Det finns känslor som man inte kan beskriva för nån. Dessa känslor är sådana som jag ser som meningen med livet.
Det är känslor som kommer upp när jag dansar, sjunger och lyssnar på musik. Dessa saker drar fram saker från mitt inre som jag saknat så. Som jag längtat efter som aldrig förr. Varje gång. Det är minnen, det är framtiden, det är nuet. Det är allt.

Jag bestämde mig för att dansa igen för en vecka sen. Bara för att få känna det. Okej, kanske för att vänja mig lite också. Man måste ju orka med skolan sen också. Orka med livet. Bygga upp kroppen och vänja mig med alla rutiner.
Jag saknar mina rutiner.

Det var vackert, svettigt, fult, härligt, jobbigt, känslofyllt. Det är under dessa timmar jag lever. Särskilt när jag gör det ensam. När jag får vara ifred och bara leva. Men också tillsammans med andra. Det blir lite starkare, lite annorlundare.

Om jag bara kunde, så skulle jag uttrycka mig mer. Oftare. Bättre. Mycket bättre.

Det här, är nästan, enda gången jag lever. Och jag älskar det.

Bilden: Tog jag för någon vecka sen. Den gången som detta inlägg handlar om.