Det här med 30 dagar
Tror jag ska ha olika inlägg på de olika bloggarna. Känns bäst så. Nu vet ni.
Päivä02 - Min första kärlek
Min första kärlek. What. Jag har runt fyra fem stycken som jag tänkte slå ihop nu.. Vänta nu.. Räknar.. Fyra. Vi säger fyra. Å herregud.. jag kommer på fler. Fem säger vi då.
Den första bodde granne med mig. Jag skrev hans namn på bilrutan. Mer minns jag inte.
Den andra var sju år och jag var nio. Vi lekte och gick på samma skola. Han fick alltid en massa svettpärlor i pannan. För sprang mycket, det gjorde han.
Den tredje var jag och min bästa kompis kär i samtidigt. Dom blev tillsammans ett tag om jag inte minns fel. Jag hade busringt honom och skickat något fånigt brev.
Den fjärde skrev jag ett otroligt löjligt brev till på Lunarstorm. Han frågade varför. Jag sa att jag hade skickat till fel person.
Den femte var killen jag gillade alldeles för länge och alldeles för mycket. Visst hade 1-4s namn funnits i mina böcker men inte i närheten av så mycket som hans namn. Det var överallt. Och här kom klassikern, mitt förnamn och hans efternamn. För kanske skulle vi gifta oss nån gång och då måste man ju se hur det låter. Han var inte bara min drömprins utan även mina två bästa kompisars. Det var hemskt.
Jag var fullständigt galet kär i honom i kanske två år. Han gillade mig ett tag. Tills jag var för jobbig och klängig. En gång promenerade jag med honom hem. Det var väl kanske då det brast mest. Men jag var ju dum nog att vara glad över detta.
Jag var så mogen för min ålder, även honom busringde jag. Och hur gammal var jag, well, tolv, kanske 13. Hans mamma ringde upp en gång och frågade vad jag och mina kompisar höll på med. Kan vara det absolut pinsammaste jag någonsin varit med om.
Tycker fortfarande att det är otroligt jobbigt att se honom på stan. Tur nog så går vi inte på samma skola. Haha, jag är hopplös.
Jaha nu har jag berättat lite, var det så det var? Javisst, men det slutade inte där. Vet inte hur jag ska definiera första kärlek. Första åjaggillarhonomsådär, första förhållandet, eller vaddå?
Well, jag tog de fem första jag var kär i eller vad man ska kalla det för. Kan ju inte räkna upp alla jag haft ögonen för.
Otroligt svårtolkat det där, kärlek.
Den första bodde granne med mig. Jag skrev hans namn på bilrutan. Mer minns jag inte.
Den andra var sju år och jag var nio. Vi lekte och gick på samma skola. Han fick alltid en massa svettpärlor i pannan. För sprang mycket, det gjorde han.
Den tredje var jag och min bästa kompis kär i samtidigt. Dom blev tillsammans ett tag om jag inte minns fel. Jag hade busringt honom och skickat något fånigt brev.
Den fjärde skrev jag ett otroligt löjligt brev till på Lunarstorm. Han frågade varför. Jag sa att jag hade skickat till fel person.
Den femte var killen jag gillade alldeles för länge och alldeles för mycket. Visst hade 1-4s namn funnits i mina böcker men inte i närheten av så mycket som hans namn. Det var överallt. Och här kom klassikern, mitt förnamn och hans efternamn. För kanske skulle vi gifta oss nån gång och då måste man ju se hur det låter. Han var inte bara min drömprins utan även mina två bästa kompisars. Det var hemskt.
Jag var fullständigt galet kär i honom i kanske två år. Han gillade mig ett tag. Tills jag var för jobbig och klängig. En gång promenerade jag med honom hem. Det var väl kanske då det brast mest. Men jag var ju dum nog att vara glad över detta.
Jag var så mogen för min ålder, även honom busringde jag. Och hur gammal var jag, well, tolv, kanske 13. Hans mamma ringde upp en gång och frågade vad jag och mina kompisar höll på med. Kan vara det absolut pinsammaste jag någonsin varit med om.
Tycker fortfarande att det är otroligt jobbigt att se honom på stan. Tur nog så går vi inte på samma skola. Haha, jag är hopplös.
Jaha nu har jag berättat lite, var det så det var? Javisst, men det slutade inte där. Vet inte hur jag ska definiera första kärlek. Första åjaggillarhonomsådär, första förhållandet, eller vaddå?
Well, jag tog de fem första jag var kär i eller vad man ska kalla det för. Kan ju inte räkna upp alla jag haft ögonen för.
Otroligt svårtolkat det där, kärlek.
Päivä01 - Jänta, vem är du?
Första punkten. Presentera sig själv. De flesta som jag sett har gjort den här listan har börjat med vart man föddes. Men hm, va, är det så man gör när man träffar någon obekant och hälsar på denne när man tar i hand. Aa hej! Jag föddes där och blabla jag var minsann en jädrigt jobbig unge. Nä.
Men visst. Jag kan följa grupptrycket. Känns ganska fint att börja så.
Presentera, vilket jobbigt ord. Här får ni min livshistoria.
Fyra dagar innan min pappas trettioårsdag, alltså, den 11 februari 1992 föddes jag i Ekenäs. Inte i Sverige. I Finland. Tammisaari. Mamma körde dit själv som jag har fattat det och pappa min jobbade ju i Sverige, så var inte mycket att göra åt. Självklart åkte han till Finland då lilla vackra jag var född. För en vacker bebis det var jag minsann. Bilder på det finner ni mitt alldeles egna fotoalbum här hemma hos mig. Ifall det skulle vara intressant.
Fotoalbum ja. Där finns det bilder på när jag somnat vid bordet, när jag fyllt år, när jag går med en gåvagn och annat sånt där fint som alla andra barn också gör. Däremot, finns inte min lilla fina lillasyster Emma på deras bilder. Men jag har turen att få ha henne där. Hon är bara ett år yngre än mig. En annan sak, jag har världens sämsta balans. Jag ramlade jämt när jag var liten. Mamma sydde en "hjälm" åt mig så att jag skulle få ha ett helt huvud kvar.
Tre systrar blev vi. Sara föddes 1995 och var väldigt söt. Vi köpte en sköldpadda samma år och hade även fiskar. Vi hade en vit liten lekstuga också.
Det här med intressen. När jag var liten, runt fyra år så tog mamma mig och syrran till barndans och det var så roligt. Jag älskade det när jag väl var med. Men läraren var så sur. Jag var rädd för henne. Så jag vägrade åka dit igen. Sen så var det ju barntimmarna. Sjöng Imse Vimse Spindel och sånt.
Därefter från att ha bott i både ett gult hus i Björna och ett vitt i Ås så skildes mina föräldrar och jag fick bo i två tegellägenheter istället. Som sjuåring kändes inte detta särskilt konstigt faktiskt. Men jag saknade pappa. Det gjorde jag. Jag var bra på att dagdrömma och då drömde jag att pappa och jag åkte och gjorde roliga saker. Oj, vad jobbigt det här blev, tårarna bara kommer.
I skolan märkte de ingenting på oss. Det är ju så, man vill vara normal och vara som alla andra när man är en liten skit. Haha. Då var det svårt att prata finska. Människor påpekade och frågade. Vilket ledde till att jag slutade prata finska med mamma. Dumt.
Jag gick på kyrkans kör Gloria något år eller så. Men tyckte det var tråkiga låtar, så jag slutade. Är inget fan av psalmer direkt. Däremot fortsatte jag gå på miniorer och juniorer. Sen så var jag mycket med mina kompisar på fritiden. Pysslade och lekte. Leka tagen och andra sådana lekar var nog bland det roligaste jag visste. Men vi gjorde annat också. Vi ritade, sjöng, lekte teater och oj, massa sånt. Fina tider var det.
Och redan från mina första ord har jag älskat att skriva. Hittade på berättelser om den blå mattehunden och hans vänner bland annat. Att skriva är något jag alltid har varit bra på och alltid har det varit något jag uttryckt mig med. I femman började jag dansa i skolan på projekttiden (vad tusan hette det?). I sexan började jag ta sånglektioner hos kvinnan som lät oss spela blockflöjt i trean. Dessa tre, att skriva, att dansa och att sjunga är än idag mina älsklingar och jag skulle aldrig vilja släppa taget om något av dem.
Skolan. Jag har alltid haft lätt för mig. Inga problem nånstans, har lätt för det mesta. Lite feg förstås, men ändå har jag skött mig. Ambitiös, omtänksam och snäll skulle nog de flesta beskriva mig. Men även jag har mina trasiga ägg. I femman var jag så besviken på mig själv när jag inte hade tränat på engelska glosorna. Och, jag ville ju fixa det. Att misslyckas finns inte i min värld. Så, jag fuskade, men det gick ju rätt så åt skogen. Då jag hade skrivit ner dem i handen och läraren såg det hur tydligen som helst. Haha usch, jag minns det så väl. Sen dess har jag inte rört i närheten av ett fusk. Jag tycker man ska göra saker själv helt enkelt och stå för dem.
Ja, jag var feg, blyg bland okänt folk och ja jag vet inte vad. Däremot hade jag alltid mina vänner och var aldrig ensam, förutom några enstaka gånger. Men ändå var jag hon som undrade varför folk satt ensamma och frågade om de ville vara med och sådant. Avskyr att se folk sitta ensamma. Jag mår fruktansvärt dåligt utav det.
I nian gick jag ut med bara mvg och vg i betyget och lämnade Ängetskolan nöjd och belåten, ett avslutat kapitel.
Men, än hur många kapitel jag avslutat så är jag fast vid minnen. Att bevara, att vara nöjd med det man levt. Det många människor tycker är skräp och onödigt värdesätter jag på ett helt annat sätt. Är det ett minne är det värt att ha. Jag tycker också om att samla på saker. Men jag vet inte riktigt varför, känns kanske lite spännande att ha flera av en sort. Men jag har aldrig velat ha något komplett, det är inte riktigt så det är tänkt.
Jag samlar på frimärken (jo, det är sant), Darinurklipp osv (jo, det är sant), Mumin, biljetter (mina egna, såklart), klistermärken, bokmärken och en massa annat. Kom och besök mitt rum så ska ni få se. Ibland blir folk alldeles förvirrade när de ser alla mina småsaker. Men jag älskar det för det mesta. Däremot får man ju rensa bort en del ibland.
Jag har alltid varit en väldigt väldigt väldigt romantisk tjej som älskar att få vara speciell. Har alltid drömt om den rätte och har alltid trott att vartenda fån jag varit kär i är han. Nästan. Inte så överdrivet. Men lite. Lite har jag tänkt att oj, han är perfekt. Leva lyckliga i alla sina dar ungefär. Men så var det aldrig. Har aldrig haft någon "riktig" pojkvän förrän min nuvarande pojke. Vilket jag är tacksam för. Faktiskt.
Nuet. Ja, varje människa växer och förändras. Det är jag säker på. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Känns som att de andra 29 dagarna får fylla ut det på något sätt.
Men visst. Jag kan följa grupptrycket. Känns ganska fint att börja så.
Presentera, vilket jobbigt ord. Här får ni min livshistoria.
Fyra dagar innan min pappas trettioårsdag, alltså, den 11 februari 1992 föddes jag i Ekenäs. Inte i Sverige. I Finland. Tammisaari. Mamma körde dit själv som jag har fattat det och pappa min jobbade ju i Sverige, så var inte mycket att göra åt. Självklart åkte han till Finland då lilla vackra jag var född. För en vacker bebis det var jag minsann. Bilder på det finner ni mitt alldeles egna fotoalbum här hemma hos mig. Ifall det skulle vara intressant.
Fotoalbum ja. Där finns det bilder på när jag somnat vid bordet, när jag fyllt år, när jag går med en gåvagn och annat sånt där fint som alla andra barn också gör. Däremot, finns inte min lilla fina lillasyster Emma på deras bilder. Men jag har turen att få ha henne där. Hon är bara ett år yngre än mig. En annan sak, jag har världens sämsta balans. Jag ramlade jämt när jag var liten. Mamma sydde en "hjälm" åt mig så att jag skulle få ha ett helt huvud kvar.
Tre systrar blev vi. Sara föddes 1995 och var väldigt söt. Vi köpte en sköldpadda samma år och hade även fiskar. Vi hade en vit liten lekstuga också.
Det här med intressen. När jag var liten, runt fyra år så tog mamma mig och syrran till barndans och det var så roligt. Jag älskade det när jag väl var med. Men läraren var så sur. Jag var rädd för henne. Så jag vägrade åka dit igen. Sen så var det ju barntimmarna. Sjöng Imse Vimse Spindel och sånt.
Därefter från att ha bott i både ett gult hus i Björna och ett vitt i Ås så skildes mina föräldrar och jag fick bo i två tegellägenheter istället. Som sjuåring kändes inte detta särskilt konstigt faktiskt. Men jag saknade pappa. Det gjorde jag. Jag var bra på att dagdrömma och då drömde jag att pappa och jag åkte och gjorde roliga saker. Oj, vad jobbigt det här blev, tårarna bara kommer.
I skolan märkte de ingenting på oss. Det är ju så, man vill vara normal och vara som alla andra när man är en liten skit. Haha. Då var det svårt att prata finska. Människor påpekade och frågade. Vilket ledde till att jag slutade prata finska med mamma. Dumt.
Jag gick på kyrkans kör Gloria något år eller så. Men tyckte det var tråkiga låtar, så jag slutade. Är inget fan av psalmer direkt. Däremot fortsatte jag gå på miniorer och juniorer. Sen så var jag mycket med mina kompisar på fritiden. Pysslade och lekte. Leka tagen och andra sådana lekar var nog bland det roligaste jag visste. Men vi gjorde annat också. Vi ritade, sjöng, lekte teater och oj, massa sånt. Fina tider var det.
Och redan från mina första ord har jag älskat att skriva. Hittade på berättelser om den blå mattehunden och hans vänner bland annat. Att skriva är något jag alltid har varit bra på och alltid har det varit något jag uttryckt mig med. I femman började jag dansa i skolan på projekttiden (vad tusan hette det?). I sexan började jag ta sånglektioner hos kvinnan som lät oss spela blockflöjt i trean. Dessa tre, att skriva, att dansa och att sjunga är än idag mina älsklingar och jag skulle aldrig vilja släppa taget om något av dem.
Skolan. Jag har alltid haft lätt för mig. Inga problem nånstans, har lätt för det mesta. Lite feg förstås, men ändå har jag skött mig. Ambitiös, omtänksam och snäll skulle nog de flesta beskriva mig. Men även jag har mina trasiga ägg. I femman var jag så besviken på mig själv när jag inte hade tränat på engelska glosorna. Och, jag ville ju fixa det. Att misslyckas finns inte i min värld. Så, jag fuskade, men det gick ju rätt så åt skogen. Då jag hade skrivit ner dem i handen och läraren såg det hur tydligen som helst. Haha usch, jag minns det så väl. Sen dess har jag inte rört i närheten av ett fusk. Jag tycker man ska göra saker själv helt enkelt och stå för dem.
Ja, jag var feg, blyg bland okänt folk och ja jag vet inte vad. Däremot hade jag alltid mina vänner och var aldrig ensam, förutom några enstaka gånger. Men ändå var jag hon som undrade varför folk satt ensamma och frågade om de ville vara med och sådant. Avskyr att se folk sitta ensamma. Jag mår fruktansvärt dåligt utav det.
I nian gick jag ut med bara mvg och vg i betyget och lämnade Ängetskolan nöjd och belåten, ett avslutat kapitel.
Men, än hur många kapitel jag avslutat så är jag fast vid minnen. Att bevara, att vara nöjd med det man levt. Det många människor tycker är skräp och onödigt värdesätter jag på ett helt annat sätt. Är det ett minne är det värt att ha. Jag tycker också om att samla på saker. Men jag vet inte riktigt varför, känns kanske lite spännande att ha flera av en sort. Men jag har aldrig velat ha något komplett, det är inte riktigt så det är tänkt.
Jag samlar på frimärken (jo, det är sant), Darinurklipp osv (jo, det är sant), Mumin, biljetter (mina egna, såklart), klistermärken, bokmärken och en massa annat. Kom och besök mitt rum så ska ni få se. Ibland blir folk alldeles förvirrade när de ser alla mina småsaker. Men jag älskar det för det mesta. Däremot får man ju rensa bort en del ibland.
Jag har alltid varit en väldigt väldigt väldigt romantisk tjej som älskar att få vara speciell. Har alltid drömt om den rätte och har alltid trott att vartenda fån jag varit kär i är han. Nästan. Inte så överdrivet. Men lite. Lite har jag tänkt att oj, han är perfekt. Leva lyckliga i alla sina dar ungefär. Men så var det aldrig. Har aldrig haft någon "riktig" pojkvän förrän min nuvarande pojke. Vilket jag är tacksam för. Faktiskt.
Nuet. Ja, varje människa växer och förändras. Det är jag säker på. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Känns som att de andra 29 dagarna får fylla ut det på något sätt.
Det finns en lista..
som kallas för trettio dagar ungefär. Här är den:
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Hittade den på någon blogg. Lät lite kul att få följa den. Så nu kommer jag att göra det på båda mina bloggar. Alltså den här och även Äidu. På denna eftersom det är lite berättelser. Sanna, från hjärtat. Som sagt. Och på min andra för att det handlar om mig och mitt liv helt enkelt.
Kram på er!
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Hittade den på någon blogg. Lät lite kul att få följa den. Så nu kommer jag att göra det på båda mina bloggar. Alltså den här och även Äidu. På denna eftersom det är lite berättelser. Sanna, från hjärtat. Som sagt. Och på min andra för att det handlar om mig och mitt liv helt enkelt.
Kram på er!
Hejdå
Du förstod. Klart du gjorde.
De förstod inte. Varför jag gjorde så.
Varför jag måste släppa dig för honom.
Men du förstod. Du skrev i alla fall det.
De tyckte han gjorde fel.
Att han tvingade mig att välja.
Jag vet inte. Som vanligt.
Tror inte historien slutat för vår del ännu.
Vi ser väl. Som sagt.
De förstod inte. Varför jag gjorde så.
Varför jag måste släppa dig för honom.
Men du förstod. Du skrev i alla fall det.
De tyckte han gjorde fel.
Att han tvingade mig att välja.
Jag vet inte. Som vanligt.
Tror inte historien slutat för vår del ännu.
Vi ser väl. Som sagt.
"Här är jag, min bästa bild
Ur min bästa vinkel som en västernfilm
Sömndrucken luktar alltid gott i munnen
Ensam ändå synlig, älskad, om än ytligt
När jag drömmer ser jag toppen av ett isberg
När jag vaknar vet jag knappt vad det betyder
vi har aldrig setts på riktigt, vet du vad?
Jag bryr mig inte, Jag är kär i bilden av dig
Inte i dig
Jag kan se dig, jag kan se dig
Du vet att jag tittar. Jag vet att du gillar
Jag kan se dig, jag kan se dig
Men vi kommer aldrig se varann
Vi ser varandra genom reflektionen i ett fönster
Och ger varandra bilder utav helt perfekta mönster
Om jag ens någonsin haft brister måste Gud ha glömt det
För jag får alltid löv. Som marken får sent på hösten
När jag drömmer ser jag toppen av ett isberg
När jag vaknar vet jag knappt vad det betyder
Vi har aldrig setts på riktigt, men vet du vad?
Jag bryr mig inte. Jag är kär i bilden av dig
Inte i dig."
Ur Daniel Adams-Rays låt Voyeuren
Bilden: Tog första random. Någon dag gammal.
Och så var vintern här.
I tisdags. Har du gjort det du ska?
Men.. va. Jag trodde du förstod att nej, jag skulle inte radera människor. Delete finns inte i verkligheten.
Men jo, i din verklighet finns det.
Du blev arg. Nä, besviken. Sa att nu är det slut Ida, nu är det slut. Du upprepade det. Hela tiden. I flera timmar.
Jag raderade dem. Skrek, grät, kastade saker omkring mig, var som ett barn. Du sa åt mig att det var försent. Att jag skulle gå hem.
Gå hem. Det är slut. Det var allt du sa. Hela tiden.
Men, jag vägrade. Vägrade gå. Vägrade gå. Jag lugnade ner mig emellanåt. Försökte prata med dig. Du bara ignorerade. Raderad.
Du satt på balkongen och rökte. Jag stod brevid. Du sa åt mig att stänga dörren. Röken fick inte komma in.
Jag minns inte ens vad jag sa. Förmodligen något i stil med att nu har jag gjort det förlåt för att jag är en idiot och en massa annat jävla skit. Bara för din. jävla. skull. Och du sa att jag får hitta någon annan. Att det är över.
Nu bubblade det inte längre i mig. Nu var jag blank. Tom. Kastade mobilen i det frostbitna gräset. Vad gör du? Gå och hämta den där! Sa du åt mig. Då tog jag cigarettpaketet. Gjorde samma sak. Smällde igen dörren och gick ut.
Precis som jag var. Det var väldigt väldigt väldigt längesedan jag hade flytt sådär. Flytt på riktigt sådär. Utan skor. Utan jacka. Utan hopp.
Plockade upp mobilen och paketet och gick runt huset. Det kändes som att jag gick på fruset hundskit var jag än gick. Förmodligen var det bara klumpar av löv och gräs. Ringde. Hej. Hej. Vart är du? I skolan. Okej. Ring mig sen.
Och där var du. I dörren. Du gick ut. Jag ville sätta mig på bänken. Sitta där och sura. Du tog tag i mig. Som ett barn. Och ledde mig in i lägenheten igen. Du lagade mat. Omelett. Det var lite gott. Fast mest äckligt. Jag hatar flytande ägg. Det är inte okej. Jag ringde. Sa att han hade förstört mitt liv. Vilket var väldigt dumt sagt av mig. Som mycket annat jag hade sagt de där timmarna. Som att jag inte skulle klara mig utan dig. Det var kanske det enda dumma jag sa till dig förresten. Kanske. Jag vill inte komma ihåg.
Och du ringde din vän, lät glad och normal. Och jag frågade, är det slut alltså. Du sa ja. Och återigen grät jag. Förbannade jävla värld. Jag kastade en liten äggbit. Sånt gör jag när jag är arg. Kastar saker.
Du gick till ditt rum. Satte dig vid datorn. Att du hade mage att kunna bete dig normalt. Du var avstängd. Helt jävla borta. Medans jag bölade som världens idiot. Försökte vara nära dig. Du orkade inte. Puttade bort mig. Jag frågade varför du inte slog mig. Du förstod inte varför du skulle göra det. För att jag är dum i huvudet sa jag då.
Du slog mig ändå inte. Du bara blockerade mig. Jag fanns inte längre.
Jag gav upp. Satte mig i er hall. Insåg att det inte fanns någon att prata med längre. Så kändes det. Ringde någon signal till min fina vän, men lade på. Jag ville inte vara ivägen. Men hon ringde upp. Frågade hur det var. Vad som hade hänt. Bara fanns. Som vänner ska göra. Helt förstörd var jag. Visste att det var över nu. För du var sån. Du lämnar folk och ger dem aldrig en ny chans. Precis sån är du.
Men du kom ut ur ditt rum. Tog min hand. Hur kunde du vilja röra vid mig? Och vi gick till vardagsrummet. Du satte dig i fåtöljen. Klappade på ditt knä, som du brukade göra när du vill att jag ska sitta där. Jag rörde mig inte. Du tog mig i din famn. Och jag som hade varit så rädd. Att aldrig mer få vara där.
Och det blev bra igen. Du sa att du inte hade förlåtit mig. Vi kom överens om att verkligen. På riktigt. Inte ses. Bara ta hand om oss själva. Vara ensamma. Till vår ettårsdag. Och att vi skulle se hur det såg ut då.
Och vi hade det fint. Duschade och blev glada. Jag åkte på min träning och du på ditt rep.
Och jag hade dig kvar. Men viktigast av allt, jag hade mig själv kvar.
Bilden: Togs den 8 november.
Men.. va. Jag trodde du förstod att nej, jag skulle inte radera människor. Delete finns inte i verkligheten.
Men jo, i din verklighet finns det.
Du blev arg. Nä, besviken. Sa att nu är det slut Ida, nu är det slut. Du upprepade det. Hela tiden. I flera timmar.
Jag raderade dem. Skrek, grät, kastade saker omkring mig, var som ett barn. Du sa åt mig att det var försent. Att jag skulle gå hem.
Gå hem. Det är slut. Det var allt du sa. Hela tiden.
Men, jag vägrade. Vägrade gå. Vägrade gå. Jag lugnade ner mig emellanåt. Försökte prata med dig. Du bara ignorerade. Raderad.
Du satt på balkongen och rökte. Jag stod brevid. Du sa åt mig att stänga dörren. Röken fick inte komma in.
Jag minns inte ens vad jag sa. Förmodligen något i stil med att nu har jag gjort det förlåt för att jag är en idiot och en massa annat jävla skit. Bara för din. jävla. skull. Och du sa att jag får hitta någon annan. Att det är över.
Nu bubblade det inte längre i mig. Nu var jag blank. Tom. Kastade mobilen i det frostbitna gräset. Vad gör du? Gå och hämta den där! Sa du åt mig. Då tog jag cigarettpaketet. Gjorde samma sak. Smällde igen dörren och gick ut.
Precis som jag var. Det var väldigt väldigt väldigt längesedan jag hade flytt sådär. Flytt på riktigt sådär. Utan skor. Utan jacka. Utan hopp.
Plockade upp mobilen och paketet och gick runt huset. Det kändes som att jag gick på fruset hundskit var jag än gick. Förmodligen var det bara klumpar av löv och gräs. Ringde. Hej. Hej. Vart är du? I skolan. Okej. Ring mig sen.
Och där var du. I dörren. Du gick ut. Jag ville sätta mig på bänken. Sitta där och sura. Du tog tag i mig. Som ett barn. Och ledde mig in i lägenheten igen. Du lagade mat. Omelett. Det var lite gott. Fast mest äckligt. Jag hatar flytande ägg. Det är inte okej. Jag ringde. Sa att han hade förstört mitt liv. Vilket var väldigt dumt sagt av mig. Som mycket annat jag hade sagt de där timmarna. Som att jag inte skulle klara mig utan dig. Det var kanske det enda dumma jag sa till dig förresten. Kanske. Jag vill inte komma ihåg.
Och du ringde din vän, lät glad och normal. Och jag frågade, är det slut alltså. Du sa ja. Och återigen grät jag. Förbannade jävla värld. Jag kastade en liten äggbit. Sånt gör jag när jag är arg. Kastar saker.
Du gick till ditt rum. Satte dig vid datorn. Att du hade mage att kunna bete dig normalt. Du var avstängd. Helt jävla borta. Medans jag bölade som världens idiot. Försökte vara nära dig. Du orkade inte. Puttade bort mig. Jag frågade varför du inte slog mig. Du förstod inte varför du skulle göra det. För att jag är dum i huvudet sa jag då.
Du slog mig ändå inte. Du bara blockerade mig. Jag fanns inte längre.
Jag gav upp. Satte mig i er hall. Insåg att det inte fanns någon att prata med längre. Så kändes det. Ringde någon signal till min fina vän, men lade på. Jag ville inte vara ivägen. Men hon ringde upp. Frågade hur det var. Vad som hade hänt. Bara fanns. Som vänner ska göra. Helt förstörd var jag. Visste att det var över nu. För du var sån. Du lämnar folk och ger dem aldrig en ny chans. Precis sån är du.
Men du kom ut ur ditt rum. Tog min hand. Hur kunde du vilja röra vid mig? Och vi gick till vardagsrummet. Du satte dig i fåtöljen. Klappade på ditt knä, som du brukade göra när du vill att jag ska sitta där. Jag rörde mig inte. Du tog mig i din famn. Och jag som hade varit så rädd. Att aldrig mer få vara där.
Och det blev bra igen. Du sa att du inte hade förlåtit mig. Vi kom överens om att verkligen. På riktigt. Inte ses. Bara ta hand om oss själva. Vara ensamma. Till vår ettårsdag. Och att vi skulle se hur det såg ut då.
Och vi hade det fint. Duschade och blev glada. Jag åkte på min träning och du på ditt rep.
Och jag hade dig kvar. Men viktigast av allt, jag hade mig själv kvar.
Bilden: Togs den 8 november.
It's just..
It's just five minutes of your whole life.
It's just two hours, and it will go fast.
It's just fourteen days, soon you will go back to normal.
It's just six months left, soon it will be over.
Bilden: togs den 11 november. Mössprovning. 57 satt för perfekt, det blev en lite större för att slippa huvudvärk på den stora dagen.
It's just two hours, and it will go fast.
It's just fourteen days, soon you will go back to normal.
It's just six months left, soon it will be over.
Bilden: togs den 11 november. Mössprovning. 57 satt för perfekt, det blev en lite större för att slippa huvudvärk på den stora dagen.
Ibland, ganska ofta
Ibland eller ganska ofta ligger du kvar och sover. Persiennerna är nerdragna, hamstern leker i spånet och jag har gjort mina morgonrutiner. Idag låg frukosten kvar i magen som en klump. Åt jag för mycket? För lite? Skitsamma. Slog på datorn. Kollade Facebook, Bloglovin och Bilddagboken. Nu skolarbeten. Nu. Men det tog stopp.
Jag tittade istället på dig. Tog din hand. Du höll kvar. Du var på sätt och vis vaken alltså. Sen drog du undan handen. Gnällde lite. Jag pussade dig. Du blundade. Fortfarande. Gnällde lite till. Jag bara log. Du är som vackrast efter en natts sömn. Du är som vackrast när du ligger kvar där i sängen och är lite halvtrött.
Skolarbeten. Va. Nej. Jag lade mig brevid dig istället och det var fint.
Bilden: togs den 5 november. Älsklingen sov sött.
Jag tittade istället på dig. Tog din hand. Du höll kvar. Du var på sätt och vis vaken alltså. Sen drog du undan handen. Gnällde lite. Jag pussade dig. Du blundade. Fortfarande. Gnällde lite till. Jag bara log. Du är som vackrast efter en natts sömn. Du är som vackrast när du ligger kvar där i sängen och är lite halvtrött.
Skolarbeten. Va. Nej. Jag lade mig brevid dig istället och det var fint.
Bilden: togs den 5 november. Älsklingen sov sött.
Jag är sämst på att följa mina planer, tur det.
Ja, nog är jag det allt. Igår, hejdå var det tänkt. Han ville det. Jag ville inte det. Det vet jag nu, det visste jag innan också. Fast, jag som tänkte att det kunde vara bra. Bra att släppa taget. Gå vidare. Men, varför ska man lämna vackra saker bakom sig? Så länge det inte skadar en är det väl okej.
Förbaskat vad nervös jag var igår. Varför då? undrade du. Men hallå, du, du, du. Du förstår inte vad DU är för mig. Herregud.
Och sen skulle du komma tidigare. Jag svarade "visst :)" egentligen var det väl: Menjagmåstejufålugnanermigförstherrregudpaniken
ånejjagkommerkännamigsomenhemskmänniskaochbetemigidiotiskt.
Så var det. Mer exakt. Men okej, köpte den mörkblå BHn och sminkborttagningen på H&M. Gick vidare. Hamnade på Gina Tricot. "Stanna där, vi kommer dit" skrev du. Stanna här. Oj, men jag kan inte rymma härifrån. Kan inte gömma mig. Trodde jag skulle svimma varje gång jag vände mig om. Så, jag fokuserade på kläderna. Skrattade åt fula saker och försökte komma ihåg att andas. Du fattar fortfarade inte. Det var pågrund av dig, såklart. Och oj, där var ni. Kramkram, okej, hon kan nog vara lik mig. Sen for hon. Hon som var lite smartare och ganska mycket bättre än mig. Fast ändå lik mig, konstigt. Riktigt underligt faktiskt.
Och så var det bara vi kvar. Mina händer skakade. Hade fortfarande inte rört vid dig. Jag var tvungen att skaka av mig den här nervositeten. Gjorde det. Sen, kändes det lite bättre. Jag kunde prata igen. Du måste ha tyckt att jag var helt störd i huvudet. Såklart, du hade släppt det. Du hade kunnat släppa mig. Jag har inte släppt dig. Ville ta i ditt hår, röra vid din kind. Du var lite äldre. Två hela jävla år äldre. Det syntes. Faktiskt, lite.
Jag kommer inte ihåg ordningen. Men, jag var hungrig. Det var allt jag kände. Du följde efter, lite som en annan typ jag känner. Jag hatar att bestämma vägen. Okej, där ljög jag. Det är okej, det är okej att bestämma, ibland.
En kokt korv som smakade banan blev det. Kallt i Sundsvall, så jävla kallt. Men, slog mig ändå ner på en bänk. Näringsdryck. Du sa att det var kallt och tyckte jag var seg. Det är ju typ en deciliter! Ja, jag vet. Men, jag drack upp den i alla fall. Sen var det in i värmen igen i en ordning jag inte kommer ihåg.
Ta chansen! Stod det på en rosa kartongbit. Det stod samma sak på andra sidan. Ta chansen. Nä. Men jo, så blev det väl sen. Nära, nära, nära. Långt borta, nä. Ifrån varandra. Men inte långt borta. Inte 86 mil. Underligt. Jag fattar fortfarande ingenting. Fattar inte om det var bra. Eller dåligt. Jag har bestämt mig för att det var helt okej, ganska fint. Tror jag tycker det var nåt annat egentligen. Ja okej, jag är inte klar med att berätta denna historia.
Tänker jag inte bli heller. Inte ännu. Vi tar det en annan gång.
Tänker minsann inte lämna dig. Var så säker.
Igår insåg jag att det inte bara är du som ger sluddriga svar.
För några dagar sen insåg jag att jag väger för lite.
Igår insåg jag att jag inte vill lämna dig, vilket jag inte tänker göra heller.
För några dagar sen insåg jag att jag ibland säger jävligt dumma saker.
För länge sen insåg jag att jag inte vill vara här.
Igår insåg jag att jag kommer sakna dig. Igen.
Igår insåg jag att kanske är det så att kanske skulle du sakna mig lite också.
Men inte tillräckligt.
Inte som jag saknar dig.
Tänk att alltid leva i den världen.
Bilden: Togs på vägen till stationen.
Förbaskat vad nervös jag var igår. Varför då? undrade du. Men hallå, du, du, du. Du förstår inte vad DU är för mig. Herregud.
Och sen skulle du komma tidigare. Jag svarade "visst :)" egentligen var det väl: Menjagmåstejufålugnanermigförstherrregudpaniken
ånejjagkommerkännamigsomenhemskmänniskaochbetemigidiotiskt.
Så var det. Mer exakt. Men okej, köpte den mörkblå BHn och sminkborttagningen på H&M. Gick vidare. Hamnade på Gina Tricot. "Stanna där, vi kommer dit" skrev du. Stanna här. Oj, men jag kan inte rymma härifrån. Kan inte gömma mig. Trodde jag skulle svimma varje gång jag vände mig om. Så, jag fokuserade på kläderna. Skrattade åt fula saker och försökte komma ihåg att andas. Du fattar fortfarade inte. Det var pågrund av dig, såklart. Och oj, där var ni. Kramkram, okej, hon kan nog vara lik mig. Sen for hon. Hon som var lite smartare och ganska mycket bättre än mig. Fast ändå lik mig, konstigt. Riktigt underligt faktiskt.
Och så var det bara vi kvar. Mina händer skakade. Hade fortfarande inte rört vid dig. Jag var tvungen att skaka av mig den här nervositeten. Gjorde det. Sen, kändes det lite bättre. Jag kunde prata igen. Du måste ha tyckt att jag var helt störd i huvudet. Såklart, du hade släppt det. Du hade kunnat släppa mig. Jag har inte släppt dig. Ville ta i ditt hår, röra vid din kind. Du var lite äldre. Två hela jävla år äldre. Det syntes. Faktiskt, lite.
Jag kommer inte ihåg ordningen. Men, jag var hungrig. Det var allt jag kände. Du följde efter, lite som en annan typ jag känner. Jag hatar att bestämma vägen. Okej, där ljög jag. Det är okej, det är okej att bestämma, ibland.
En kokt korv som smakade banan blev det. Kallt i Sundsvall, så jävla kallt. Men, slog mig ändå ner på en bänk. Näringsdryck. Du sa att det var kallt och tyckte jag var seg. Det är ju typ en deciliter! Ja, jag vet. Men, jag drack upp den i alla fall. Sen var det in i värmen igen i en ordning jag inte kommer ihåg.
Ta chansen! Stod det på en rosa kartongbit. Det stod samma sak på andra sidan. Ta chansen. Nä. Men jo, så blev det väl sen. Nära, nära, nära. Långt borta, nä. Ifrån varandra. Men inte långt borta. Inte 86 mil. Underligt. Jag fattar fortfarande ingenting. Fattar inte om det var bra. Eller dåligt. Jag har bestämt mig för att det var helt okej, ganska fint. Tror jag tycker det var nåt annat egentligen. Ja okej, jag är inte klar med att berätta denna historia.
Tänker jag inte bli heller. Inte ännu. Vi tar det en annan gång.
Tänker minsann inte lämna dig. Var så säker.
Igår insåg jag att det inte bara är du som ger sluddriga svar.
För några dagar sen insåg jag att jag väger för lite.
Igår insåg jag att jag inte vill lämna dig, vilket jag inte tänker göra heller.
För några dagar sen insåg jag att jag ibland säger jävligt dumma saker.
För länge sen insåg jag att jag inte vill vara här.
Igår insåg jag att jag kommer sakna dig. Igen.
Igår insåg jag att kanske är det så att kanske skulle du sakna mig lite också.
Men inte tillräckligt.
Inte som jag saknar dig.
Tänk att alltid leva i den världen.
Bilden: Togs på vägen till stationen.
Önskar jag var där. Fast nä. Fast jo.
Han. I Umeå. På krogen. Igen. Han har inte råd. Har han inget bättre att lägga pengar på än alkohol?
Och nej, jag vill inte berätta varför vi inte kan prata mer.
För jag vill träffa dig.
Se dig, försöka fatta det här som vi kallar livet.
Du. I Sundsvall. På krogen. Vad jag hört. Hon bjöd min vän. Han undrade om jag ville åka. Träffa dig. Redan ikväll.
Och nej, jag kan inte acceptera din vänförfrågan.
För jag lovade honom att inte göra det.
Lovade honom att släppa taget om dig.
Jag. I Örnsköldsvik. Hemma. Städar. Försökte. Gav upp. Min vän hade rätt, kanske jag borde ha åkt ändå. Lite spänning här i livet. Men då hade du inte velat träffa mig imorgon. Kunde inte offra det.
Och ja, jag tog bort din msn.
För han vill inte att jag ska prata med dig.
För han vet att både han och jag mår dåligt utav det.
Han, det bästa som hänt mig. ?.
Du, det svåraste att släppa taget om. !.
Jag, en helt annan tjej än hon du träffade för två år sen. ?!.
Och ja, jag ångrar mig, hela tiden.
Men, jag vet att jag inte längre betyder något.
I alla fall inte för dig.
Jag försöker i alla fall inbilla mig det.
Brukar fungera, brukar fungera.
Men, jag vet att han lämnar mig om jag inte lämnar dig.
Fan. Varför måste det vara så?
Vill bara kunna leva mitt liv.
Men jag vet inte om jag kan släppa dig.
Vet inte om det är värt det.
Jävla ord. Ingenting kan säga det jag tänker när jag inte ens vet själv vad det är.
Bilden: 1 augusti 2008.
Och nej, jag vill inte berätta varför vi inte kan prata mer.
För jag vill träffa dig.
Se dig, försöka fatta det här som vi kallar livet.
Du. I Sundsvall. På krogen. Vad jag hört. Hon bjöd min vän. Han undrade om jag ville åka. Träffa dig. Redan ikväll.
Och nej, jag kan inte acceptera din vänförfrågan.
För jag lovade honom att inte göra det.
Lovade honom att släppa taget om dig.
Jag. I Örnsköldsvik. Hemma. Städar. Försökte. Gav upp. Min vän hade rätt, kanske jag borde ha åkt ändå. Lite spänning här i livet. Men då hade du inte velat träffa mig imorgon. Kunde inte offra det.
Och ja, jag tog bort din msn.
För han vill inte att jag ska prata med dig.
För han vet att både han och jag mår dåligt utav det.
Han, det bästa som hänt mig. ?.
Du, det svåraste att släppa taget om. !.
Jag, en helt annan tjej än hon du träffade för två år sen. ?!.
Och ja, jag ångrar mig, hela tiden.
Men, jag vet att jag inte längre betyder något.
I alla fall inte för dig.
Jag försöker i alla fall inbilla mig det.
Brukar fungera, brukar fungera.
Men, jag vet att han lämnar mig om jag inte lämnar dig.
Fan. Varför måste det vara så?
Vill bara kunna leva mitt liv.
Men jag vet inte om jag kan släppa dig.
Vet inte om det är värt det.
Jävla ord. Ingenting kan säga det jag tänker när jag inte ens vet själv vad det är.
Bilden: 1 augusti 2008.
Valet. Olika. Sanning.
Älskling. Inte hade du fixat någon skjuts inte. Du lever för stunden. Jag föredrar att vara beredd på framtiden, i alla fall när det gäller att komma hem. Men, jag litade på dig. Men. Vi fick gå. Det fanns inte ens en ledig taxi i hela stan , tydligen. Jag hade redan börjat gå. Så är det, man kan aldrig förlita sig på andra. Så lever jag. Därför har jag med mig allting hela tiden. Har alltid koll. Hade alltid koll.
Det var mörkt. Du fortsatte vara sur och grinig. Jag tänkte att det är nu jag antingen går och lämnar dig där i din egen bubbla eller nu jag väntar på dig. Var så jävla förbannad då om det nu är så jävla viktigt tänkte jag först och började gå snabbare. Hörde dig sparka till något, hörde människor skratta, annars var det tyst och mörkt. Obehagligt. Var lite rädd. Tänkte att nu ringer jag honom. Nu väljer jag honom och ger fan i dig. Ger fan i dig. Sånt som folk kallar tårar började rinna nerför kinderna. Fan. Nu hade jag förlorat. Förlorat en fin kväll. Jävla fan. För man ska inte fälla tårar om saker ska få sin fina helhet som bra.
Jag stannade. Du gick på andra sidan vägen. Jag följde dig med blicken. Nu väljer du. Du gick över. Du valde mig. Jag tänkte att ja, bra. Nu har han fått lugna ner sig lite. Nu är det bra igen. Men nä, du hade inte släppt det ännu. Och jag började gå fortare igen. Nu jävlar nu får han fan skärpa sig nä jag går hem hem hem kan inte sova hos honom kan inte nej.
Hörde en bil. Tänk om han får för sig att bli påkörd. Jag stannade. Ropade. Kom!
Han sa att jag måste släppa de gamla vänner jag klagar på. Han såg ju själv hur de var mot mig. Jag skrek och grät och sa att han inte alls visste. Han berättade vilka som bryr sig om mig. Han höll i mig hårt. Jag skrek nej du har fel de bryr sig inte, du vet inte, du ser inte vad de gör när jag försöker prata med dem, du förstår inte, du är aldrig där då aldrig där då, du vet inte! Och jag grät. Grät i hans famn och sen var det över.
Vi kom fram till att vi båda gör fel. Att vi båda måste släppa vissa saker för att kunna leva normalt. Att vi båda är dåliga. Men det är väl just därför vi behöver varandra, vi ser varandras brister. Vi ser varandra, så som ingen annan kan se oss.
Stjärnorna fanns där för oss på den svarta himlen. Du tycker det är jobbigt, att de är så långt borta. Jag tycker att det är just därför det är bra. Det är därför det är vackert.
Bilden: är tillräckligt gammal för att jag inte ska minnas när jag tog den. Men hemma är det i alla fall.
Det var mörkt. Du fortsatte vara sur och grinig. Jag tänkte att det är nu jag antingen går och lämnar dig där i din egen bubbla eller nu jag väntar på dig. Var så jävla förbannad då om det nu är så jävla viktigt tänkte jag först och började gå snabbare. Hörde dig sparka till något, hörde människor skratta, annars var det tyst och mörkt. Obehagligt. Var lite rädd. Tänkte att nu ringer jag honom. Nu väljer jag honom och ger fan i dig. Ger fan i dig. Sånt som folk kallar tårar började rinna nerför kinderna. Fan. Nu hade jag förlorat. Förlorat en fin kväll. Jävla fan. För man ska inte fälla tårar om saker ska få sin fina helhet som bra.
Jag stannade. Du gick på andra sidan vägen. Jag följde dig med blicken. Nu väljer du. Du gick över. Du valde mig. Jag tänkte att ja, bra. Nu har han fått lugna ner sig lite. Nu är det bra igen. Men nä, du hade inte släppt det ännu. Och jag började gå fortare igen. Nu jävlar nu får han fan skärpa sig nä jag går hem hem hem kan inte sova hos honom kan inte nej.
Hörde en bil. Tänk om han får för sig att bli påkörd. Jag stannade. Ropade. Kom!
Han sa att jag måste släppa de gamla vänner jag klagar på. Han såg ju själv hur de var mot mig. Jag skrek och grät och sa att han inte alls visste. Han berättade vilka som bryr sig om mig. Han höll i mig hårt. Jag skrek nej du har fel de bryr sig inte, du vet inte, du ser inte vad de gör när jag försöker prata med dem, du förstår inte, du är aldrig där då aldrig där då, du vet inte! Och jag grät. Grät i hans famn och sen var det över.
Vi kom fram till att vi båda gör fel. Att vi båda måste släppa vissa saker för att kunna leva normalt. Att vi båda är dåliga. Men det är väl just därför vi behöver varandra, vi ser varandras brister. Vi ser varandra, så som ingen annan kan se oss.
Stjärnorna fanns där för oss på den svarta himlen. Du tycker det är jobbigt, att de är så långt borta. Jag tycker att det är just därför det är bra. Det är därför det är vackert.
Bilden: är tillräckligt gammal för att jag inte ska minnas när jag tog den. Men hemma är det i alla fall.
Behöver vänner att skratta med på golvet
Nu tänker jag bita i äpplet, det är grönt, riktigt grönt och surt. Engelska C uppsatsen. Den första Edith kommer sätta betyg på. Nervöst. Eller är det? Vad spelar det för roll ifall jag får bara godkänt i den här kursen, när jag ändå klarat mig rätt bra i resten? Ja, mycket bra fråga när inte ens resten av livet verkar flyta ihop.
För var är pojkvännen, vännerna, familjen? Och kanske den viktigaste frågan, var är jag? Vad gör jag här dagarna i ända, väntar på att livet ska få sina små rika detaljer? Att få skratta ihjäl sig på golvet med en nära vän, att gå ut och promenera i timmar i en meter snö med en annan vän, att få åka till stranden med familjen och bara njuta och tjaffsa om hur man ska ligga på filten för allas bästa, att få åka iväg och träffa nya människor man trott att man känt hela livet. Vad hände med de sakerna? Jo, man har tappat dem, eller så har de aldrig funnits.
Vännen jag promenerade med jämt har flyttat. Det brukade vara hans dumma idé att gå vägar där vi aldrig hade gått förut. Men det var fantastiskt härligt att få gå vilse, råka gå in i en del av en skog där det inte fanns spår av en enda stig (en meter snö, en meter snö), att stå ut med att vara i kylan bara för att man aldrig kan sluta prata, att få knallgula skor av pollen från ängsblommorna och vara rädd för ormar (han är ormrädd, inte jag), att få gå i regnet och räkna ut ungefär när åskan kommer slå ner i en, halka på berg och så mycket annat fint. Jag saknar de stunderna.. Vaddå stunder? Det var timmar i sträck, varenda gång. Nu träffas vi knappt någon timme när vi väl ses.
De vännerna man skrattade med på golvet tappade jag för länge sedan. Växa ifrån varandra kallar man det. Vi hade inget gemensamt egentligen. Vi lekte. Ja, så längesen var det. Vi ritade, fotade, lekte utomhus, hittade på teatrar och en massa annat. Vi levde. Jag älskade de stunderna. Okej, det var också timmar.
Att åka till stranden, åka skridskor eller skidor i skogen, åka på utflykt eller vad som helst med familjen är också numera rätt krystat. Visst det har det nog alltid varit för vår del. Men, vi gjorde det. Vi var tillsammans. Vi gjorde saker tillsammans. Det gör vi inte längre. Alla har vi våra egna intressen, våra egna saker att ta hand om. Antar att det är så det är. Att man växer upp och blir egna individer med egna drömmar och mål. Vilket inte alls är fel, tvärtom. Istället är vi glada för varandras skull och är faktiskt mer vänner än vad vi var förut.
Och sen det sista, att åka iväg. Jag som är så feg. Jag pratar inte med folk i onödan om man säger så. Och de jag verkligen skulle vilja ta tag i å lära känna vågar jag inte prata med heller. Mitt självförtroende sviker mig litegrann där. Däremot är jag bra ibland, även jag.
Glömmer inte Trästockfestivalen eller Urkult i somras. De sitter kvar i mitt hjärta, underbara festivaler. Trästock för att där fanns det personer som nämnde så fina saker helt oväntat. Glädje och kärlek till underbara band. De dagarna andades så mycket sommar att jag inte vet var jag ska börja. Saknar det litegrann. Just den känslan vill jag alltid ha med mig. Urkult, där jag träffade fina Erik. Har bara träffat människan två gånger och för min del känns det som att han alltid har funnits i mitt liv. Hur var det innan egentligen? Jag kan liksom inte förstå det.
Men idag hörrni, idag tog jag tag i att träffa en fin vän, Adam. Vi var på stan. Han är alldeles för snäll som följer med mig till varenda klädbutik i hela stan. Tänk er den tjej som får honom som pojkvän, grattis säger jag bara!
Han skulle hitta en kedja till sitt fickur, men lilla Ö-vik är ju värdelöst på sådant, så det blev inget för honom. Men jag fyndade som vanligt. En blårutig sommarklänning på Indiska, ett par vinterskor på Stadium, presenter till pojkvännen på Niklas klädshop och ja. Sen gick vi hem till honom och spelade spel. Little Big Planet. Måste erkänna att jag alltid velat prova det, men att spel inte är på min prioriteringslista då jag hatar dem som tidslukare. Men roligt var det faktiskt. Vi åt nästan upp alla mina Pocky, han kunde inte låta bli dem.
Kändes bra att få träffa honom och glömma allt annat som kräver ens tankar och energi hela tiden. Aldrig har jag känt detta behov av att få ha vänner. Att vårda de relationerna som betyder någonting och ge fan i dem som bara ljuger och hittar på känslor som inte finns. "Ja, men jag är din vän!" En vän hade inte.. jag tänker inte ta upp det här. Förtjänar inte att läggas tid på. En annan tjej undrade om jag ville att vi skulle kalla varandra systrar. Eh, okej, jag har pratat med dig tre gånger. Jag är inte till salu. Jag är inget objekt. Jag är en helt vanlig person. En helt vanlig konstig person som saknar vännerna som förstod henne.
Olivia är en sådan. Igår pratade vi i flera timmar i sträck. Hon frågade vad som hade hänt. Jag berättade. Hon förstod mig. Hon sa exakt det jag tänkte. Vår vänskap som varat i runt elva år är väl kanske en anledning. Jag vet inte. Jag har tur som har henne kvar. Hon är ärlig och öppen. Förstår vad jag menar även fast hon inte alltid håller med. Vi har alltid hållit ihop även fast människor försökt splittra oss. Man behöver inte träffas jämt när man vet var man har varandra.
Det är dessa relationer jag måste ta hand om. De vänner som verkligen betyder något, som förtjänar all min omtanke och tid. Jag älskar dem så. Tack för att ni finns, ni anar inte vad det gör för mig. Det ger mig anledning till att leva. Kiitos paljon, minun enkelini. Rakastan sinua.
Bilden: Vår engelskauppgift. Fotade den nyss med min härliga mobilkamera. Tjoho!
För var är pojkvännen, vännerna, familjen? Och kanske den viktigaste frågan, var är jag? Vad gör jag här dagarna i ända, väntar på att livet ska få sina små rika detaljer? Att få skratta ihjäl sig på golvet med en nära vän, att gå ut och promenera i timmar i en meter snö med en annan vän, att få åka till stranden med familjen och bara njuta och tjaffsa om hur man ska ligga på filten för allas bästa, att få åka iväg och träffa nya människor man trott att man känt hela livet. Vad hände med de sakerna? Jo, man har tappat dem, eller så har de aldrig funnits.
Vännen jag promenerade med jämt har flyttat. Det brukade vara hans dumma idé att gå vägar där vi aldrig hade gått förut. Men det var fantastiskt härligt att få gå vilse, råka gå in i en del av en skog där det inte fanns spår av en enda stig (en meter snö, en meter snö), att stå ut med att vara i kylan bara för att man aldrig kan sluta prata, att få knallgula skor av pollen från ängsblommorna och vara rädd för ormar (han är ormrädd, inte jag), att få gå i regnet och räkna ut ungefär när åskan kommer slå ner i en, halka på berg och så mycket annat fint. Jag saknar de stunderna.. Vaddå stunder? Det var timmar i sträck, varenda gång. Nu träffas vi knappt någon timme när vi väl ses.
De vännerna man skrattade med på golvet tappade jag för länge sedan. Växa ifrån varandra kallar man det. Vi hade inget gemensamt egentligen. Vi lekte. Ja, så längesen var det. Vi ritade, fotade, lekte utomhus, hittade på teatrar och en massa annat. Vi levde. Jag älskade de stunderna. Okej, det var också timmar.
Att åka till stranden, åka skridskor eller skidor i skogen, åka på utflykt eller vad som helst med familjen är också numera rätt krystat. Visst det har det nog alltid varit för vår del. Men, vi gjorde det. Vi var tillsammans. Vi gjorde saker tillsammans. Det gör vi inte längre. Alla har vi våra egna intressen, våra egna saker att ta hand om. Antar att det är så det är. Att man växer upp och blir egna individer med egna drömmar och mål. Vilket inte alls är fel, tvärtom. Istället är vi glada för varandras skull och är faktiskt mer vänner än vad vi var förut.
Och sen det sista, att åka iväg. Jag som är så feg. Jag pratar inte med folk i onödan om man säger så. Och de jag verkligen skulle vilja ta tag i å lära känna vågar jag inte prata med heller. Mitt självförtroende sviker mig litegrann där. Däremot är jag bra ibland, även jag.
Glömmer inte Trästockfestivalen eller Urkult i somras. De sitter kvar i mitt hjärta, underbara festivaler. Trästock för att där fanns det personer som nämnde så fina saker helt oväntat. Glädje och kärlek till underbara band. De dagarna andades så mycket sommar att jag inte vet var jag ska börja. Saknar det litegrann. Just den känslan vill jag alltid ha med mig. Urkult, där jag träffade fina Erik. Har bara träffat människan två gånger och för min del känns det som att han alltid har funnits i mitt liv. Hur var det innan egentligen? Jag kan liksom inte förstå det.
Men idag hörrni, idag tog jag tag i att träffa en fin vän, Adam. Vi var på stan. Han är alldeles för snäll som följer med mig till varenda klädbutik i hela stan. Tänk er den tjej som får honom som pojkvän, grattis säger jag bara!
Han skulle hitta en kedja till sitt fickur, men lilla Ö-vik är ju värdelöst på sådant, så det blev inget för honom. Men jag fyndade som vanligt. En blårutig sommarklänning på Indiska, ett par vinterskor på Stadium, presenter till pojkvännen på Niklas klädshop och ja. Sen gick vi hem till honom och spelade spel. Little Big Planet. Måste erkänna att jag alltid velat prova det, men att spel inte är på min prioriteringslista då jag hatar dem som tidslukare. Men roligt var det faktiskt. Vi åt nästan upp alla mina Pocky, han kunde inte låta bli dem.
Kändes bra att få träffa honom och glömma allt annat som kräver ens tankar och energi hela tiden. Aldrig har jag känt detta behov av att få ha vänner. Att vårda de relationerna som betyder någonting och ge fan i dem som bara ljuger och hittar på känslor som inte finns. "Ja, men jag är din vän!" En vän hade inte.. jag tänker inte ta upp det här. Förtjänar inte att läggas tid på. En annan tjej undrade om jag ville att vi skulle kalla varandra systrar. Eh, okej, jag har pratat med dig tre gånger. Jag är inte till salu. Jag är inget objekt. Jag är en helt vanlig person. En helt vanlig konstig person som saknar vännerna som förstod henne.
Olivia är en sådan. Igår pratade vi i flera timmar i sträck. Hon frågade vad som hade hänt. Jag berättade. Hon förstod mig. Hon sa exakt det jag tänkte. Vår vänskap som varat i runt elva år är väl kanske en anledning. Jag vet inte. Jag har tur som har henne kvar. Hon är ärlig och öppen. Förstår vad jag menar även fast hon inte alltid håller med. Vi har alltid hållit ihop även fast människor försökt splittra oss. Man behöver inte träffas jämt när man vet var man har varandra.
Det är dessa relationer jag måste ta hand om. De vänner som verkligen betyder något, som förtjänar all min omtanke och tid. Jag älskar dem så. Tack för att ni finns, ni anar inte vad det gör för mig. Det ger mig anledning till att leva. Kiitos paljon, minun enkelini. Rakastan sinua.
Bilden: Vår engelskauppgift. Fotade den nyss med min härliga mobilkamera. Tjoho!
