Förut fixade du håret. Du hade lugg. Förut hade du en stil. Du hade benvärmare och vantar utan fingrar. Vart har alla dina kläder tagit vägen? Förut lyssnade du på rock. Nu blir det mest en massa annat. Du vågar inte gå tillbaka. För det var då din mamma blev sjuk. Men Ida, det var inte ditt fel. Det var inte ditt fel.

Och aldrig du, finaste-killen-någonsin, aldrig har du haft så rätt som igår kväll när du sa det där.

herregud. Du är den enda som känner mig.

Det gör mig galen. För tänk ifall jag inte hittar mig själv igen. Tänk ifall det går åt helvete. Ifall jag förlorar dig.

Du är ju fan allt jag har.

Det enda jag har.

Allt jag vill ha.

Mitt syre.

Klyschorna, jag älskar dig, jag vore ingenting utan dig, javisst. Men..

jag hade förlorat mig själv utan dig, jag hade inte märkt det.

Jag vill prata mer med dig. Mycket mer.

Fan. Varför är du där och jag här.

Men ja. Jag ska lugna ner mig.

Jag har nog inte tappat bort mig själv. Det är bara en liten detalj som fattas..

att acceptera det förflutna.

Jag borde kanske tänka mer och komma fram till saker.
Jag borde prata mer med dig.

Jag är förvirrad.

Bilden: sista helgen i januari 2010 med världens vackraste

Jag är arg. Jättearg. Tänkte sy min tröja. Laga den.
Jag tar fram en nål. En liten liten nål.
Jag tappar den. Hittar den inte.
Varför ska det alltid antingen gå rätt eller fel?
Jag kommer kliva på den någon dag.
Någon dag då jag förtjänar det.

Bilden: Togs i våras.

"Ja jag har tagit min första körlektion idag" Aj. Jag som redan fyllt 18, inte ens rört vid ratten och. Det känns patetiskt. Jag. Varför har inte jag gjort något åt det här med att köra bil? För att det är jag som ska betala och för att mina föräldrar inte har tid med att köra med mig. Eller lust. Ibland inbillar man sig att de inte vill att man ska ta sig vidare i livet. Att man kanske kan ta det när man är tjugo istället. Ha. ha. Då är jag ju redan borta. Eller? Jag blir bara arg. Bara lite arg. För att jag inte gnäller och ber om saker. För att jag faktiskt inte bryr mig om dessa övergångsriter, att de ska ske i just vissa stunder. Folk får panik. Oj men snart är jag ju arton, körkortet, attans. Eller? Okej. Jag är bara avundsjuk. Jag erkänner.

Sen hittar man en blogg med en fjortonåring som har modesinne som en hipp 19-åring, som kan teckna, som kan designa ting som ser bra ut.. oj. Jag blir avundsjuk igen.

Och jag känner mig liten. Liten och obetydlig.

Det är ju egentligen saker jag kan göra. Bara jag vill och gör det. Men, jag tar inte tag i det. Ibland. Förstås.
Well well back to normal then I guess.

Bilden: Tog jag för några år sedan efter en tur på mataffären Willys. Titta dalmatinerna som ser ut att äga bilen. Rätt skumt om man skulle se dem i trafiken. Underhållande.