Jag har tittat på er. Läst era ord. Hört era andra ord. Ni döljer dem för omvärlden. När ni sitter där nästintill själva och skriver så är det andra sidan av myntet som syns. Ni är tre stycken. Ni tänker på samma saker. Alla tre. Ni var vänner. Ni tappade bort varandra. Ville inte mer. Nu när ni behövde varandra som mest.
Konstigt. Tycker jag. Bryr mig inte. Ni måste hitta varandra själva ifall det nu är så. Har ni redan bestämt er för att vara ifrån varandra så är det så det ska vara också. Tills ni själva ändrar er.
Däremot kan jag ändå inte låta bli att tänka på.. ordet kommunikation. Det är allt som behövs. Att vara ärlig och uppriktig, prata. Man behöver inte vara rädd för att såra varandra. Det som gör ondast är när man inte sagt sanningen.

För sen sitter man där, själv och förvirrad. Och det är bara en som ser att ni har samma problem. En tjej som låter det vara.

Bilden: Var med min kompis Ivar vid Arkentrappan i hamnen och lekte med min kamera. Nångång för två år sen kanske.