Sitter här och lyssnar. På en bit av en låt. En låt som släpps på tisdag. Då kommer det albumet vila i mina händer. Det femte. Åren har bara gått. Men jag kommer ändå vara lika glad över att få hålla det där plastfodralet. Försiktigt, i mina händer. Kanske jag inte kommer lyssna på skivan ständigt i 2 månader.. Men det kommer värma ändå.

Sitter här och lyssnar. För en stund sedan kände jag kroppen hänga med. Ut på golvet. Jag längtar. Längtar till mitt liv. Det som jag alltid längtat till. Som det bara har fattats några steg, några ord till. Aldrig har jag vågat. Aldrig har jag orkat. Mest inte vågat. Jag måste våga nu. Jag vill våga nu.
Det är något som han har lärt mig. Att man inte ska vara rädd. Det finns inget att vara rädd för. Det är han ett bevis på. Alla ärr han bär på kroppen är ett bevis för det. Jag behöver inte vara rädd. Jag kommer att överleva.
Vi satt och spelade gitarr idag. Han lärde mig hur jag skulle hålla plektrumet, hur jag skulle tänka, hur jag skulle göra. Påminde mig om ackord, lärde mig nya. Jag fann en känsla av att jag kände igen mig. Men att det var lättare. Något har ändå hänt på tre år. Något.
Jag tror jag lärt mig mycket. Jag tror mina klasskompisar påverkat mig. De är fantastiska människor. Allihopa. De lever. På riktigt. Det vet jag. Jag tycker om dem så mycket att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva det.

Sitter här och lyssnar. Ja okej då. Jag erkänner. På Darin. I'll be alright heter den. Vacker. Enkel, men samtidigt djup. Till den ska jag dansa på tisdag. Dansa här hemma. Leva.

"I hela mitt liv har jag väntat på livet
Jag har drömt om att ha en riktig dröm (..)
I hela mitt liv har jag väntat på livet
Jag har längtat efter någon att längta till"
Från Kristian Anttilas låt Smutser.

Bilden: Det där är jag. Klänningen köptes i Skellefteå under Trästock.