Jag lämnade min pojkvän kvar i tältet. Han orkade inte. Bad mig nästan att stanna. Men förstod att jag inte ville. Jag ville leva. Ville för en gångs jävla skull dansa bort allt. Jag gick. Ensam. Glad. Nöjd. Utan förväntningar. Dansade. Ensam. Bland folk. Glatt folk. Såg dig. Såg dig närma henne. En tös med blond lockigt hår. Såg att hon inte brydde sig. Kom närmare dig. Du kom närmare mig. Och där var vi sen. Du och jag. Funderade på att springa. Funderade på att lämna dig kvar där innan musiken tog slut och innan lamporna tändes. Totalt sket i det och var glad istället. Jag gömde mig, skojjade med dig. Var nära dig. Men inte för nära. Du var nära mig. Fick inte vara för nära.

Sedan tog det slut. Lamporna tändes. Vi fortsatte dansa. Sen gick vi ut. Vi pratade. Jag frågade en massa. Du svarade en massa. Du frågade mig. Du ville fara och bada med mig. Jag sa nej. Tveksam var jag. Vi fann din kompis. Nån frågade om vi var Evelina Svedberg. Vi sa nej. Vi gick till kyrkogården. Du visade mig vart du bodde. Du visade mig det på mitt ben. Nära. Men inte för nära. Vi fortsatte. Drack vatten ur kranen på kyrkogården. Polisbilen kom. Vi gick. Sprang runt hörnet. I onödan.

Hittade en påse champinjoner. Pratade mer. Nej du hade inte gått lumpen. Vad bra, tyckte jag. Sen gick vi. För att bada. Nej. Bara du. Inte jag. Vi gick på en väg. Rätt väg. Du kunde den. Såg en katt. Kom fram till att du hade flickvän och jag hade pojkvän. Suveränt. Då var vi överens. Vi var vänner. Bara vänner.

Mötte några från min skola. "Du är från Ö-vik va?" "Ja" "Du dansar med Carro va?" "Ja". Vi gick längre. Vi kunde vara ensamma. Var du blyger eller? Ville inte bada bland folk. Då blev jag lite nervös. Kanske du skulle vara en galen mördare i alla fall. Men nä. Vi doppade bara fötterna. Det var lite väl kallt. Vi klättrade i träd istället. Pratade. Hela tiden pratade vi. Jag gick barfota tillbaka. Klev nästan i bajs. Vi ville inte veta om det var en människa som skitit nästan mitt på vägen eller en hund.

Jag hämtade en boll från vattnet. För att att det var en jävla massa tjat mellan dem som hade den. De tackade. Var nöjda. Sedan badade vi. Ännu ett par trosor som fick lida. Så går det. Det var sten. Det var jobbig gegga. Död fisk och deras skit. Sa jag. Du tittade inte på mig. Var försiktig. Hela tiden. Sedan gick vi tillbaka. Fann två män, hundmat och såg ett tält där folk hade lite extra roligt. Satte oss ner vid vattnet med dem. Ni rökte. Jag frös. Jag gick. Du gick efter. Försökte övertala mig att gå efter dig. Du misslyckades. Igen.

Jag gick till tältet. Var hungrig. Du hälsade på de vakna. Jag pussade min pojkvän och sa att jag kommer snart. Tog med mig mat och gick till området med dig. Vi satte oss i en hängmatta igen. Din kompis kom och puttade på. Lite väl mycket kanske. Precis på gränsen, men vi överlevde. Jag åt mat. Inte dina champinjoner. Var glad. Kände mig levande.

Vi gick. Du skulle visa vart ert tält låg. Vi lade oss i ännu en hängmatta. Såg en ekorre i trädet. Bestämde oss för att du skulle kalla mig Alexandra och jag skulle kalla dig för Teodor. Gick inte att se till er camping. Men det gjorde ingenting. Vi gick tillbaka. Du fick inte med mig till ert tält för att käka goda mackor. Nej. Jag behövde sova. Så vi gick på styltor och spelade plockepinn. Jag vann. Fast du vann annars 1-2 stod det till mig. Tror jag.

Du försökte igen. "Nu är nu, Livet är nu" Jag sa, imorgon. Du sa att det inte var säkert att vi skulle ses imorgon. Det gick inte att få tag i dig då. Men vi skulle ses igen. Vi var vänner. Vi kramades. Sa hejdå.

Tack Teodor. Tack för att du gjorde mig lycklig då.

Bilden: En hängmatta på Urkult. Där vi satt och såg ekorren i trädet.