Jag kom hem. Slog mig ner vid datorn för att få ut bilderna från minneskortet. Ville se dem. Uppleva dem igen.
Upptäckte att du hade skrivit: Sover och väntar på min älskling.. Som meddelande på msn. Där smälte du mitt hjärta litegrann.

Jag var seg. Som vanligt. Men tillslut pallrade jag mig iväg hem till dig. Väckte dig. Vi bara låg där och myste. Pratade. Var tysta. Kysstes. Höll om varandra. Jag hade saknat dig. Du sa att det bara hade gått fyra dagar, men att du hade saknat mig också. När vi är tillsammans såhär. Tiden bara går. Men det gör ingenting. Med dig, är det inte bortkastat. Aldrig. Det kan bli farligt i framtiden. Men nu har vi lov. Vi har lov och får, faktiskt, vara med varandra hur mycket vi vill utan att känna skuld. Egentligen.

Jag kom hem. Och det har aldrig varit bättre att komma hem än vad det var nu.

Bilden: Jag och min pojkvän hade varit och firat hans systers student i våras.

 

 

Vi sitter där och pratar om olika saker. Samma saker, två helt olika världar som berättar dem.
Samma café. Inte samma dryck. Samma kakor. Fast två olika sorter. Samma stad. Inte samma affärer.
Vi pratar. Försöker prata. Försöker ha något att prata om. När det inte går att hitta något mer i nuet än: skolan, betygen, gissning av lärare, ämnen, killar, förhållanden, fester och andra arrangemang. Då kommer det upp. Det förflutna. Den gamla klassen, lärarna man hade, aktiviteter man gjorde (som att vandra fast ingen tyckte om det eller vågade tycka om det), dansen på idrotten, de gamla vännerna som man inte heller sett på ett tag. Ni är också några av dem. Hade bara turen att få träffa er igen.

Ni har förändrats. En gång var ni som mig. Ni kunde leka, skojja med er själva. Ha roligt.
Ni skämdes inte. Ni kände er som en del av alla andra. Vi hade kul.
Timmarna gick, skratten försvann långt bort ut i kylan. Sedan fanns det bara leenden kvar på våra läppar.
Men vi hade det bra. Tillsammans.

Nu är vi i bitar. Som ett pussel som inte längre är helt. Det ligger kvar på nån vind ja.
Vi hälsar på varandra ibland. Blir ett hej och kanske en kram.
Vänner var vi. Nu pratas det bara allvar. Vi är inte unga längre. Vi börjar helt enkelt bli vuxna.
Diskuterar seriösa saker. Kanske pratar vi som förr ibland. Men det känns konstigt. Som att bli fjorton år igen.
Det är fel att backa. Det är redan borta. Ur tiden. Eller vad det kallas.
Eller är det fel? Att backa? Att minnas tillsammans? Det är väl det som håller oss samman ännu?

Så, vi ler. Vi kommer kanske att ses igen. Däremot är vi inte på samma nivå längre.

Det är nog detta som är att växa ifrån varandra.

Bilden: Togs kanske för lite mer än två år sedan en bit utanför mitt hem

Ett sånt där man köper ett för sig eller två.
Ett sånt där som speglar nervositet över framtiden. Oavsett vad man väntar sig.
Visar det ett blått streck i den ovala rutan så har testet fungerat.
Det har fungerat.
Visar det ett streck i den andra rutan också är du gravid.
Det visas efter en minut. Kasta testet efter tio minuter.
En minut. Inget streck.
14.00.. inget streck. Bra.
Mario hoppar omkring under tiden. Han hoppar på sköldpaddor och fångar svampar för att bli stor.
Duktiga Mario.
14.10
Inget streck.

Jaaa. Lycklig. Nöjd. Ung. Mario blir uppäten av en köttätande blomma.
Han får en chans till.

Bilden: Behöver den kommenteras?

Du kom där så plötsligt. Festglada människor överallt. Jag var klädd i konstiga kläder. Körde på lager-på-lager principen. Det var kallt. Tydligen såg jag fortfarande bra ut. Du sa hej. Hej. Hur är det. Bra själv då. Bra. Det är väl bra att det är bra då. Du skrattade lite och tittade ner. Du log. Jag log.

Sen stannade ni vid den där minibussen där det spelades musik. Jag fortsatte gå. Jag fortsatte gå.

 

Men,

du var ju helt fantastisk.

Jag andades. Hjärtat slog. Varför går jag fortfarande?
Nu kunde jag inte vända. Nu var det försent. Jag ville se dig överallt. Jag hade redan glömt bort hur du hade sett ut. Du påminde om honom, den där killen med en vit Ibanez. Det var allt jag minns. Jag hade inte ens druckit. Du berusade mig. Jag ville ha mer.
Letade med blicken efter dig bland alla människor. Fann dig inte. Blev ledsen. Tänkte på honom. Där hemma. Som jag delar allt med. Dög inte han?
Jag ville ha dig. Du lekte med mitt huvud hela kvällen. Jag tyckte att jag såg din blonda kompis, men det var bara några tusen kopior av henne. Du var borta.

Säkert låg du nu i en buske med nån annan brud. Men ingen sorg över det. Det var ändå ett av de mest givande samtalen på länge.

Mitt hjärta slog. Jag kände mig levande. Tack.

Bilden: Entrén till campingen på Trästockfestivalen 2010. Fint var det. Trä tok.

 

Välkommen till min blogg! Här kommer jag att berätta saker jag upplever, känner, lever mig igenom.

Hoppas ni finner något i det.

Rakkaus!