Nu tänker jag bita i äpplet, det är grönt, riktigt grönt och surt. Engelska C uppsatsen. Den första Edith kommer sätta betyg på. Nervöst. Eller är det? Vad spelar det för roll ifall jag får bara godkänt i den här kursen, när jag ändå klarat mig rätt bra i resten? Ja, mycket bra fråga när inte ens resten av livet verkar flyta ihop.
För var är pojkvännen, vännerna, familjen? Och kanske den viktigaste frågan, var är jag? Vad gör jag här dagarna i ända, väntar på att livet ska få sina små rika detaljer? Att få skratta ihjäl sig på golvet med en nära vän, att gå ut och promenera i timmar i en meter snö med en annan vän, att få åka till stranden med familjen och bara njuta och tjaffsa om hur man ska ligga på filten för allas bästa, att få åka iväg och träffa nya människor man trott att man känt hela livet. Vad hände med de sakerna? Jo, man har tappat dem, eller så har de aldrig funnits.

Vännen jag promenerade med jämt har flyttat. Det brukade vara hans dumma idé att gå vägar där vi aldrig hade gått förut. Men det var fantastiskt härligt att få gå vilse, råka gå in i en del av en skog där det inte fanns spår av en enda stig (en meter snö, en meter snö), att stå ut med att vara i kylan bara för att man aldrig kan sluta prata, att få knallgula skor av pollen från ängsblommorna och vara rädd för ormar (han är ormrädd, inte jag), att få gå i regnet och räkna ut ungefär när åskan kommer slå ner i en, halka på berg och så mycket annat fint. Jag saknar de stunderna.. Vaddå stunder? Det var timmar i sträck, varenda gång. Nu träffas vi knappt någon timme när vi väl ses.

De vännerna man skrattade med på golvet tappade jag för länge sedan. Växa ifrån varandra kallar man det. Vi hade inget gemensamt egentligen. Vi lekte. Ja, så längesen var det. Vi ritade, fotade, lekte utomhus, hittade på teatrar och en massa annat. Vi levde. Jag älskade de stunderna. Okej, det var också timmar.

Att åka till stranden, åka skridskor eller skidor i skogen, åka på utflykt eller vad som helst med familjen är också numera rätt krystat. Visst det har det nog alltid varit för vår del. Men, vi gjorde det. Vi var tillsammans. Vi gjorde saker tillsammans. Det gör vi inte längre. Alla har vi våra egna intressen, våra egna saker att ta hand om. Antar att det är så det är. Att man växer upp och blir egna individer med egna drömmar och mål. Vilket inte alls är fel, tvärtom. Istället är vi glada för varandras skull och är faktiskt mer vänner än vad vi var förut.

Och sen det sista, att åka iväg. Jag som är så feg. Jag pratar inte med folk i onödan om man säger så. Och de jag verkligen skulle vilja ta tag i å lära känna vågar jag inte prata med heller. Mitt självförtroende sviker mig litegrann där. Däremot är jag bra ibland, även jag.
Glömmer inte Trästockfestivalen eller Urkult i somras. De sitter kvar i mitt hjärta, underbara festivaler. Trästock för att där fanns det personer som nämnde så fina saker helt oväntat. Glädje och kärlek till underbara band. De dagarna andades så mycket sommar att jag inte vet var jag ska börja. Saknar det litegrann. Just den känslan vill jag alltid ha med mig. Urkult, där jag träffade fina Erik. Har bara träffat människan två gånger och för min del känns det som att han alltid har funnits i mitt liv. Hur var det innan egentligen? Jag kan liksom inte förstå det.

Men idag hörrni, idag tog jag tag i att träffa en fin vän, Adam. Vi var på stan. Han är alldeles för snäll som följer med mig till varenda klädbutik i hela stan. Tänk er den tjej som får honom som pojkvän, grattis säger jag bara!
Han skulle hitta en kedja till sitt fickur, men lilla Ö-vik är ju värdelöst på sådant, så det blev inget för honom. Men jag fyndade som vanligt. En blårutig sommarklänning på Indiska, ett par vinterskor på Stadium, presenter till pojkvännen på Niklas klädshop och ja. Sen gick vi hem till honom och spelade spel. Little Big Planet. Måste erkänna att jag alltid velat prova det, men att spel inte är på min prioriteringslista då jag hatar dem som tidslukare. Men roligt var det faktiskt. Vi åt nästan upp alla mina Pocky, han kunde inte låta bli dem.

Kändes bra att få träffa honom och glömma allt annat som kräver ens tankar och energi hela tiden. Aldrig har jag känt detta behov av att få ha vänner. Att vårda de relationerna som betyder någonting och ge fan i dem som bara ljuger och hittar på känslor som inte finns. "Ja, men jag är din vän!" En vän hade inte.. jag tänker inte ta upp det här. Förtjänar inte att läggas tid på. En annan tjej undrade om jag ville att vi skulle kalla varandra systrar. Eh, okej, jag har pratat med dig tre gånger. Jag är inte till salu. Jag är inget objekt. Jag är en helt vanlig person. En helt vanlig konstig person som saknar vännerna som förstod henne.

Olivia är en sådan. Igår pratade vi i flera timmar i sträck. Hon frågade vad som hade hänt. Jag berättade. Hon förstod mig. Hon sa exakt det jag tänkte. Vår vänskap som varat i runt elva år är väl kanske en anledning. Jag vet inte. Jag har tur som har henne kvar. Hon är ärlig och öppen. Förstår vad jag menar även fast hon inte alltid håller med. Vi har alltid hållit ihop även fast människor försökt splittra oss. Man behöver inte träffas jämt när man vet var man har varandra.

Det är dessa relationer jag måste ta hand om. De vänner som verkligen betyder något, som förtjänar all min omtanke och tid. Jag älskar dem så. Tack för att ni finns, ni anar inte vad det gör för mig. Det ger mig anledning till att leva. Kiitos paljon, minun enkelini. Rakastan sinua.

Bilden: Vår engelskauppgift. Fotade den nyss med min härliga mobilkamera. Tjoho!