Jag funderar över varför jag kollade upp dig. Varför jag ännu brydde mig. Kanske ville jag se att jag kände igen något, att det funnits. Jag vill kräkas på mina ord och allt jag skriver för att det känns meningslöst att slarva på någonting man förut varit nöjd med. Det finns stunder jag är glad ut till fingerspetsarna och jag undrar om jag någonsin behöver något mer.

En enda röra. Förlåt för att jag är usel på att skriva här. Men nån gång.

Att ständigt känna sig jagad. Veta att någonting lurar bakom hörnet. Man ignorerar känslan och försöker på så vis att utrota den. Smärtan. De små små droppar av sorg som själen fortfarande fäller. De finns inte, någonting annat tar över. Skyddar. Du litar på det. Du känner att varenda andetag är äkta. Du känner dig trygg, omtyckt.
Men, du tvekar. För att du får höra att du inte bryr dig, att du är kall och underlig. Det är det som jagar en. Hatet. Sorgen. Smärtan. Hatet. Sorgen. Smärtan. Men det är så litet i din värld att du inte vet hur du ska bete dig. Tryggheten tar över. Kärlek, ja, den tar över. Avsaknaden av den är tom. Det är det den får också, tomt möter tomt.

Du må vara jagad. Men, när du väl når toppen på berget kommer det kännas värt det. Du har redan fått tak och mat under de långa turerna och bara det räcker. Att akta sig för pilarna de skjuter känns inte omöjligt. Däremot är du fortfarande spänd. Oroar dig för att de ska träffa. Vill inte dö.
Men när den som skjuter är den person du ägnat mest tid åt att ta hand om och älska en gång i tiden, kan man då påstå att det leder till döden?
Ja, för en pil är alltid en pil. Och jag tänker nå toppen.

Bilden: tog jag utanför exets hem fredagen den 21 januari. Jag älskar min docka.

Du förstod. Klart du gjorde.
De förstod inte. Varför jag gjorde så.
Varför jag måste släppa dig för honom.
Men du förstod. Du skrev i alla fall det.
De tyckte han gjorde fel.
Att han tvingade mig att välja.
Jag vet inte. Som vanligt.
Tror inte historien slutat för vår del ännu.
Vi ser väl. Som sagt.

"Här är jag, min bästa bild
Ur min bästa vinkel som en västernfilm
Sömndrucken luktar alltid gott i munnen
Ensam ändå synlig, älskad, om än ytligt
När jag drömmer ser jag toppen av ett isberg
När jag vaknar vet jag knappt vad det betyder
vi har aldrig setts på riktigt, vet du vad?
Jag bryr mig inte, Jag är kär i bilden av dig
Inte i dig

Jag kan se dig, jag kan se dig
Du vet att jag tittar. Jag vet att du gillar
Jag kan se dig, jag kan se dig
Men vi kommer aldrig se varann

Vi ser varandra genom reflektionen i ett fönster
Och ger varandra bilder utav helt perfekta mönster
Om jag ens någonsin haft brister måste Gud ha glömt det
För jag får alltid löv. Som marken får sent på hösten
När jag drömmer ser jag toppen av ett isberg
När jag vaknar vet jag knappt vad det betyder
Vi har aldrig setts på riktigt, men vet du vad?
Jag bryr mig inte. Jag är kär i bilden av dig
Inte i dig."

Ur Daniel Adams-Rays låt Voyeuren

Bilden: Tog första random. Någon dag gammal. 

Ja, nog är jag det allt. Igår, hejdå var det tänkt. Han ville det. Jag ville inte det. Det vet jag nu, det visste jag innan också. Fast, jag som tänkte att det kunde vara bra. Bra att släppa taget. Gå vidare. Men, varför ska man lämna vackra saker bakom sig? Så länge det inte skadar en är det väl okej.

Förbaskat vad nervös jag var igår. Varför då? undrade du. Men hallå, du, du, du. Du förstår inte vad DU är för mig. Herregud.
Och sen skulle du komma tidigare. Jag svarade "visst :)" egentligen var det väl: Menjagmåstejufålugnanermigförstherrregudpaniken
ånejjagkommerkännamigsomenhemskmänniskaochbetemigidiotiskt.
Så var det. Mer exakt. Men okej, köpte den mörkblå BHn och sminkborttagningen på H&M. Gick vidare. Hamnade på Gina Tricot. "Stanna där, vi kommer dit" skrev du. Stanna här. Oj, men jag kan inte rymma härifrån. Kan inte gömma mig. Trodde jag skulle svimma varje gång jag vände mig om. Så, jag fokuserade på kläderna. Skrattade åt fula saker och försökte komma ihåg att andas. Du fattar fortfarade inte. Det var pågrund av dig, såklart. Och oj, där var ni. Kramkram, okej, hon kan nog vara lik mig. Sen for hon. Hon som var lite smartare och ganska mycket bättre än mig. Fast ändå lik mig, konstigt. Riktigt underligt faktiskt.

Och så var det bara vi kvar. Mina händer skakade. Hade fortfarande inte rört vid dig. Jag var tvungen att skaka av mig den här nervositeten. Gjorde det. Sen, kändes det lite bättre. Jag kunde prata igen. Du måste ha tyckt att jag var helt störd i huvudet. Såklart, du hade släppt det. Du hade kunnat släppa mig. Jag har inte släppt dig. Ville ta i ditt hår, röra vid din kind. Du var lite äldre. Två hela jävla år äldre. Det syntes. Faktiskt, lite.
Jag kommer inte ihåg ordningen. Men, jag var hungrig. Det var allt jag kände. Du följde efter, lite som en annan typ jag känner. Jag hatar att bestämma vägen. Okej, där ljög jag. Det är okej, det är okej att bestämma, ibland.
En kokt korv som smakade banan blev det. Kallt i Sundsvall, så jävla kallt. Men, slog mig ändå ner på en bänk. Näringsdryck. Du sa att det var kallt och tyckte jag var seg. Det är ju typ en deciliter! Ja, jag vet. Men, jag drack upp den i alla fall. Sen var det in i värmen igen i en ordning jag inte kommer ihåg.

Ta chansen! Stod det på en rosa kartongbit. Det stod samma sak på andra sidan. Ta chansen. Nä. Men jo, så blev det väl sen. Nära, nära, nära. Långt borta, nä. Ifrån varandra. Men inte långt borta. Inte 86 mil. Underligt. Jag fattar fortfarande ingenting. Fattar inte om det var bra. Eller dåligt. Jag har bestämt mig för att det var helt okej, ganska fint. Tror jag tycker det var nåt annat egentligen. Ja okej, jag är inte klar med att berätta denna historia.
Tänker jag inte bli heller. Inte ännu. Vi tar det en annan gång.

Tänker minsann inte lämna dig. Var så säker.

Igår insåg jag att det inte bara är du som ger sluddriga svar.
För några dagar sen insåg jag att jag väger för lite.
Igår insåg jag att jag inte vill lämna dig, vilket jag inte tänker göra heller.
För några dagar sen insåg jag att jag ibland säger jävligt dumma saker.
För länge sen insåg jag att jag inte vill vara här.
Igår insåg jag att jag kommer sakna dig. Igen.
Igår insåg jag att kanske är det så att kanske skulle du sakna mig lite också.
Men inte tillräckligt.
Inte som jag saknar dig.
Tänk att alltid leva i den världen.

Bilden: Togs på vägen till stationen.

Nu tänker jag bita i äpplet, det är grönt, riktigt grönt och surt. Engelska C uppsatsen. Den första Edith kommer sätta betyg på. Nervöst. Eller är det? Vad spelar det för roll ifall jag får bara godkänt i den här kursen, när jag ändå klarat mig rätt bra i resten? Ja, mycket bra fråga när inte ens resten av livet verkar flyta ihop.
För var är pojkvännen, vännerna, familjen? Och kanske den viktigaste frågan, var är jag? Vad gör jag här dagarna i ända, väntar på att livet ska få sina små rika detaljer? Att få skratta ihjäl sig på golvet med en nära vän, att gå ut och promenera i timmar i en meter snö med en annan vän, att få åka till stranden med familjen och bara njuta och tjaffsa om hur man ska ligga på filten för allas bästa, att få åka iväg och träffa nya människor man trott att man känt hela livet. Vad hände med de sakerna? Jo, man har tappat dem, eller så har de aldrig funnits.

Vännen jag promenerade med jämt har flyttat. Det brukade vara hans dumma idé att gå vägar där vi aldrig hade gått förut. Men det var fantastiskt härligt att få gå vilse, råka gå in i en del av en skog där det inte fanns spår av en enda stig (en meter snö, en meter snö), att stå ut med att vara i kylan bara för att man aldrig kan sluta prata, att få knallgula skor av pollen från ängsblommorna och vara rädd för ormar (han är ormrädd, inte jag), att få gå i regnet och räkna ut ungefär när åskan kommer slå ner i en, halka på berg och så mycket annat fint. Jag saknar de stunderna.. Vaddå stunder? Det var timmar i sträck, varenda gång. Nu träffas vi knappt någon timme när vi väl ses.

De vännerna man skrattade med på golvet tappade jag för länge sedan. Växa ifrån varandra kallar man det. Vi hade inget gemensamt egentligen. Vi lekte. Ja, så längesen var det. Vi ritade, fotade, lekte utomhus, hittade på teatrar och en massa annat. Vi levde. Jag älskade de stunderna. Okej, det var också timmar.

Att åka till stranden, åka skridskor eller skidor i skogen, åka på utflykt eller vad som helst med familjen är också numera rätt krystat. Visst det har det nog alltid varit för vår del. Men, vi gjorde det. Vi var tillsammans. Vi gjorde saker tillsammans. Det gör vi inte längre. Alla har vi våra egna intressen, våra egna saker att ta hand om. Antar att det är så det är. Att man växer upp och blir egna individer med egna drömmar och mål. Vilket inte alls är fel, tvärtom. Istället är vi glada för varandras skull och är faktiskt mer vänner än vad vi var förut.

Och sen det sista, att åka iväg. Jag som är så feg. Jag pratar inte med folk i onödan om man säger så. Och de jag verkligen skulle vilja ta tag i å lära känna vågar jag inte prata med heller. Mitt självförtroende sviker mig litegrann där. Däremot är jag bra ibland, även jag.
Glömmer inte Trästockfestivalen eller Urkult i somras. De sitter kvar i mitt hjärta, underbara festivaler. Trästock för att där fanns det personer som nämnde så fina saker helt oväntat. Glädje och kärlek till underbara band. De dagarna andades så mycket sommar att jag inte vet var jag ska börja. Saknar det litegrann. Just den känslan vill jag alltid ha med mig. Urkult, där jag träffade fina Erik. Har bara träffat människan två gånger och för min del känns det som att han alltid har funnits i mitt liv. Hur var det innan egentligen? Jag kan liksom inte förstå det.

Men idag hörrni, idag tog jag tag i att träffa en fin vän, Adam. Vi var på stan. Han är alldeles för snäll som följer med mig till varenda klädbutik i hela stan. Tänk er den tjej som får honom som pojkvän, grattis säger jag bara!
Han skulle hitta en kedja till sitt fickur, men lilla Ö-vik är ju värdelöst på sådant, så det blev inget för honom. Men jag fyndade som vanligt. En blårutig sommarklänning på Indiska, ett par vinterskor på Stadium, presenter till pojkvännen på Niklas klädshop och ja. Sen gick vi hem till honom och spelade spel. Little Big Planet. Måste erkänna att jag alltid velat prova det, men att spel inte är på min prioriteringslista då jag hatar dem som tidslukare. Men roligt var det faktiskt. Vi åt nästan upp alla mina Pocky, han kunde inte låta bli dem.

Kändes bra att få träffa honom och glömma allt annat som kräver ens tankar och energi hela tiden. Aldrig har jag känt detta behov av att få ha vänner. Att vårda de relationerna som betyder någonting och ge fan i dem som bara ljuger och hittar på känslor som inte finns. "Ja, men jag är din vän!" En vän hade inte.. jag tänker inte ta upp det här. Förtjänar inte att läggas tid på. En annan tjej undrade om jag ville att vi skulle kalla varandra systrar. Eh, okej, jag har pratat med dig tre gånger. Jag är inte till salu. Jag är inget objekt. Jag är en helt vanlig person. En helt vanlig konstig person som saknar vännerna som förstod henne.

Olivia är en sådan. Igår pratade vi i flera timmar i sträck. Hon frågade vad som hade hänt. Jag berättade. Hon förstod mig. Hon sa exakt det jag tänkte. Vår vänskap som varat i runt elva år är väl kanske en anledning. Jag vet inte. Jag har tur som har henne kvar. Hon är ärlig och öppen. Förstår vad jag menar även fast hon inte alltid håller med. Vi har alltid hållit ihop även fast människor försökt splittra oss. Man behöver inte träffas jämt när man vet var man har varandra.

Det är dessa relationer jag måste ta hand om. De vänner som verkligen betyder något, som förtjänar all min omtanke och tid. Jag älskar dem så. Tack för att ni finns, ni anar inte vad det gör för mig. Det ger mig anledning till att leva. Kiitos paljon, minun enkelini. Rakastan sinua.

Bilden: Vår engelskauppgift. Fotade den nyss med min härliga mobilkamera. Tjoho!

Det började hos mig. Det fortsatte hos dig.
Du hade lagat mat. Tänt ljus.
Det var gott. Korvstroganoff och ris.
Jag är glad över att du kan laga mat.
Du kan mycket.
Du är fantastisk.

Men jag var orolig.
Hade slutligen bestämt mig för de hemska ljusblå glansiga leggingsen.
Visste att du inte skulle tycka om dem.
Och jag hade rätt.
Jag kan inte matcha mina kläder.
Jag fick lite panik och blev jobbig. Grät.
Och fina du. Du tar mig på allvar. För mig är det allvar.
Tack.

Du försökte hjälpa mig.
Men har du inte sådana där då Ida?
Men sånna då?
Nähe. Hm..

Jag gav upp. Tänkte minsann i vilket fall som helst ha min nya tröja.
Men Ida, inget matchar ju till rosa.
Nej jag vet.

Jag började grina, inte pågrund av klädvalet.
Som vanligt är det alltid något annat som ligger under det.
Denna gång kom jag på att förut kunde jag ha vad som helst.
Men inte nu. Nu brydde jag mig.
Jag sa det till dig.
Du sa att jag alltid är fin. Att du alltid tycker det vad jag än har på mig.
Sa att jag kunde ha de hemska ljusblå.
Men, vafan. Jag bryr mig inte, jag tar de svarta! slog det mig.
Ja, vi kom fram till att skitsamma åt temahelvetet. Jag tar svarta.
Men Ida, du kan väl pröva dem som jag köpte till dig?
De mönstrade. Då är ju både tröjan och leggingsen det.

Jag gick hem. Var tveksam, men provade. Och det var fint. Perfekt. Helt enkelt.
Och jag var nöjd och glad. Taggad.
Du får mig alltid att må bättre.

Jag måste sluta lyssna på andra. Och är det nån jag ska lyssna på så är det mig. Och vill jag ha hjälp ska jag lyssna på dig. Jag vet att du är ärlig. Jag vet att du kan och gör ditt bästa. För du är fantastisk. Du är min igen.
Och jag behöver inte bry mig. Så länge jag själv mår bra och är nöjd.

Bilden: togs för en kvart sen sådär. Mitt rum är stökigt.

Jag minns dagen för tio eller åtta år sedan. Kanske inte exakt den dagen. Men jag minns att jag ritade ett kort till mamma som fyllde 40 eller 42. Jag minns att jag satt vid det runda bordet i de röda miniettornas rum på Älgvägen 35. Irmeli frågade vem som skulle få kortet. Jag tar bara för givet att det var hon, kanske var Ingegerd. Mamma, sa jag, hon fyller år.

Och idag fyller hon år igen. Hon fyller 50.
Tiden går fort. Paljon onnea äiti! <3

Bilden: Fann jag för några veckor sedan då jag skulle ha bilder till mitt fotoalbum. Minä ja äiti, jag och mamma.

Jag låg där på golvet. Väntade. Väntade på dig. Väntade på mat.
Du kom. Du gick förbi mig. Jag sa inget. Du letade inte. Du gick.
Jag gick. Knackade. Väntade. Gick ut. Grät. Solen brände. Jävla sol.
Jag gick in. Skrev. Jag åker hem. Jag gick ut. Du skrev. Men jag är i datasalen.
Jag vinkade till bussen. Jag åkte hem. Jag grät.
Min svarta lilla hund kom springades mot mig. Glad.
Jag grät. Hon slickade mig i ansiktet. Puss. Puss. Puss.
Jag kramade om henne. Jag slängde mig i sängen och vi var där.
En liten hund och jag. Jag grät. Hon lade sig tätt intill mig.
Ibland är hon den enda jag tycker om i hela världen.

Bilden: Togs hos Amanda för två år sen. Emma som tänker kasta bollen till den lilla söta vännen.