lämnade tillbaka en vit tröja på Cubus som min syrra var missnöjd med. Jag var så nervös. Inte för att lämna tröjan. Utan för att du skulle komma. Då pratade vi i telefon. Du sa att bussen hade passerat Bjästa. Jag visste att du var påväg. Att du var nära. Och att det här var sista gången jag skulle ha pratat med dig i telefon utan att ha träffat dig en endaste gång innan. Jag var stressad. Nervös. Slog mig ner vid busstationen. Elin kom. Var mitt stöd. Min vän, mitt stöd. Tusen tack för det. Hur hade det annars gått?
En buss kom. Du syntes inte till nånstans. Jag och Elin satt och funderade, "men borde han inte ha kommit med den här bussen? Jo, men var är han då?" Då fick jag ett par händer på mina axlar. Duns. Jag tittade upp. Skrek. Det var du. Jag slängde mig upp ur bänken. Haha. Hopplösa jag. Du skrämde mig. Vi började gå. Det långa vita bandet som jag hade knytit fast runt mitt huvud hade lossnat och jag drog irriterat bort den. Pinsamt. Du skulle inte få se mig sån. Som en tjej med slarvigt hår som inte ens märker att hennes hårband lossnat.
Vi gick till hamnen. Jag och Elin höll på att dö av värme. Du drev om att det var kallt i norrland. Mamma tog din väska.
Vi åt på Subway. Vi träffade Adam. Elin ville att vi skulle äta stans godaste korv. Men, det var jag som bestämde.. Vi var till Leklust. Jag gick på toa. Jag tappade bort er. Jag hittade er. Vi stannade inte så länge. Det började regna. Vi gömde oss under Port 9s entré. Herregud, så den gallerian har funnits så länge. Vi gick till Sliperiet. Vi såg utställningen som hette Ecce homo. Vi skrev i gästboken. Vi gick vidare. Gick förbi museét. Du ångrade att vi inte hade bestämt oss för att gå på Star Wars utställningen. Adam kramade bronskillen. Vi gick till lekparken. Vi pratade. Jag blåste såpbubblor. Vi gick vidare. Vi satte oss utanför Gallerian. Jag och Adam diskuterade Team Sportias snea skylt. Alla jävla skyltar i hela stan var ju trasiga. Vi åkte hem. Du var hemma hos mig. Vi åt risotto. Vi åt marängswiss. Vi gick till Elin. Vi såg på film. Jag matade dig med chips. Du matade mig med chips. Vi såg på Boratsnubben. Vi gick ut. Elin fotade paddor, grodor. Olivia var med. Vi gick till sjön. Vi stannade vid bron. Fanns det stjärnor? Jag minns inte. Du pratade med din farmor. Vi fattade inte ett skit. Vi pratade om gymnasiet. Vi pratade om betyg. Min mamma ringde. Vi gick hem. Du hade armen runt mig. Den känslan kan jag fortfarande plocka fram.
Vi åt fruktsallad. Vi gick och lade oss. Du sov i min säng. I mitt rum. Med en gigantisk Darin på väggen. Ååå stackars dig. Jag sov i vardagsrummet. Med en snarkande mamma, fyra klockor och ett akvarium. Ett helvete. Jag ville smyga mig till dig. Men jag var ju bara en liten flicka på 16 år. Mamma var alltför rädd om mig. Sen så var jag själv lite rädd. Men mest fattade jag inte att du fanns. Att du faktiskt var där. Det var det enda jag tänkte på när jag låg där i soffan och försökte sova.
Jag vaknade. Jag slog på tvn. 30 Seconds To Mars. The Kill. Jag sjöng. Falskt. Högt. Fult. Jag brydde mig inte. Jag gick och väckte dig med mitt svarta får, min hund Alma. Hon bet dig. Du brydde dig inte. Lät henne göra det. Vi var nära nu. Jag vågade. Jag pussade dig. Vi kysstes. Vi myste. Jag klädde på mig. Brydde mig inte om att du såg på. Jag lade på musik. Jag bytte musik. Nightwish. Vi låg där och lyssnade. Jag såg min bokhylla där jag låg där på din mage med ögonen mot taket. Jag vet fortfarande vilken vinkel det var i. Böckerna står fortfarande kvar i samma ordning..
Men du lämnade mig. Samma dag lämnade du mig. Efter någon timme på hamnen. Jag känner mig så dum fortfarande för att jag släpade med mig min kompis dit med oss. Det var våra timmar. Det var du och jag. Det var ett träskepp med en skulptör från trollhättan, det var vatten, det var våra händer, det var grå himmel.
Det var en busstation. Det var en buss. En buss som krockade i busshållplatsgrejjen. Det var du. Det var jag. Vi kysstes. Du gick in. Jag blev kvar. Och.. tragiskt nog, jag är kvar där än. En liten tråd har aldrig lämnat den där platsen på busshållplatsen.
Okej. Såhär är det. Jag har försökt förklara det här tusen gånger förut. Men det har inte fungerat. Det går inte.
Jag försöker igen. Jag är inte kär i dig. Jag kan inte vara det. Det är honom jag är med nu. Det är inte dig. Du och jag är som natt och dag. Vad fan har vi gemensamt? Du hatar det jag gör. Jag hatar det du gör. Vi hatar varandra. Egentligen. Vad fan är det vi ser i varandra? Vad är det som gör att jag dras till dig jämt? Varför är det dig jag alltid vill berätta saker för? Varför kan jag inte lämna dig helt och hållet? Varför blir jag småsur när du säger att du träffat nån fin tjej? Jag kan inte vara kär i dig. Det går inte. Det är 86 mil. Det är två helt olika själar. Det går inte. Det borde inte gå. Men jo. Jag behöver dig. Du är syre för mig. Något jag inte klarar mig utan. Jag vet inte vad det är, men du är speciell för mig. Jag vore död utan dig. Jag är dum i huvudet. Jag blir dum i huvudet utan dig.
Jag vet bara en sak. Och det är att jag måste få träffa dig igen.
"Jag tittade upp och jag såg flygplanen, eller var det svalor?
Jag är tyst, här upphör spåren, boken stängs
Du sa: Allt har ett slut
Mitt börjar här och nu."
Ur Kristian Anttilas låt Innan bomberna
Bilden: Du och jag. 31 juli 2008. Vid bron.
Jag lämnade tillbaka en vit tröja på Cubus som min syrra var missnöjd med. Jag var så nervös. Inte för att lämna tröjan. Utan för att du skulle komma. Då pratade vi i telefon. Du sa att bussen hade passerat Bjästa. Jag visste att du var påväg. Att du var nära. Och att det här var sista gången jag skulle ha pratat med dig i telefon utan att ha träffat dig en endaste gång innan. Jag var stressad. Nervös. Slog mig ner vid busstationen. Elin kom. Var mitt stöd. Min vän, mitt stöd. Tusen tack för det. Hur hade det annars gått?
En buss kom. Du syntes inte till nånstans. Jag och Elin satt och funderade, "men borde han inte ha kommit med den här bussen? Jo, men var är han då?" Då fick jag ett par händer på mina axlar. Duns. Jag tittade upp. Skrek. Det var du. Jag slängde mig upp ur bänken. Haha. Hopplösa jag. Du skrämde mig. Vi började gå. Det långa vita bandet som jag hade knytit fast runt mitt huvud hade lossnat och jag drog irriterat bort den. Pinsamt. Du skulle inte få se mig sån. Som en tjej med slarvigt hår som inte ens märker att hennes hårband lossnat.
Vi gick till hamnen. Jag och Elin höll på att dö av värme. Du drev om att det var kallt i norrland. Mamma tog din väska.
Vi åt på Subway. Vi träffade Adam. Elin ville att vi skulle äta stans godaste korv. Men, det var jag som bestämde.. Vi var till Leklust. Jag gick på toa. Jag tappade bort er. Jag hittade er. Vi stannade inte så länge. Det började regna. Vi gömde oss under Port 9s entré. Herregud, så den gallerian har funnits så länge. Vi gick till Sliperiet. Vi såg utställningen som hette Ecce homo. Vi skrev i gästboken. Vi gick vidare. Gick förbi museét. Du ångrade att vi inte hade bestämt oss för att gå på Star Wars utställningen. Adam kramade bronskillen. Vi gick till lekparken. Vi pratade. Jag blåste såpbubblor. Vi gick vidare. Vi satte oss utanför Gallerian. Jag och Adam diskuterade Team Sportias snea skylt. Alla jävla skyltar i hela stan var ju trasiga. Vi åkte hem. Du var hemma hos mig. Vi åt risotto. Vi åt marängswiss. Vi gick till Elin. Vi såg på film. Jag matade dig med chips. Du matade mig med chips. Vi såg på Boratsnubben. Vi gick ut. Elin fotade paddor, grodor. Olivia var med. Vi gick till sjön. Vi stannade vid bron. Fanns det stjärnor? Jag minns inte. Du pratade med din farmor. Vi fattade inte ett skit. Vi pratade om gymnasiet. Vi pratade om betyg. Min mamma ringde. Vi gick hem. Du hade armen runt mig. Den känslan kan jag fortfarande plocka fram.
Vi åt fruktsallad. Vi gick och lade oss. Du sov i min säng. I mitt rum. Med en gigantisk Darin på väggen. Ååå stackars dig. Jag sov i vardagsrummet. Med en snarkande mamma, fyra klockor och ett akvarium. Ett helvete. Jag ville smyga mig till dig. Men jag var ju bara en liten flicka på 16 år. Mamma var alltför rädd om mig. Sen så var jag själv lite rädd. Men mest fattade jag inte att du fanns. Att du faktiskt var där. Det var det enda jag tänkte på när jag låg där i soffan och försökte sova.
Jag vaknade. Jag slog på tvn. 30 Seconds To Mars. The Kill. Jag sjöng. Falskt. Högt. Fult. Jag brydde mig inte. Jag gick och väckte dig med mitt svarta får, min hund Alma. Hon bet dig. Du brydde dig inte. Lät henne göra det. Vi var nära nu. Jag vågade. Jag pussade dig. Vi kysstes. Vi myste. Jag klädde på mig. Brydde mig inte om att du såg på. Jag lade på musik. Jag bytte musik. Nightwish. Vi låg där och lyssnade. Jag såg min bokhylla där jag låg där på din mage med ögonen mot taket. Jag vet fortfarande vilken vinkel det var i. Böckerna står fortfarande kvar i samma ordning..
Men du lämnade mig. Samma dag lämnade du mig. Efter någon timme på hamnen. Jag känner mig så dum fortfarande för att jag släpade med mig min kompis dit med oss. Det var våra timmar. Det var du och jag. Det var ett träskepp med en skulptör från trollhättan, det var vatten, det var våra händer, det var grå himmel.
Det var en busstation. Det var en buss. En buss som krockade i busshållplatsgrejjen. Det var du. Det var jag. Vi kysstes. Du gick in. Jag blev kvar. Och.. tragiskt nog, jag är kvar där än. En liten tråd har aldrig lämnat den där platsen på busshållplatsen.
Okej. Såhär är det. Jag har försökt förklara det här tusen gånger förut. Men det har inte fungerat. Det går inte.
Jag försöker igen. Jag är inte kär i dig. Jag kan inte vara det. Det är honom jag är med nu. Det är inte dig. Du och jag är som natt och dag. Vad fan har vi gemensamt? Du hatar det jag gör. Jag hatar det du gör. Vi hatar varandra. Egentligen. Vad fan är det vi ser i varandra? Vad är det som gör att jag dras till dig jämt? Varför är det dig jag alltid vill berätta saker för? Varför kan jag inte lämna dig helt och hållet? Varför blir jag småsur när du säger att du träffat nån fin tjej? Jag kan inte vara kär i dig. Det går inte. Det är 86 mil. Det är två helt olika själar. Det går inte. Det borde inte gå. Men jo. Jag behöver dig. Du är syre för mig. Något jag inte klarar mig utan. Jag vet inte vad det är, men du är speciell för mig. Jag vore död utan dig. Jag är dum i huvudet. Jag blir dum i huvudet utan dig.
Jag vet bara en sak. Och det är att jag måste få träffa dig igen.
"Jag tittade upp och jag såg flygplanen, eller var det svalor?
Jag är tyst, här upphör spåren, boken stängs
Du sa: Allt har ett slut
Mitt börjar här och nu."
Ur Kristian Anttilas låt Innan bomberna
Bilden: Du och jag. 31 juli 2008. Vid bron.
Och han sa det igen
Nu har vi lämnat dem. Vad bra. Nu kan vi åka hem och mysa. Och där är vi sen hos dig. Bara du och jag och ingenting annat. Det är vackert. Längesen det var såhär fint. Längesen jag rös pågrund av dig.
Du var så vacker. Ljuset från de små värmeljusen tog fram dina bästa drag. Jag skäms så oerhört. Jag trodde dig. Igen.
Vi råkade somna. Det var fint. Sov så gott på din axel. Ett samtal. Ringsignalen störde i mina drömmar. Juste. Jag skulle ju hem. Du skulle följa. Du sa det. Men. Jag drog i kudden. Jag tände lampan. Jag blev förbannad. På allt. På alla. På dig. Fan.
Du undrade vad det var med mig. Jag sa att du hade sagt att du skulle följa mig. Inget hände. Jag blev less. For ut ur rummet. Trodde du skulle komma efter. Det gjorde du inte. Jag övervägde mina val. Sova i din soffa. Krypa tillbaka till din säng. Gå ensam hem i mörkret som skulle sluka mig. Sova på ditt golv. Jag var rädd. Förbannad. Ville fan inte gå ensam hem. Vågar inte. Det är inte bara mörkret som kan sluka mig.
Jag smsade min mamma. Hon sa att hon kunde möta mig. Jag var fortfarande förbannad. Hörde något ljud från ditt rum. Hoppades. Hoppades på att du skulle kliva upp och fullfölja ditt löfte. Vara den prins du en gång var.
Men du släckte förmodligen bara lampan och somnade om. Det ekade tomt i lägenheten. Tomheten. Hatet. Fruktansvärda känslor. Jag kände mig vilsen. Övergiven. Oälskad.
När ska du sluta ljuga för mig. Berätta att du vill ha mig där. Att du inte vill ha mig där. Att du inte orkar. Att det är kanske bättre att jag far hem för att du ändå inte kommer orka gå med mig hem i mörkret.
Fan.
Jag hoppas. Fortfarande. Hoppas på att du nästa gång rusar upp ur sängen och blir han du en gång var.
Bilden: Togs av Linus idag. Vi satt i hålet och det är Johans fina arm som fick vara modell. Han har sådana sjukt fina tatueringar. On my way to believing.
Du var så vacker. Ljuset från de små värmeljusen tog fram dina bästa drag. Jag skäms så oerhört. Jag trodde dig. Igen.
Vi råkade somna. Det var fint. Sov så gott på din axel. Ett samtal. Ringsignalen störde i mina drömmar. Juste. Jag skulle ju hem. Du skulle följa. Du sa det. Men. Jag drog i kudden. Jag tände lampan. Jag blev förbannad. På allt. På alla. På dig. Fan.
Du undrade vad det var med mig. Jag sa att du hade sagt att du skulle följa mig. Inget hände. Jag blev less. For ut ur rummet. Trodde du skulle komma efter. Det gjorde du inte. Jag övervägde mina val. Sova i din soffa. Krypa tillbaka till din säng. Gå ensam hem i mörkret som skulle sluka mig. Sova på ditt golv. Jag var rädd. Förbannad. Ville fan inte gå ensam hem. Vågar inte. Det är inte bara mörkret som kan sluka mig.
Jag smsade min mamma. Hon sa att hon kunde möta mig. Jag var fortfarande förbannad. Hörde något ljud från ditt rum. Hoppades. Hoppades på att du skulle kliva upp och fullfölja ditt löfte. Vara den prins du en gång var.
Men du släckte förmodligen bara lampan och somnade om. Det ekade tomt i lägenheten. Tomheten. Hatet. Fruktansvärda känslor. Jag kände mig vilsen. Övergiven. Oälskad.
När ska du sluta ljuga för mig. Berätta att du vill ha mig där. Att du inte vill ha mig där. Att du inte orkar. Att det är kanske bättre att jag far hem för att du ändå inte kommer orka gå med mig hem i mörkret.
Fan.
Jag hoppas. Fortfarande. Hoppas på att du nästa gång rusar upp ur sängen och blir han du en gång var.
Bilden: Togs av Linus idag. Vi satt i hålet och det är Johans fina arm som fick vara modell. Han har sådana sjukt fina tatueringar. On my way to believing.
Att fly till sin lilla hund
Jag låg där på golvet. Väntade. Väntade på dig. Väntade på mat.
Du kom. Du gick förbi mig. Jag sa inget. Du letade inte. Du gick.
Jag gick. Knackade. Väntade. Gick ut. Grät. Solen brände. Jävla sol.
Jag gick in. Skrev. Jag åker hem. Jag gick ut. Du skrev. Men jag är i datasalen.
Jag vinkade till bussen. Jag åkte hem. Jag grät.
Min svarta lilla hund kom springades mot mig. Glad.
Jag grät. Hon slickade mig i ansiktet. Puss. Puss. Puss.
Jag kramade om henne. Jag slängde mig i sängen och vi var där.
En liten hund och jag. Jag grät. Hon lade sig tätt intill mig.
Ibland är hon den enda jag tycker om i hela världen.
Bilden: Togs hos Amanda för två år sen. Emma som tänker kasta bollen till den lilla söta vännen.
Du kom. Du gick förbi mig. Jag sa inget. Du letade inte. Du gick.
Jag gick. Knackade. Väntade. Gick ut. Grät. Solen brände. Jävla sol.
Jag gick in. Skrev. Jag åker hem. Jag gick ut. Du skrev. Men jag är i datasalen.
Jag vinkade till bussen. Jag åkte hem. Jag grät.
Min svarta lilla hund kom springades mot mig. Glad.
Jag grät. Hon slickade mig i ansiktet. Puss. Puss. Puss.
Jag kramade om henne. Jag slängde mig i sängen och vi var där.
En liten hund och jag. Jag grät. Hon lade sig tätt intill mig.
Ibland är hon den enda jag tycker om i hela världen.
Bilden: Togs hos Amanda för två år sen. Emma som tänker kasta bollen till den lilla söta vännen.
Att inse
Satt i stadens drygt hundraåriga teater. Tänkte. Mindes gånger då man varit där. Sjungit och dansat inför folk. Det har gått år sen dess. Även fast de inte är så många.
Nu lyssnade och upplevde jag mina klasskamraters uppträdanden. Även deras lärare spelade en del. Och flera gånger insåg jag. Nu är det slut. Jättesnart är det slut. Med allt det här. Allt som vi är tillsammans. Jag fick lite panik. Men kände mest tårarna rinna genom kroppen. Inte på utsidan nej. För på utsidan var jag glad. Även på insidan. En nostalgi skapades i denna stund. Jag funderade över vad jag egentligen hade gjort de här åren. Just då mindes jag ingenting. Jag var chockad över att det redan gått två år av tre. Det gick inte att fatta just då.
Vi som satt där. Es3a, det vill säga vi. Es3as lärare. Tjecker. Tjecker som vi har ett utbyte med. Som vi besökte i april. April. I april var vi i vackra Prag. Nu var de här. I lilla Örnsköldsvik. Och vi hade roligt. Jag insåg att detta var ett bra sätt att välkomna tjeckerna. Jag insåg att detta var en av de sista konserterna mina klasskamrater skulle ha som en estetklass.
Jag åt svenska kanelbullar från Victoriabageriet och dansade med Julia. Jag tycker om henne, min fina vän. Hur dåligt man än mår så finns hon alltid där. Med något litet, som är så stort. Man blir glad.
Några av mina klasskamrater spelade Bad Romance. Sedan var det lärarnas tur att spela. Inte hjortungen nej. Hjortingen. Sen blev det sista låten. Har redan glömt vilken det var. Vi dansade. Alla dansade. Tillsammans. Fantastiskt, helt enkelt.
Jag glömde mina öronproppar på toaletten för att Simon stressade mig med sitt: MEN IDA SKYNDA DÅ. Mitt svar var: JAA JAG KISSAR JU. LUGNA NERE.
Vi gick ut. Gick till hamnen. Barnens dag. Karuseller och sockervadd. Tjecker som åkte Extreme. Som skrek. Tonåringar, små tonåringar. Vi kände oss lite gamla. Jag köpte bara varma chips. Höstluften kylde ner dem. Fort.
Vi väntade. Vi lyssnade. Lyssnade på Consuela. Tjeckerna höll på med moshpit och var kanske den bästa publiken i Ö-vik någonsin. Fantastiskt.
Vi for hem. Mina tjecker var trötta och ville sova. Jag städade i köket. Upptäckte att Bregotten stått framme i över sju timmar. Förbannat.
Jag insåg. Att detta var en bra övning inför au-pair jobbet. Jag insåg att det inte alls var särskilt länge till au-pairjobbet.
Jag insåg att detta var början på slutet. Och det här slutet skulle bli en av de bästa i mitt liv.
Bilden: Togs igår på barnens dag då våra tjecker fick åka Extreme.
Nu lyssnade och upplevde jag mina klasskamraters uppträdanden. Även deras lärare spelade en del. Och flera gånger insåg jag. Nu är det slut. Jättesnart är det slut. Med allt det här. Allt som vi är tillsammans. Jag fick lite panik. Men kände mest tårarna rinna genom kroppen. Inte på utsidan nej. För på utsidan var jag glad. Även på insidan. En nostalgi skapades i denna stund. Jag funderade över vad jag egentligen hade gjort de här åren. Just då mindes jag ingenting. Jag var chockad över att det redan gått två år av tre. Det gick inte att fatta just då.
Vi som satt där. Es3a, det vill säga vi. Es3as lärare. Tjecker. Tjecker som vi har ett utbyte med. Som vi besökte i april. April. I april var vi i vackra Prag. Nu var de här. I lilla Örnsköldsvik. Och vi hade roligt. Jag insåg att detta var ett bra sätt att välkomna tjeckerna. Jag insåg att detta var en av de sista konserterna mina klasskamrater skulle ha som en estetklass.
Jag åt svenska kanelbullar från Victoriabageriet och dansade med Julia. Jag tycker om henne, min fina vän. Hur dåligt man än mår så finns hon alltid där. Med något litet, som är så stort. Man blir glad.
Några av mina klasskamrater spelade Bad Romance. Sedan var det lärarnas tur att spela. Inte hjortungen nej. Hjortingen. Sen blev det sista låten. Har redan glömt vilken det var. Vi dansade. Alla dansade. Tillsammans. Fantastiskt, helt enkelt.
Jag glömde mina öronproppar på toaletten för att Simon stressade mig med sitt: MEN IDA SKYNDA DÅ. Mitt svar var: JAA JAG KISSAR JU. LUGNA NERE.
Vi gick ut. Gick till hamnen. Barnens dag. Karuseller och sockervadd. Tjecker som åkte Extreme. Som skrek. Tonåringar, små tonåringar. Vi kände oss lite gamla. Jag köpte bara varma chips. Höstluften kylde ner dem. Fort.
Vi väntade. Vi lyssnade. Lyssnade på Consuela. Tjeckerna höll på med moshpit och var kanske den bästa publiken i Ö-vik någonsin. Fantastiskt.
Vi for hem. Mina tjecker var trötta och ville sova. Jag städade i köket. Upptäckte att Bregotten stått framme i över sju timmar. Förbannat.
Jag insåg. Att detta var en bra övning inför au-pair jobbet. Jag insåg att det inte alls var särskilt länge till au-pairjobbet.
Jag insåg att detta var början på slutet. Och det här slutet skulle bli en av de bästa i mitt liv.
Bilden: Togs igår på barnens dag då våra tjecker fick åka Extreme.
Och när?
När ska jag finna en människa som verkligen tycker om mig? Som aldrig vill göra illa mig. Som aldrig tycker att jag är konstig. Som respekterar mig. Som lyssnar och hör. Som fattar vad jag menar. Jag blir galen.
And the person you love the most is the one who makes you feel most alone.
Bilden: En bild på min gamla skola som jag fotade för några veckor sedan.
And the person you love the most is the one who makes you feel most alone.
Bilden: En bild på min gamla skola som jag fotade för några veckor sedan.
