Ja, nog är jag det allt. Igår, hejdå var det tänkt. Han ville det. Jag ville inte det. Det vet jag nu, det visste jag innan också. Fast, jag som tänkte att det kunde vara bra. Bra att släppa taget. Gå vidare. Men, varför ska man lämna vackra saker bakom sig? Så länge det inte skadar en är det väl okej.

Förbaskat vad nervös jag var igår. Varför då? undrade du. Men hallå, du, du, du. Du förstår inte vad DU är för mig. Herregud.
Och sen skulle du komma tidigare. Jag svarade "visst :)" egentligen var det väl: Menjagmåstejufålugnanermigförstherrregudpaniken
ånejjagkommerkännamigsomenhemskmänniskaochbetemigidiotiskt.
Så var det. Mer exakt. Men okej, köpte den mörkblå BHn och sminkborttagningen på H&M. Gick vidare. Hamnade på Gina Tricot. "Stanna där, vi kommer dit" skrev du. Stanna här. Oj, men jag kan inte rymma härifrån. Kan inte gömma mig. Trodde jag skulle svimma varje gång jag vände mig om. Så, jag fokuserade på kläderna. Skrattade åt fula saker och försökte komma ihåg att andas. Du fattar fortfarade inte. Det var pågrund av dig, såklart. Och oj, där var ni. Kramkram, okej, hon kan nog vara lik mig. Sen for hon. Hon som var lite smartare och ganska mycket bättre än mig. Fast ändå lik mig, konstigt. Riktigt underligt faktiskt.

Och så var det bara vi kvar. Mina händer skakade. Hade fortfarande inte rört vid dig. Jag var tvungen att skaka av mig den här nervositeten. Gjorde det. Sen, kändes det lite bättre. Jag kunde prata igen. Du måste ha tyckt att jag var helt störd i huvudet. Såklart, du hade släppt det. Du hade kunnat släppa mig. Jag har inte släppt dig. Ville ta i ditt hår, röra vid din kind. Du var lite äldre. Två hela jävla år äldre. Det syntes. Faktiskt, lite.
Jag kommer inte ihåg ordningen. Men, jag var hungrig. Det var allt jag kände. Du följde efter, lite som en annan typ jag känner. Jag hatar att bestämma vägen. Okej, där ljög jag. Det är okej, det är okej att bestämma, ibland.
En kokt korv som smakade banan blev det. Kallt i Sundsvall, så jävla kallt. Men, slog mig ändå ner på en bänk. Näringsdryck. Du sa att det var kallt och tyckte jag var seg. Det är ju typ en deciliter! Ja, jag vet. Men, jag drack upp den i alla fall. Sen var det in i värmen igen i en ordning jag inte kommer ihåg.

Ta chansen! Stod det på en rosa kartongbit. Det stod samma sak på andra sidan. Ta chansen. Nä. Men jo, så blev det väl sen. Nära, nära, nära. Långt borta, nä. Ifrån varandra. Men inte långt borta. Inte 86 mil. Underligt. Jag fattar fortfarande ingenting. Fattar inte om det var bra. Eller dåligt. Jag har bestämt mig för att det var helt okej, ganska fint. Tror jag tycker det var nåt annat egentligen. Ja okej, jag är inte klar med att berätta denna historia.
Tänker jag inte bli heller. Inte ännu. Vi tar det en annan gång.

Tänker minsann inte lämna dig. Var så säker.

Igår insåg jag att det inte bara är du som ger sluddriga svar.
För några dagar sen insåg jag att jag väger för lite.
Igår insåg jag att jag inte vill lämna dig, vilket jag inte tänker göra heller.
För några dagar sen insåg jag att jag ibland säger jävligt dumma saker.
För länge sen insåg jag att jag inte vill vara här.
Igår insåg jag att jag kommer sakna dig. Igen.
Igår insåg jag att kanske är det så att kanske skulle du sakna mig lite också.
Men inte tillräckligt.
Inte som jag saknar dig.
Tänk att alltid leva i den världen.

Bilden: Togs på vägen till stationen.