Du sa att du tänkte berätta en sak. Jag sa att jag var stressad. Sant. Jag ville inte sitta där i timmar och missa fler lektioner. Vägrade. Men, du sa att det skulle gå fort. Såhär sa du: Hon jag träffade är någon du känner. Sen sa du vem det var. Jag började helt allvarligt låta nervös. Patetiska lilla jag. "Ja, hon vet ju att vi är tillsammans, var tillsammans." Där vann du, nästan, nä, långt ifrån. För sen sa jag också att ni får väl ha det så roligt då, tyckte mest det var underligt att världen är så förbannat liten. Sedan sa du att det nog inte skulle fortsätta något mer. Då tänkte jag bara en sak: Stackars henne.

För hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte vara arg på henne, även fast nånting inuti mig gnager att det vill. För, du och jag finns inte längre. Det är där balansgången går. Jag kan inte fråga henne om det är sant, för att det skulle visa att jag skulle bry mig om att ni varit med varandra. Om det nu är så. Och ärligt talat, jag bryr mig inte, även fast jag är dum nog att skriva det här.
Men, saken är den. Vi var vi, ganska länge. Och fast jag har träffat en ny så har du varit en del av mitt liv. Och, man har fortfarande inte riktigt "vant" sig. Men, det är över och jag är glad att jag inte fallit över stupet. Vi är historia, nu måste jag fortsätta skriva på min egen och du på din.

Bilden: tog jag den 21 januari.

Musik i öronen. Ett gammalt knep för att få känna sig onåbar och hålla sig på rätt väg. Visst, man får fundera. Men, man ska akta sig för att ramla nerför stupen. Försöker stå kvar, inga dumma ljud ska få dränka de vackra tonerna.
River på armen. Ett fult knep för att försöka komma undan, man inbillar sig att man inte bryr sig längre och får ett vinterexem som aldrig slutar klia. Förutom när han säger åt mig att sluta och håller koll på en. Han vill att det ska läka. Jag med.
Att ringa i telefon, ett knep för att försöka övertala, älska, såra, hata, be, lämna över smärta. Lämna över de sömnlösa nätterna, den sorg och ensamhet som skrivits ner, den musik som skapats, kylan.
Svarar i telefon. Ett knep att försöka få det att lugna ner sig.
Gråter. Inget knep, bara ett steg närmare stupet man inte vill till. Vill inte röra vid det förgångna. Man har ju klättrat upp på ett berg och vill inte ramla ner.
Lyssnar. Ett sätt för att försöka ta sig igenom knepen. Däremot att riva upp sår och dra i huden med nålar är inget man står ut med.
Skriker. Ännu ett sätt att ta sig igenom knepen. För att bli hörd, för att försöka förklara. För att kunna hjälpa.
Pratar, öga mot öga. Ännu ett övertalningsknep, vill få tillbaka det som fanns. Vill ramla ner. Man lever där en stund, tills man inser att man är påväg att klättra ner. Och där nere finns det ingenting längre.
Andas, kramas, kysser, lever. Det är så jag kommer överleva och det är så jag tänker leva.

Jag vill inte göra illa dig, däremot kan jag inte heller hjälpa dig.

Bilden: tog jag igår morse. En fantastisk morgon, men något skör i själen.

Han. I Umeå. På krogen. Igen. Han har inte råd. Har han inget bättre att lägga pengar på än alkohol?

Och nej, jag vill inte berätta varför vi inte kan prata mer.
För jag vill träffa dig.
Se dig, försöka fatta det här som vi kallar livet.

Du. I Sundsvall. På krogen. Vad jag hört. Hon bjöd min vän. Han undrade om jag ville åka. Träffa dig. Redan ikväll.

Och nej, jag kan inte acceptera din vänförfrågan.
För jag lovade honom att inte göra det.
Lovade honom att släppa taget om dig.

Jag. I Örnsköldsvik. Hemma. Städar. Försökte. Gav upp. Min vän hade rätt, kanske jag borde ha åkt ändå. Lite spänning här i livet. Men då hade du inte velat träffa mig imorgon. Kunde inte offra det.

Och ja, jag tog bort din msn.
För han vill inte att jag ska prata med dig.
För han vet att både han och jag mår dåligt utav det.

Han, det bästa som hänt mig. ?.
Du, det svåraste att släppa taget om. !.
Jag, en helt annan tjej än hon du träffade för två år sen. ?!.

Och ja, jag ångrar mig, hela tiden.
Men, jag vet att jag inte längre betyder något.
I alla fall inte för dig.
Jag försöker i alla fall inbilla mig det.
Brukar fungera, brukar fungera.
Men, jag vet att han lämnar mig om jag inte lämnar dig.
Fan. Varför måste det vara så?

Vill bara kunna leva mitt liv.
Men jag vet inte om jag kan släppa dig.
Vet inte om det är värt det.
Jävla ord. Ingenting kan säga det jag tänker när jag inte ens vet själv vad det är.

Bilden: 1 augusti 2008.

Älskling. Inte hade du fixat någon skjuts inte. Du lever för stunden. Jag föredrar att vara beredd på framtiden, i alla fall när det gäller att komma hem. Men, jag litade på dig. Men. Vi fick gå. Det fanns inte ens en ledig taxi i hela stan , tydligen. Jag hade redan börjat gå. Så är det, man kan aldrig förlita sig på andra. Så lever jag. Därför har jag med mig allting hela tiden. Har alltid koll. Hade alltid koll.

Det var mörkt. Du fortsatte vara sur och grinig. Jag tänkte att det är nu jag antingen går och lämnar dig där i din egen bubbla eller nu jag väntar på dig. Var så jävla förbannad då om det nu är så jävla viktigt tänkte jag först och började gå snabbare. Hörde dig sparka till något, hörde människor skratta, annars var det tyst och mörkt. Obehagligt. Var lite rädd. Tänkte att nu ringer jag honom. Nu väljer jag honom och ger fan i dig. Ger fan i dig. Sånt som folk kallar tårar började rinna nerför kinderna. Fan. Nu hade jag förlorat. Förlorat en fin kväll. Jävla fan. För man ska inte fälla tårar om saker ska få sin fina helhet som bra.

Jag stannade. Du gick på andra sidan vägen. Jag följde dig med blicken. Nu väljer du. Du gick över. Du valde mig. Jag tänkte att ja, bra. Nu har han fått lugna ner sig lite. Nu är det bra igen. Men nä, du hade inte släppt det ännu. Och jag började gå fortare igen. Nu jävlar nu får han fan skärpa sig nä jag går hem hem hem kan inte sova hos honom kan inte nej.
Hörde en bil. Tänk om han får för sig att bli påkörd. Jag stannade. Ropade. Kom!

Han sa att jag måste släppa de gamla vänner jag klagar på. Han såg ju själv hur de var mot mig. Jag skrek och grät och sa att han inte alls visste. Han berättade vilka som bryr sig om mig. Han höll i mig hårt. Jag skrek nej du har fel de bryr sig inte, du vet inte, du ser inte vad de gör när jag försöker prata med dem, du förstår inte, du är aldrig där då aldrig där då, du vet inte! Och jag grät. Grät i hans famn och sen var det över.

Vi kom fram till att vi båda gör fel. Att vi båda måste släppa vissa saker för att kunna leva normalt. Att vi båda är dåliga. Men det är väl just därför vi behöver varandra, vi ser varandras brister. Vi ser varandra, så som ingen annan kan se oss.

Stjärnorna fanns där för oss på den svarta himlen. Du tycker det är jobbigt, att de är så långt borta. Jag tycker att det är just därför det är bra. Det är därför det är vackert.

Bilden: är tillräckligt gammal för att jag inte ska minnas när jag tog den. Men hemma är det i alla fall.

För något år sedan såg jag en skylt vid E4an. "Ge oss tillbaka Sverige!" med två små barn som springer på en liten grusväg på något fint lantställe. Obehagligt. "Ge oss tillbaka Sverige!" Vad betyder det? Att vårt land inte finns längre? Vad menar de? Att folk tagit över? Är det det de menar?
Obehagligt. Där är ordet.

Alla har skrivit historia ikväll. Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Folkpartiet är de enda jag minns som sagt något åt det hållet under denna valvaka. Jag tänkte inte se det här. Jag tänkte bli förbannad efteråt.
Men, jag gjorde inte det. Jag blev förbannad tidigare. För hur kan vi ta med ett parti som har en hemsida där det inte finns någon som helst statistik utan att det bara är ord. För hur kan vi ta med ett parti som flörtar med oss då det gäller de äldre, de unga, tryggheten, pengar, att skylla det på människor som kommer hit, att vi ska välja mellan pensionärer och invandrare. Att det är ekonomiskt orimligt att ta in människor till vårt land att hjälpa dem här och istället ska man hjälpa dem i sina hemländer. För hur kan vi rösta på ett parti där det finns människor med nazistbakgrund som än idag uttalar sig med sådana argument? Nazister, människor som skiljer på människor.

Men kära vänner, jag är inte ett dugg förvånad. För det är de här procenten som röstat på dem. Det är vi som valt. För vi lever i en demokrati där alla har rätt att tycka vad de vill. Och enligt mig visar detta på en osäkerhet i samhället.
För vilka är de egentligen som pratar finska, arabiska, danska, spanska, osv osv istället för svenska, vad säger de? Varför spelar de sån där musik? Varför bär de sådana där kläder? Varför firar inte de våra högtider när de bor här? Varför bor de här om de längtar tillbaka till sitt land? Varför, varför, varför. Frågor och det finns svar. Fråga. Vi bits inte. För vi är vi, tillsammans. I det här landet, i den här världen.

Kära ni, är det verkligen så att ni stör er då två afrikanska män diskuterar något på bussen? Är ni verkligen oroliga för att ni inte vet vad de säger? Och samma sak med deras musik. Men kära ni, är det verkligen så att ni stör er på slöjor? Vad kan tyg på deras huvuden göra er ont? Kära vänner, de kanske inte har samma traditioner som vi, men vad spelar det för roll ifall de inte firar jul, vad spelar det för roll för oss när vi ändå får ha kvar det som vår tradition? Vänner, varför skulle ni flytta utomlands? Varför skulle ni fly utomlands?

"De är ju människor.. de också" Sa en förälder då våra tjecker var här. "Vad konstigt, att de inte kan hälsa på en. De hälsar bara på sina egna" Sa en vän till mig. "Det är inte en man, det är en asiat" Sa en annan vän till mig. Flera gånger har en vän till mig snackat skit om mina kompisars namn och bakgrund.

För, det är en demokrati vi lever i och vi har alla rätt att tycka till. Vet ni en annan sak, det är inte SD som är farliga. Det är vi, människor runt omkring oss. Som inte vet. Som inte förstår människors olika kulturer, människors olika syn på livet, människors olika upplevelser om livet, människors sätt att vara. Trångsynt. Ja, fyfan. Det är människor som röstat i Valet 2010. Människor som är osäkra och som inte vet. Som inte vågar fråga. Som inte vågar hjälpa. Som inte vill ha att göra med "andras problem".

Då undrar jag, hur ska vi någonsin kunna få en bättre värld när vi delar in oss i våra egna platser? När vi är egoistiska och skiter i andra. Ignorerar andra för vår egen skull, för att vi själva ska få må så bra som möjligt. Blundar för det. Men vet du.. Det kunde lika gärna ha varit du som föddes i ett krigsland. Det kunde lika gärna ha varit du som flytt.
Men vet du.. Vi bor i Sverige. Ett av världens bästa länder. Och vill vi inte då vara ett gott föredöme? Vill vi inte då visa att vi minsann kan tänka på andra, dela med av oss till andra?

För vi, alla i hela Sverige, alla våra medborgare utomlands som har röstat, alla äldre, vuxna, ungdomar och barn. Alla har en åsikt. Alla har vi idag skrivit historia. Och jag är så ledsen kära vänner. Jag är så ledsen att vi förstörde det här.
Att vi dragit folk längre ifrån varandra. Att vi tjaffsar på nätet om vilka partier som är "dumma i huvet" och "det bästa för oss alla". Att vi inte längre ser målen, bara den ostadiga vägen. Att vi inte tillsammans lyssnar på varandra och försöker förstå varandra. Att vi inte ser varandra som lika värda.

För vet ni vad, det här var ett stort misstag av oss. Men många bäckar små. Hade vi gått en annan väg då det gäller dessa små saker..
För det börjar när ni säger hej till den nya familjen som flyttat in på gården, då ni öppnar dörren för dem. Det börjar när ni frågar varför någon säger att de hatar Sverige. Det börjar med att förstå varför de längtar hem. Det börjar med kommunikation. Det börjar med respekt. Det börjar med förståelse.

Och kära ni. Jag är inte förvånad över att de kom in. Allt och alla pratar om det och är besvikna. Men det är bara oss själva vi kan vara besvikna över. Det är bland oss det finns oförståelse, okunnighet och osäkerhet. Det är bland oss vi måste börja ta ansvar och lära oss av varandra.

Det är bland oss vi måste lära ut att alla är lika värda.

Bilden: är från Finland -09.

Satt i stadens drygt hundraåriga teater. Tänkte. Mindes gånger då man varit där. Sjungit och dansat inför folk. Det har gått år sen dess. Även fast de inte är så många.
Nu lyssnade och upplevde jag mina klasskamraters uppträdanden. Även deras lärare spelade en del. Och flera gånger insåg jag. Nu är det slut. Jättesnart är det slut. Med allt det här. Allt som vi är tillsammans. Jag fick lite panik. Men kände mest tårarna rinna genom kroppen. Inte på utsidan nej. För på utsidan var jag glad. Även på insidan. En nostalgi skapades i denna stund. Jag funderade över vad jag egentligen hade gjort de här åren. Just då mindes jag ingenting. Jag var chockad över att det redan gått två år av tre. Det gick inte att fatta just då.

Vi som satt där. Es3a, det vill säga vi. Es3as lärare. Tjecker. Tjecker som vi har ett utbyte med. Som vi besökte i april. April. I april var vi i vackra Prag. Nu var de här. I lilla Örnsköldsvik. Och vi hade roligt.  Jag insåg att detta var ett bra sätt att välkomna tjeckerna. Jag insåg att detta var en av de sista konserterna mina klasskamrater skulle ha som en estetklass.
Jag åt svenska kanelbullar från Victoriabageriet och dansade med Julia. Jag tycker om henne, min fina vän. Hur dåligt man än mår så finns hon alltid där. Med något litet, som är så stort. Man blir glad.
Några av mina klasskamrater spelade Bad Romance. Sedan var det lärarnas tur att spela. Inte hjortungen nej. Hjortingen. Sen blev det sista låten. Har redan glömt vilken det var. Vi dansade. Alla dansade. Tillsammans. Fantastiskt, helt enkelt.
Jag glömde mina öronproppar på toaletten för att Simon stressade mig med sitt: MEN IDA SKYNDA DÅ. Mitt svar var: JAA JAG KISSAR JU. LUGNA NERE.

Vi gick ut. Gick till hamnen. Barnens dag. Karuseller och sockervadd. Tjecker som åkte Extreme. Som skrek. Tonåringar, små tonåringar. Vi kände oss lite gamla. Jag köpte bara varma chips. Höstluften kylde ner dem. Fort.

Vi väntade. Vi lyssnade. Lyssnade på Consuela. Tjeckerna höll på med moshpit och var kanske den bästa publiken i Ö-vik någonsin. Fantastiskt.

Vi for hem. Mina tjecker var trötta och ville sova. Jag städade i köket. Upptäckte att Bregotten stått framme i över sju timmar. Förbannat.

Jag insåg. Att detta var en bra övning inför au-pair jobbet. Jag insåg att det inte alls var särskilt länge till au-pairjobbet.

Jag insåg att detta var början på slutet. Och det här slutet skulle bli en av de bästa i mitt liv.

Bilden: Togs igår på barnens dag då våra tjecker fick åka Extreme.

En val. Ett val.

En val är inte en fisk. Det är ett däggdjur. Den föder sina ungar. Blåvalen är det största djuret på jorden.

Ett val. Ännu ett. Om vi skulle räkna dem så vore de oändliga. Aldrig ta slut. Ditt liv är fyllt av val. Du väljer ifall du ska gå upp ur sängen. Du väljer att tända lampan eller leta efter likadana sockor i mörkret. Du väljer att vara barfota. Ditt val. Varje gång. Visst, folk kan tvinga dig. Men du behöver inte följa deras ord. Detta kan leda till olika konsekvenser.

En val. Är den vacker? Fast den är stor? Och är den dum för att den äter så mycket småfisk?

Ett val. Det kan störa dig. Du kan känna dig osäker på beslutet. På dina tankar om det. På dina känslor om det. Ibland vill du inte välja. Det behöver du inte alltid heller. Ibland känner du att du måste. Men det behöver du inte heller. Detta kan leda till olika konsekvenser.

En val. Har den valt att bli strandad?

Nej ni. Säga vad man vill. Men ibland, hur man än gör. Så hamnar man ändå på samma ställe. Oavsett vad man väljer.


Bilden: Togs då vi hade badat i Oskarsjön en vecka innan skolan började. Svinkallt.

Sitter här och lyssnar. På en bit av en låt. En låt som släpps på tisdag. Då kommer det albumet vila i mina händer. Det femte. Åren har bara gått. Men jag kommer ändå vara lika glad över att få hålla det där plastfodralet. Försiktigt, i mina händer. Kanske jag inte kommer lyssna på skivan ständigt i 2 månader.. Men det kommer värma ändå.

Sitter här och lyssnar. För en stund sedan kände jag kroppen hänga med. Ut på golvet. Jag längtar. Längtar till mitt liv. Det som jag alltid längtat till. Som det bara har fattats några steg, några ord till. Aldrig har jag vågat. Aldrig har jag orkat. Mest inte vågat. Jag måste våga nu. Jag vill våga nu.
Det är något som han har lärt mig. Att man inte ska vara rädd. Det finns inget att vara rädd för. Det är han ett bevis på. Alla ärr han bär på kroppen är ett bevis för det. Jag behöver inte vara rädd. Jag kommer att överleva.
Vi satt och spelade gitarr idag. Han lärde mig hur jag skulle hålla plektrumet, hur jag skulle tänka, hur jag skulle göra. Påminde mig om ackord, lärde mig nya. Jag fann en känsla av att jag kände igen mig. Men att det var lättare. Något har ändå hänt på tre år. Något.
Jag tror jag lärt mig mycket. Jag tror mina klasskompisar påverkat mig. De är fantastiska människor. Allihopa. De lever. På riktigt. Det vet jag. Jag tycker om dem så mycket att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva det.

Sitter här och lyssnar. Ja okej då. Jag erkänner. På Darin. I'll be alright heter den. Vacker. Enkel, men samtidigt djup. Till den ska jag dansa på tisdag. Dansa här hemma. Leva.

"I hela mitt liv har jag väntat på livet
Jag har drömt om att ha en riktig dröm (..)
I hela mitt liv har jag väntat på livet
Jag har längtat efter någon att längta till"
Från Kristian Anttilas låt Smutser.

Bilden: Det där är jag. Klänningen köptes i Skellefteå under Trästock.