Vi sitter där och pratar om olika saker. Samma saker, två helt olika världar som berättar dem.
Samma café. Inte samma dryck. Samma kakor. Fast två olika sorter. Samma stad. Inte samma affärer.
Vi pratar. Försöker prata. Försöker ha något att prata om. När det inte går att hitta något mer i nuet än: skolan, betygen, gissning av lärare, ämnen, killar, förhållanden, fester och andra arrangemang. Då kommer det upp. Det förflutna. Den gamla klassen, lärarna man hade, aktiviteter man gjorde (som att vandra fast ingen tyckte om det eller vågade tycka om det), dansen på idrotten, de gamla vännerna som man inte heller sett på ett tag. Ni är också några av dem. Hade bara turen att få träffa er igen.

Ni har förändrats. En gång var ni som mig. Ni kunde leka, skojja med er själva. Ha roligt.
Ni skämdes inte. Ni kände er som en del av alla andra. Vi hade kul.
Timmarna gick, skratten försvann långt bort ut i kylan. Sedan fanns det bara leenden kvar på våra läppar.
Men vi hade det bra. Tillsammans.

Nu är vi i bitar. Som ett pussel som inte längre är helt. Det ligger kvar på nån vind ja.
Vi hälsar på varandra ibland. Blir ett hej och kanske en kram.
Vänner var vi. Nu pratas det bara allvar. Vi är inte unga längre. Vi börjar helt enkelt bli vuxna.
Diskuterar seriösa saker. Kanske pratar vi som förr ibland. Men det känns konstigt. Som att bli fjorton år igen.
Det är fel att backa. Det är redan borta. Ur tiden. Eller vad det kallas.
Eller är det fel? Att backa? Att minnas tillsammans? Det är väl det som håller oss samman ännu?

Så, vi ler. Vi kommer kanske att ses igen. Däremot är vi inte på samma nivå längre.

Det är nog detta som är att växa ifrån varandra.

Bilden: Togs kanske för lite mer än två år sedan en bit utanför mitt hem