Det finns två människor som bär glasögon. Jag väntar själv på den dagen jag ska få mina.
Det finns två människor med mörkt hår. Har själv byggt upp ett trassel med mitt.
Det finns två människor med ett kroppsspråk jag själv kopierat omedvetet, ibland kan det göra mig irriterad ja.

Men, dessa två människor, de är inte vilka som helst. De har lärt mig saker genom livet. Bland annat hur man knyter skorna och att det inte är okej att säga högt att Robert Gustavsson är underlig.

Jag har funnit mina intressen hos dem. Mamma lät oss spela på hennes synth från 80-talet och sjunga en massa när vi var små och tagit ut oss till skogen fast vi inte orkade, haha. Pappa har låtit oss ha digitalkameran och även de andra kamerorna och låtit vårt fotointresse växa. Där har jag också funnit skrivandet, på sätt och vis.

Saken är den, jag älskar dem, och att försöka skriva om dem är svårt, för hur man än försöker så finns det som alltid något mer man vill nämna, men inte kan.

Bilden: Togs i somras när vi var på utflykt till Stockholmsgatorna. Nu har jag inga problem alls med att vara ute i naturen, det är bara fint.

Du sa att du tänkte berätta en sak. Jag sa att jag var stressad. Sant. Jag ville inte sitta där i timmar och missa fler lektioner. Vägrade. Men, du sa att det skulle gå fort. Såhär sa du: Hon jag träffade är någon du känner. Sen sa du vem det var. Jag började helt allvarligt låta nervös. Patetiska lilla jag. "Ja, hon vet ju att vi är tillsammans, var tillsammans." Där vann du, nästan, nä, långt ifrån. För sen sa jag också att ni får väl ha det så roligt då, tyckte mest det var underligt att världen är så förbannat liten. Sedan sa du att det nog inte skulle fortsätta något mer. Då tänkte jag bara en sak: Stackars henne.

För hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte vara arg på henne, även fast nånting inuti mig gnager att det vill. För, du och jag finns inte längre. Det är där balansgången går. Jag kan inte fråga henne om det är sant, för att det skulle visa att jag skulle bry mig om att ni varit med varandra. Om det nu är så. Och ärligt talat, jag bryr mig inte, även fast jag är dum nog att skriva det här.
Men, saken är den. Vi var vi, ganska länge. Och fast jag har träffat en ny så har du varit en del av mitt liv. Och, man har fortfarande inte riktigt "vant" sig. Men, det är över och jag är glad att jag inte fallit över stupet. Vi är historia, nu måste jag fortsätta skriva på min egen och du på din.

Bilden: tog jag den 21 januari.

Musik i öronen. Ett gammalt knep för att få känna sig onåbar och hålla sig på rätt väg. Visst, man får fundera. Men, man ska akta sig för att ramla nerför stupen. Försöker stå kvar, inga dumma ljud ska få dränka de vackra tonerna.
River på armen. Ett fult knep för att försöka komma undan, man inbillar sig att man inte bryr sig längre och får ett vinterexem som aldrig slutar klia. Förutom när han säger åt mig att sluta och håller koll på en. Han vill att det ska läka. Jag med.
Att ringa i telefon, ett knep för att försöka övertala, älska, såra, hata, be, lämna över smärta. Lämna över de sömnlösa nätterna, den sorg och ensamhet som skrivits ner, den musik som skapats, kylan.
Svarar i telefon. Ett knep att försöka få det att lugna ner sig.
Gråter. Inget knep, bara ett steg närmare stupet man inte vill till. Vill inte röra vid det förgångna. Man har ju klättrat upp på ett berg och vill inte ramla ner.
Lyssnar. Ett sätt för att försöka ta sig igenom knepen. Däremot att riva upp sår och dra i huden med nålar är inget man står ut med.
Skriker. Ännu ett sätt att ta sig igenom knepen. För att bli hörd, för att försöka förklara. För att kunna hjälpa.
Pratar, öga mot öga. Ännu ett övertalningsknep, vill få tillbaka det som fanns. Vill ramla ner. Man lever där en stund, tills man inser att man är påväg att klättra ner. Och där nere finns det ingenting längre.
Andas, kramas, kysser, lever. Det är så jag kommer överleva och det är så jag tänker leva.

Jag vill inte göra illa dig, däremot kan jag inte heller hjälpa dig.

Bilden: tog jag igår morse. En fantastisk morgon, men något skör i själen.

Att ständigt känna sig jagad. Veta att någonting lurar bakom hörnet. Man ignorerar känslan och försöker på så vis att utrota den. Smärtan. De små små droppar av sorg som själen fortfarande fäller. De finns inte, någonting annat tar över. Skyddar. Du litar på det. Du känner att varenda andetag är äkta. Du känner dig trygg, omtyckt.
Men, du tvekar. För att du får höra att du inte bryr dig, att du är kall och underlig. Det är det som jagar en. Hatet. Sorgen. Smärtan. Hatet. Sorgen. Smärtan. Men det är så litet i din värld att du inte vet hur du ska bete dig. Tryggheten tar över. Kärlek, ja, den tar över. Avsaknaden av den är tom. Det är det den får också, tomt möter tomt.

Du må vara jagad. Men, när du väl når toppen på berget kommer det kännas värt det. Du har redan fått tak och mat under de långa turerna och bara det räcker. Att akta sig för pilarna de skjuter känns inte omöjligt. Däremot är du fortfarande spänd. Oroar dig för att de ska träffa. Vill inte dö.
Men när den som skjuter är den person du ägnat mest tid åt att ta hand om och älska en gång i tiden, kan man då påstå att det leder till döden?
Ja, för en pil är alltid en pil. Och jag tänker nå toppen.

Bilden: tog jag utanför exets hem fredagen den 21 januari. Jag älskar min docka.