En val. Ett val.

En val är inte en fisk. Det är ett däggdjur. Den föder sina ungar. Blåvalen är det största djuret på jorden.

Ett val. Ännu ett. Om vi skulle räkna dem så vore de oändliga. Aldrig ta slut. Ditt liv är fyllt av val. Du väljer ifall du ska gå upp ur sängen. Du väljer att tända lampan eller leta efter likadana sockor i mörkret. Du väljer att vara barfota. Ditt val. Varje gång. Visst, folk kan tvinga dig. Men du behöver inte följa deras ord. Detta kan leda till olika konsekvenser.

En val. Är den vacker? Fast den är stor? Och är den dum för att den äter så mycket småfisk?

Ett val. Det kan störa dig. Du kan känna dig osäker på beslutet. På dina tankar om det. På dina känslor om det. Ibland vill du inte välja. Det behöver du inte alltid heller. Ibland känner du att du måste. Men det behöver du inte heller. Detta kan leda till olika konsekvenser.

En val. Har den valt att bli strandad?

Nej ni. Säga vad man vill. Men ibland, hur man än gör. Så hamnar man ändå på samma ställe. Oavsett vad man väljer.


Bilden: Togs då vi hade badat i Oskarsjön en vecka innan skolan började. Svinkallt.

Jag kunde inte sluta prata om dig. Och du undrar varför mina vänner skulle veta vem du är. Du och jag var sockret i min tillvaro. Det lilla extra. Detaljerna som satte den rätta färgen. Jag vet inte vad jag var för dig.

Däremot. Är det nu dött. Maskrosor må kunna växa upp ur asfalt, däremot har de chanserna för oss redan försvunnit. Du undrar. Varför vi fortsätter prata. Jag har faktiskt ingen aning. Men, jag tror det kan bero på att du var allt. Ord du sa. Ord jag sa. Ord vi var. Dygnet vi spenderade tillsammans. På riktigt. Alla detaljer, alla små drömmar. Min bild av dig var min dyrbaraste tavla. Dock den tavla som troligast var förfalskad. Som visade sig vara det.

Inget utav det existerar längre. Frågan är när vi ska inse det. När vi aldrig mer kommer prata om det som vi en gång trodde fanns.

Det kanske fanns. Men. Det var snart fyra år sedan.. Dags att ta sig vidare.

Bilden: 1 augusti 2008

Det här är min sanna historia om att några få ord kan förstöra hur mycket som helst. Den finns även på min vanliga blogg.

Jag hade en bästis. Jag var elva år. Jag litade på henne. Hon var min bästa vän. Men hon svek mig flera gånger. Sa saker som hon inte fick säga, loggade in på msn och skrev en massa skit till folk. Men hon erkände det aldrig.
Hon avslutade vår bästisskap med att skriva en lapp där det stod att jag var för tråkig. Sen ville hon fortsätta vara min vän. Det gick bra ett tag. Tror jag. Jag vet inte. Minns faktiskt inte. Hur som helst. Efter det började två av hennes kompisar skriva skit till mig på Lunarstorm (detta var alltså runt fem - sex år sen ungefär) och ropa fula saker efter mig på stan. De skrev att jag borde plastikoperera mig för att jag var så ful.
Trots att jag inte sagt någonting till dem. Alls. Kände dem inte ens.

Det var två tjejer som förpestade min vardag med de där få orden. Två stycken. Sen var det en kille också som också sa något fint om att jag lät som en kille. Jag bröt ihop och berättade det för mina kompisar. De tyckte han var dum i huvudet och gav mig stora kramar.

Det gick två år. Men jag tålde dem fortfarande inte. Jag var fortfarande rädd för dem.
I åttan började jag må riktigt dåligt. Jag minns en temadag då vi hade haft teknik och vi hade temat broar. Vi åkte till Högakustenbron. På vägen dit fick jag sitta själv i bussen. Mina två kompisar hade redan bestämt att de skulle sitta med varandra. Då kom det ord från den där killen igen och även från en annan. "Vad står det på skorna? Shut up, haha, vafan"
Men jag ignorerade dem. Sa inte ett knyst till dem. De förtjänade inte mina ord.
Fan vad jag hatade mina kompisar då. De fullständigt sket i att jag fick en massa skit på mig. Egentligen skulle vi ha fått den guidade turen med den klassen där killarna och tjejen gick. Men jag vägrade. Jag vägrade. Så vi fick gå med den andra klassen istället. Då kunde jag andas ut igen.

Jag skolkade från idrotten. Min bästa vän också. Tillslut undrade våra gympalärare vad det var för fel. Det var de enda lektionerna vi hade med parallelklasserna. Där de där människorna gick. Jag ville inte vara i närheten av dem. Inte min kompis heller. Vår ena lärare sa: Tänker ni låta dem vinna? Gör ni såhär så vinner dem.
Så vi började gå på idrotten. Jag klarade det. Vi klarade det.

Det året ville jag ta livet av mig. Jag ville vara fri. Jag funderade flera gånger på att hoppa från något högt ställe. Det var inte tankarna om det skulle vara effektivt eller inte. Det var tankarna på att flyga. Att vara fri.
Mina vänner struntade i mig mycket de där åren. Inte jämt förstås, men ofta. De såg inte att jag mådde dåligt fast jag nästan skrek om det. Kändes det som. De ignorerade mitt inristade K på handen. Kärlek. Koncentrationen på att rista in det var härlig. Man glömde resten för en liten stund. Mina vänner frågade inte hur jag mådde.
Men det gjorde däremot Elin i min klass. Hon lyssnade på mig. Hon blev min vän och det är hon fortfarande. Henne har jag mycket att tacka för.
Mellan höst och vårterminen lärde jag känna Andreas på nätet. Det var tillslut han som fick mig på bättre tankar. Jag har flera gånger sagt att han räddat mitt liv. Han var min vändpunkt. Fick mig att inse att jag var fin som jag var.

Jag började må bättre. Det försvann tillslut. Jag hade ju fortfarande mina vänner och min familj. Det hade jag alltid haft. Men jag såg dem inte då och de såg inte mig. Jag har släppt det mer och mer. En gång i nian skulle klassen spela på Sliperiet. Jag sjöng. Och där stod de. De där svinen som förstört och trampat på mitt självförtroende. Och där stod jag och sjöng rakt i ansiktet på dem. De hade aldrig vågat göra något liknande. Det kändes bra. Som att spotta dem i ansiktet. Ser ni, jag står fortfarande!

Däremot, i vintras. Haha, det är nästan patetiskt. Men då var det en av tjejerna och så stod hon där med sina kompisar. Jag brukar undvika henne så mycket som möjligt. Jag hatar henne för vem hon har gjort mig till. Jag hatar henne för att hon har gjort mig till en så rädd människa. Jag hatar det hon sagt.  I alla fall. Då i vintras. Då hörde jag henne säga: Vilken ful tröja hon har. De bara stirrade på mig och jag blev tolv, tretton, fjorton år igen. Nu var jag sjutton eller arton. Jag hade lämnat det där. Det hade tydligen inte dom. Men jag sa inget. Lyfte på hakan och försökte smälta det. Gick stolt. Egentligen skulle jag kanske bett dem hålla käften, men de förtjänar inte min tid. Inte då, inte nu. Aldrig. De är inte värda min tid alls.

Och då tycker jag, nä det gör jag inte. Jag tycker inte ett dugg synd om dem. Men, att de är kvar där. I det där mönstret. Där personer inte är lika värda för vilka kläder de har på sig. För att de kanske är lite töntiga. För att de anses som tråkiga. Det är de som förlorar på det. Det är de som får skit för det sen. Karma för fan. Karma.

Men vet ni vad. Jag är stolt nykterist, stolt finne, stolt tjej som inte sminkar mig. En stolt Ida. Och vet ni en sak till. Det de gjorde mot mig. De tänker jag adrig förlåta dem för så länge de inte kommer och säger det till mig. Ett riktigt jävla förlåt. Men det kommer fortfarande sitta kvar. Det är sår som alltid kommer finnas kvar som ärr. Så på sätt och vis, nej, jag kommer aldrig förlåta dem.
Det har förstört mycket. Och det är sjukt att det fortfarande existerar mobbning. Det är fan plågsamt att veta att vi inte gör mer för barn och vuxna som blir utsatta för sådant.

Anledningen till att jag äntligen skrivit det här är att jag fann det på bloglovin på Bris blogg. Det kändes bra att skriva det just nu.
Sprid budskapet mina vänner. Våga hjärta Bris. Alla har varit med om något tungt någon gång. Vi behöver varandra.

Är du under 18 år och behöver prata med någon vuxen kan du ringa 116 111 (gratis och syns inte på telefonräkningen) eller vill du hellre skicka ett mejl eller chatta så går du in på Bris.se 

Bilden: Är från brisbloggens hemsida

Ta hand om er! <3

Hej och hjärtligt välkommen hit till min blogg!
Kul att du har hittat hit. Jag hoppas du har hittat något fint som du tycker om, som du kan fundera över eller något som du helt enkelt bara känner något för.

Nå, vad är det här för påhitt?
Jo, jag kände att jag inte kan skriva sådana här saker i min vanliga blogg. Jag ville ha en "renare" (mindre full med annat) plats att skriva på och en plats där inläggen skulle följa samma mönster. I den här bloggen är jag nöjd med varenda bit text jag skrivit och varenda bild jag lagt till, det är omtanke bakom. Min lilla tanke och kärleksbok helt enkelt, där det mesta får plats.

Ens nära och kära brukar misstolka nästintill allt man skriver. Den här bloggen finns för att jag ska kunna skriva av mig och uttrycka mig. Inte för att göra illa er på något sätt.
Jag tycker om att skriva och har alltid gjort. Vilket gör detta till ett bra sätt att få ventilera sig och berätta saker.

Syftet med bloggen är inte att snacka skit, tvärtom. Så, jag uppskattar ifall ni möter mig på samma sätt.

Är det något ni funderar över kära vänner, så är det bara att fråga. Gå inte och undra. Jag lovar att jag inte är farlig :)

Men här har ni sorg och tragedi, bland annat (förstås mycket glädje också). Tarinat. Det betyder berättelser på finska. Dessa är från hjärtat. Varenda en.

Ni kanske undrar "Får jag publicera något du skrivit eller ta någon bild från din blogg?"
Alla texter och alla bilder har jag skapat (några undantag finns) och det är alltså jag som har rättigheterna till dem.
Så alltså, att publicera andras saker får man aldrig göra utan tillstånd. Det är olagligt och jag varnar dem som gör detta. Om inte det går in i huvudet anmäler jag dem.
Däremot, om ni frågar så får vi se vad jag säger då, förmodligen är jag positiv till det :) Så länge ni skriver att det är här ni hittat det är jag nöjd. Efter ett OK såklart :)

Vill ni publicera en bit av en text eller låna en bild, ställ då den frågan antingen som en kommentar eller så kan ni mejla mig på [email protected].

Har ni andra frågor är det fritt fram att mejla och kommentera. Vill ni ha någon att "prata" med finns jag också här för er. Vi är alla från samma värld och vi får alla uppleva tårar och skratt här i livet. Så, rakkaus, kärlek, till er mina läsare!

Ha det fint! //Ida

Uppdaterad:
16 september 2010 19:04

Jag vet inte hur det är med dig. Men jag tänker vrida tillbaka dygnet. Jag går och sover nu. Du säger okej och sitter kvar framför den lysande skärmen.
Jag skriver: När ska vi åka, ska vi åka? Du svarar: Jag tror inte du får plats i bilen :(
Jag slänger mig under täcket. Kan inte låta bli att gråta. Jag släcker lampan. Tänder den. Skriver. Du kommer dit . Undrar vad det är.
Jag ignorerar tanken på att du kanske inte ens vill ha med mig och bestämmer mig för att åka till pappa.
Du säger att jag är den vackraste tjejen i hela världen. Håller ena handen på min kind och ser mig i ögonen.
Jag ringer pappa och kommer överens med honom om att ta bussen dit.
Vi håller om varandra och det känns bra. Det känns fortfarande bra.
Nästa stund ringer du och frågar om jag ska med ändå.
Sen vill du bara titta på mig hela natten. Du vill ha mig. Jag vet.
Nej. Jag ska till pappa.
Tillslut säger jag bara åt dig att nej jag vill inte.
Jaha, men vi ses sen! puss puss!
Sen somnar vi.
Sen gråter jag.

Bilden: Tog jag för några veckor sen på min gamla skolgård.

"Ja jag har tagit min första körlektion idag" Aj. Jag som redan fyllt 18, inte ens rört vid ratten och. Det känns patetiskt. Jag. Varför har inte jag gjort något åt det här med att köra bil? För att det är jag som ska betala och för att mina föräldrar inte har tid med att köra med mig. Eller lust. Ibland inbillar man sig att de inte vill att man ska ta sig vidare i livet. Att man kanske kan ta det när man är tjugo istället. Ha. ha. Då är jag ju redan borta. Eller? Jag blir bara arg. Bara lite arg. För att jag inte gnäller och ber om saker. För att jag faktiskt inte bryr mig om dessa övergångsriter, att de ska ske i just vissa stunder. Folk får panik. Oj men snart är jag ju arton, körkortet, attans. Eller? Okej. Jag är bara avundsjuk. Jag erkänner.

Sen hittar man en blogg med en fjortonåring som har modesinne som en hipp 19-åring, som kan teckna, som kan designa ting som ser bra ut.. oj. Jag blir avundsjuk igen.

Och jag känner mig liten. Liten och obetydlig.

Det är ju egentligen saker jag kan göra. Bara jag vill och gör det. Men, jag tar inte tag i det. Ibland. Förstås.
Well well back to normal then I guess.

Bilden: Tog jag för några år sedan efter en tur på mataffären Willys. Titta dalmatinerna som ser ut att äga bilen. Rätt skumt om man skulle se dem i trafiken. Underhållande.

Jag har tittat på er. Läst era ord. Hört era andra ord. Ni döljer dem för omvärlden. När ni sitter där nästintill själva och skriver så är det andra sidan av myntet som syns. Ni är tre stycken. Ni tänker på samma saker. Alla tre. Ni var vänner. Ni tappade bort varandra. Ville inte mer. Nu när ni behövde varandra som mest.
Konstigt. Tycker jag. Bryr mig inte. Ni måste hitta varandra själva ifall det nu är så. Har ni redan bestämt er för att vara ifrån varandra så är det så det ska vara också. Tills ni själva ändrar er.
Däremot kan jag ändå inte låta bli att tänka på.. ordet kommunikation. Det är allt som behövs. Att vara ärlig och uppriktig, prata. Man behöver inte vara rädd för att såra varandra. Det som gör ondast är när man inte sagt sanningen.

För sen sitter man där, själv och förvirrad. Och det är bara en som ser att ni har samma problem. En tjej som låter det vara.

Bilden: Var med min kompis Ivar vid Arkentrappan i hamnen och lekte med min kamera. Nångång för två år sen kanske.

Sitter här och lyssnar. På en bit av en låt. En låt som släpps på tisdag. Då kommer det albumet vila i mina händer. Det femte. Åren har bara gått. Men jag kommer ändå vara lika glad över att få hålla det där plastfodralet. Försiktigt, i mina händer. Kanske jag inte kommer lyssna på skivan ständigt i 2 månader.. Men det kommer värma ändå.

Sitter här och lyssnar. För en stund sedan kände jag kroppen hänga med. Ut på golvet. Jag längtar. Längtar till mitt liv. Det som jag alltid längtat till. Som det bara har fattats några steg, några ord till. Aldrig har jag vågat. Aldrig har jag orkat. Mest inte vågat. Jag måste våga nu. Jag vill våga nu.
Det är något som han har lärt mig. Att man inte ska vara rädd. Det finns inget att vara rädd för. Det är han ett bevis på. Alla ärr han bär på kroppen är ett bevis för det. Jag behöver inte vara rädd. Jag kommer att överleva.
Vi satt och spelade gitarr idag. Han lärde mig hur jag skulle hålla plektrumet, hur jag skulle tänka, hur jag skulle göra. Påminde mig om ackord, lärde mig nya. Jag fann en känsla av att jag kände igen mig. Men att det var lättare. Något har ändå hänt på tre år. Något.
Jag tror jag lärt mig mycket. Jag tror mina klasskompisar påverkat mig. De är fantastiska människor. Allihopa. De lever. På riktigt. Det vet jag. Jag tycker om dem så mycket att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva det.

Sitter här och lyssnar. Ja okej då. Jag erkänner. På Darin. I'll be alright heter den. Vacker. Enkel, men samtidigt djup. Till den ska jag dansa på tisdag. Dansa här hemma. Leva.

"I hela mitt liv har jag väntat på livet
Jag har drömt om att ha en riktig dröm (..)
I hela mitt liv har jag väntat på livet
Jag har längtat efter någon att längta till"
Från Kristian Anttilas låt Smutser.

Bilden: Det där är jag. Klänningen köptes i Skellefteå under Trästock.

Satt i bilen. Kände att det var något jag glömt. Där satt jag och funderade lite snabbt. Vad kunde det vara. Och jag kom på det. Darin skulle vara sommarpratare i P1 idag! Jag sa till syrran att byta kanal. Hon skyndade. Jag vet inte varför. Inte P3, Inte P2. P1! Och P1 blev det. Och prat om kvalet i Idol 2004 blev det.  Christina Aguileras Beautiful blev det. Och det blev sång. Det blev väntan. Systrarna tog då tid på sig. Vi skulle till stranden. Mamma var stressad. Inte konstigt. Nu såhär i slutet av augusti så vill inte solen riktigt stanna. Den har redan lämnat oss åt hösten.

Vi kom iväg. Jag försökte lyssna. Det blev småtjaffs. Jag sa åt dem att höja. Jag vill inte höra! HÖJ. Syrran höjde. Vi åkte vidare. Asfalt blev till grus och bilen skakade. Darin pratade om sin pappa som hade flytt från Irak. Att han hade överlevt för att han hade flytt kriget. Det spelades låtar emellan hans berättelser. Det blev åter asfalt. Vilken lättnad. Nu kunde jag höra riktigt igen.

Framme. Som tur var, hade jag telefonen med mig och mina hörlurar. Så jag satt där och försökte få det att inte brusa i öronen. Det gick. Vi satt där i sanden och jag hade telefonen på knäet (i Hudiksvall). Nu hörde jag perfekt. Sedan ville min syster förstöra det fina ögonblicket och lägga sig ner på filten. Melonerna och mackorna var inte lika frestande längre. Så, jag fick försöka få in det igen. Det gick. Jag fick vila huvudet i mina händer och ha mobilen på handduken under mig. Då gick det fint. 

Darin berättade om sin roadtrip till Usa, ett framträdande han gjort i Stockholm, när han var med i melodifestivalen och tillslut om när han hade Michael Jackson i telefon. Och att MJ sedan dog ett år senare.
Han avslutade med att han trodde att man ska leva spontant. Man vet aldrig när det tar slut helt enkelt.

Detta program betydde en del. Jag insåg hur fort tiden hade gått. Jag var tolv år när han hade varit med i Idol. Nu är jag arton. Det har tagit tid för mig att inse, brukar jag inbilla mig om åtminstonde, att man ska ta varje chans man har till att vara glad. 

Därför sprang jag sedan ut i det salta havet och badade. Snart är det höst.

Bilden: Blev tagen den 4 juli 2009. Någon timme innan jag och min kompis Olivia åkte till Sundsvalls Gatufest för att se Darin.

Jag lämnade min pojkvän kvar i tältet. Han orkade inte. Bad mig nästan att stanna. Men förstod att jag inte ville. Jag ville leva. Ville för en gångs jävla skull dansa bort allt. Jag gick. Ensam. Glad. Nöjd. Utan förväntningar. Dansade. Ensam. Bland folk. Glatt folk. Såg dig. Såg dig närma henne. En tös med blond lockigt hår. Såg att hon inte brydde sig. Kom närmare dig. Du kom närmare mig. Och där var vi sen. Du och jag. Funderade på att springa. Funderade på att lämna dig kvar där innan musiken tog slut och innan lamporna tändes. Totalt sket i det och var glad istället. Jag gömde mig, skojjade med dig. Var nära dig. Men inte för nära. Du var nära mig. Fick inte vara för nära.

Sedan tog det slut. Lamporna tändes. Vi fortsatte dansa. Sen gick vi ut. Vi pratade. Jag frågade en massa. Du svarade en massa. Du frågade mig. Du ville fara och bada med mig. Jag sa nej. Tveksam var jag. Vi fann din kompis. Nån frågade om vi var Evelina Svedberg. Vi sa nej. Vi gick till kyrkogården. Du visade mig vart du bodde. Du visade mig det på mitt ben. Nära. Men inte för nära. Vi fortsatte. Drack vatten ur kranen på kyrkogården. Polisbilen kom. Vi gick. Sprang runt hörnet. I onödan.

Hittade en påse champinjoner. Pratade mer. Nej du hade inte gått lumpen. Vad bra, tyckte jag. Sen gick vi. För att bada. Nej. Bara du. Inte jag. Vi gick på en väg. Rätt väg. Du kunde den. Såg en katt. Kom fram till att du hade flickvän och jag hade pojkvän. Suveränt. Då var vi överens. Vi var vänner. Bara vänner.

Mötte några från min skola. "Du är från Ö-vik va?" "Ja" "Du dansar med Carro va?" "Ja". Vi gick längre. Vi kunde vara ensamma. Var du blyger eller? Ville inte bada bland folk. Då blev jag lite nervös. Kanske du skulle vara en galen mördare i alla fall. Men nä. Vi doppade bara fötterna. Det var lite väl kallt. Vi klättrade i träd istället. Pratade. Hela tiden pratade vi. Jag gick barfota tillbaka. Klev nästan i bajs. Vi ville inte veta om det var en människa som skitit nästan mitt på vägen eller en hund.

Jag hämtade en boll från vattnet. För att att det var en jävla massa tjat mellan dem som hade den. De tackade. Var nöjda. Sedan badade vi. Ännu ett par trosor som fick lida. Så går det. Det var sten. Det var jobbig gegga. Död fisk och deras skit. Sa jag. Du tittade inte på mig. Var försiktig. Hela tiden. Sedan gick vi tillbaka. Fann två män, hundmat och såg ett tält där folk hade lite extra roligt. Satte oss ner vid vattnet med dem. Ni rökte. Jag frös. Jag gick. Du gick efter. Försökte övertala mig att gå efter dig. Du misslyckades. Igen.

Jag gick till tältet. Var hungrig. Du hälsade på de vakna. Jag pussade min pojkvän och sa att jag kommer snart. Tog med mig mat och gick till området med dig. Vi satte oss i en hängmatta igen. Din kompis kom och puttade på. Lite väl mycket kanske. Precis på gränsen, men vi överlevde. Jag åt mat. Inte dina champinjoner. Var glad. Kände mig levande.

Vi gick. Du skulle visa vart ert tält låg. Vi lade oss i ännu en hängmatta. Såg en ekorre i trädet. Bestämde oss för att du skulle kalla mig Alexandra och jag skulle kalla dig för Teodor. Gick inte att se till er camping. Men det gjorde ingenting. Vi gick tillbaka. Du fick inte med mig till ert tält för att käka goda mackor. Nej. Jag behövde sova. Så vi gick på styltor och spelade plockepinn. Jag vann. Fast du vann annars 1-2 stod det till mig. Tror jag.

Du försökte igen. "Nu är nu, Livet är nu" Jag sa, imorgon. Du sa att det inte var säkert att vi skulle ses imorgon. Det gick inte att få tag i dig då. Men vi skulle ses igen. Vi var vänner. Vi kramades. Sa hejdå.

Tack Teodor. Tack för att du gjorde mig lycklig då.

Bilden: En hängmatta på Urkult. Där vi satt och såg ekorren i trädet.

Det finns känslor som man inte kan beskriva för nån. Dessa känslor är sådana som jag ser som meningen med livet.
Det är känslor som kommer upp när jag dansar, sjunger och lyssnar på musik. Dessa saker drar fram saker från mitt inre som jag saknat så. Som jag längtat efter som aldrig förr. Varje gång. Det är minnen, det är framtiden, det är nuet. Det är allt.

Jag bestämde mig för att dansa igen för en vecka sen. Bara för att få känna det. Okej, kanske för att vänja mig lite också. Man måste ju orka med skolan sen också. Orka med livet. Bygga upp kroppen och vänja mig med alla rutiner.
Jag saknar mina rutiner.

Det var vackert, svettigt, fult, härligt, jobbigt, känslofyllt. Det är under dessa timmar jag lever. Särskilt när jag gör det ensam. När jag får vara ifred och bara leva. Men också tillsammans med andra. Det blir lite starkare, lite annorlundare.

Om jag bara kunde, så skulle jag uttrycka mig mer. Oftare. Bättre. Mycket bättre.

Det här, är nästan, enda gången jag lever. Och jag älskar det.

Bilden: Tog jag för någon vecka sen. Den gången som detta inlägg handlar om.

Jag minns inte ens hur det började. Det började väl med att du ville ha mig där. Men att jag inte ville. Jag grät.
Jag vet inte varför jag inte ville. Jag vet inte varför jag överhuvudtaget tänkte. Jag vet inte varför jag inte bara gick.
Jo, det vet jag. Du sa att jag bara hatar dig. Som bara går sådär på morgonen. Smyger ut. Låter dig sova.
Men det var bara ironi. Antar jag.

Nu var det inte det det handlade om. Nu kom det upp något djupare. Det blev värre. Det blev tillslut en explosion, av skrik som slängdes på ansikten, tårar, "kan du nånsin lyssna på mig?" och.. val.

Du säger aldrig vad du tycker. Nej det gör jag sällan. Du är falsk. Nä. "sur grinig snorunge"
Sedan upprepade sig detta flera gånger. Tills jag verkligen lyssnade på dig. Jag kom fram till att det bara var så jag var mot dig. Inte mot någon annan. Men jag var tvungen att bli ärlig. Öppna mig. Just då. Annars hade jag förlorat dig. Så jag sa..

Så vad vill du att jag ska säga? Att jag tycker att hon är dum i huvudet? Det kanske hon är. Men, hon råkar vara kär i honom.. Och jag råkar vara kär i dig.

Då var vi nära igen. Ansikte mot ansikte. Äcklig morgonandedräkt mot min ännu äckligare morgonandedräkt. Jag borstade inte tänderna igår.

Och det blev tyst. Och det blev en puss på kinden. Och vi blev sams. Och skrik blev lugnt prat. Jag sa en massa som jag tyckte. Just då. Och du lyssnade. Höll med. Har jag sagt att jag tycker om dig?

Bilden: Jag lekte med min pojkväns kylskåpsmagneter och fotade denna med min mobiltelefon.