Du kom där så plötsligt. Festglada människor överallt. Jag var klädd i konstiga kläder. Körde på lager-på-lager principen. Det var kallt. Tydligen såg jag fortfarande bra ut. Du sa hej. Hej. Hur är det. Bra själv då. Bra. Det är väl bra att det är bra då. Du skrattade lite och tittade ner. Du log. Jag log.

Sen stannade ni vid den där minibussen där det spelades musik. Jag fortsatte gå. Jag fortsatte gå.

Men,

du var ju helt fantastisk.

Jag andades. Hjärtat slog. Varför går jag fortfarande?
Nu kunde jag inte vända. Nu var det försent. Jag ville se dig överallt. Jag hade redan glömt bort hur du hade sett ut. Du påminde om honom, den där killen med en vit Ibanez. Det var allt jag minns. Jag hade inte ens druckit. Du berusade mig. Jag ville ha mer.
Letade med blicken efter dig bland alla människor. Fann dig inte. Blev ledsen. Tänkte på honom. Där hemma. Som jag delar allt med. Dög inte han?
Jag ville ha dig. Du lekte med mitt huvud hela kvällen. Jag tyckte att jag såg din blonda kompis, men det var bara några tusen kopior av henne. Du var borta.

Säkert låg du nu i en buske med nån annan brud. Men ingen sorg över det. Det var ändå ett av de mest givande samtalen på länge.

Mitt hjärta slog. Jag kände mig levande. Tack.

Bilden: Entrén till campingen på Trästockfestivalen 2010. Fint var det. Trä tok.