Det här är min sanna historia om att några få ord kan förstöra hur mycket som helst. Den finns även på min vanliga blogg.

Jag hade en bästis. Jag var elva år. Jag litade på henne. Hon var min bästa vän. Men hon svek mig flera gånger. Sa saker som hon inte fick säga, loggade in på msn och skrev en massa skit till folk. Men hon erkände det aldrig.
Hon avslutade vår bästisskap med att skriva en lapp där det stod att jag var för tråkig. Sen ville hon fortsätta vara min vän. Det gick bra ett tag. Tror jag. Jag vet inte. Minns faktiskt inte. Hur som helst. Efter det började två av hennes kompisar skriva skit till mig på Lunarstorm (detta var alltså runt fem - sex år sen ungefär) och ropa fula saker efter mig på stan. De skrev att jag borde plastikoperera mig för att jag var så ful.
Trots att jag inte sagt någonting till dem. Alls. Kände dem inte ens.

Det var två tjejer som förpestade min vardag med de där få orden. Två stycken. Sen var det en kille också som också sa något fint om att jag lät som en kille. Jag bröt ihop och berättade det för mina kompisar. De tyckte han var dum i huvudet och gav mig stora kramar.

Det gick två år. Men jag tålde dem fortfarande inte. Jag var fortfarande rädd för dem.
I åttan började jag må riktigt dåligt. Jag minns en temadag då vi hade haft teknik och vi hade temat broar. Vi åkte till Högakustenbron. På vägen dit fick jag sitta själv i bussen. Mina två kompisar hade redan bestämt att de skulle sitta med varandra. Då kom det ord från den där killen igen och även från en annan. "Vad står det på skorna? Shut up, haha, vafan"
Men jag ignorerade dem. Sa inte ett knyst till dem. De förtjänade inte mina ord.
Fan vad jag hatade mina kompisar då. De fullständigt sket i att jag fick en massa skit på mig. Egentligen skulle vi ha fått den guidade turen med den klassen där killarna och tjejen gick. Men jag vägrade. Jag vägrade. Så vi fick gå med den andra klassen istället. Då kunde jag andas ut igen.

Jag skolkade från idrotten. Min bästa vän också. Tillslut undrade våra gympalärare vad det var för fel. Det var de enda lektionerna vi hade med parallelklasserna. Där de där människorna gick. Jag ville inte vara i närheten av dem. Inte min kompis heller. Vår ena lärare sa: Tänker ni låta dem vinna? Gör ni såhär så vinner dem.
Så vi började gå på idrotten. Jag klarade det. Vi klarade det.

Det året ville jag ta livet av mig. Jag ville vara fri. Jag funderade flera gånger på att hoppa från något högt ställe. Det var inte tankarna om det skulle vara effektivt eller inte. Det var tankarna på att flyga. Att vara fri.
Mina vänner struntade i mig mycket de där åren. Inte jämt förstås, men ofta. De såg inte att jag mådde dåligt fast jag nästan skrek om det. Kändes det som. De ignorerade mitt inristade K på handen. Kärlek. Koncentrationen på att rista in det var härlig. Man glömde resten för en liten stund. Mina vänner frågade inte hur jag mådde.
Men det gjorde däremot Elin i min klass. Hon lyssnade på mig. Hon blev min vän och det är hon fortfarande. Henne har jag mycket att tacka för.
Mellan höst och vårterminen lärde jag känna Andreas på nätet. Det var tillslut han som fick mig på bättre tankar. Jag har flera gånger sagt att han räddat mitt liv. Han var min vändpunkt. Fick mig att inse att jag var fin som jag var.

Jag började må bättre. Det försvann tillslut. Jag hade ju fortfarande mina vänner och min familj. Det hade jag alltid haft. Men jag såg dem inte då och de såg inte mig. Jag har släppt det mer och mer. En gång i nian skulle klassen spela på Sliperiet. Jag sjöng. Och där stod de. De där svinen som förstört och trampat på mitt självförtroende. Och där stod jag och sjöng rakt i ansiktet på dem. De hade aldrig vågat göra något liknande. Det kändes bra. Som att spotta dem i ansiktet. Ser ni, jag står fortfarande!

Däremot, i vintras. Haha, det är nästan patetiskt. Men då var det en av tjejerna och så stod hon där med sina kompisar. Jag brukar undvika henne så mycket som möjligt. Jag hatar henne för vem hon har gjort mig till. Jag hatar henne för att hon har gjort mig till en så rädd människa. Jag hatar det hon sagt.  I alla fall. Då i vintras. Då hörde jag henne säga: Vilken ful tröja hon har. De bara stirrade på mig och jag blev tolv, tretton, fjorton år igen. Nu var jag sjutton eller arton. Jag hade lämnat det där. Det hade tydligen inte dom. Men jag sa inget. Lyfte på hakan och försökte smälta det. Gick stolt. Egentligen skulle jag kanske bett dem hålla käften, men de förtjänar inte min tid. Inte då, inte nu. Aldrig. De är inte värda min tid alls.

Och då tycker jag, nä det gör jag inte. Jag tycker inte ett dugg synd om dem. Men, att de är kvar där. I det där mönstret. Där personer inte är lika värda för vilka kläder de har på sig. För att de kanske är lite töntiga. För att de anses som tråkiga. Det är de som förlorar på det. Det är de som får skit för det sen. Karma för fan. Karma.

Men vet ni vad. Jag är stolt nykterist, stolt finne, stolt tjej som inte sminkar mig. En stolt Ida. Och vet ni en sak till. Det de gjorde mot mig. De tänker jag adrig förlåta dem för så länge de inte kommer och säger det till mig. Ett riktigt jävla förlåt. Men det kommer fortfarande sitta kvar. Det är sår som alltid kommer finnas kvar som ärr. Så på sätt och vis, nej, jag kommer aldrig förlåta dem.
Det har förstört mycket. Och det är sjukt att det fortfarande existerar mobbning. Det är fan plågsamt att veta att vi inte gör mer för barn och vuxna som blir utsatta för sådant.

Anledningen till att jag äntligen skrivit det här är att jag fann det på bloglovin på Bris blogg. Det kändes bra att skriva det just nu.
Sprid budskapet mina vänner. Våga hjärta Bris. Alla har varit med om något tungt någon gång. Vi behöver varandra.

Är du under 18 år och behöver prata med någon vuxen kan du ringa 116 111 (gratis och syns inte på telefonräkningen) eller vill du hellre skicka ett mejl eller chatta så går du in på Bris.se 

Bilden: Är från brisbloggens hemsida

Ta hand om er! <3