Älskling. Inte hade du fixat någon skjuts inte. Du lever för stunden. Jag föredrar att vara beredd på framtiden, i alla fall när det gäller att komma hem. Men, jag litade på dig. Men. Vi fick gå. Det fanns inte ens en ledig taxi i hela stan , tydligen. Jag hade redan börjat gå. Så är det, man kan aldrig förlita sig på andra. Så lever jag. Därför har jag med mig allting hela tiden. Har alltid koll. Hade alltid koll.

Det var mörkt. Du fortsatte vara sur och grinig. Jag tänkte att det är nu jag antingen går och lämnar dig där i din egen bubbla eller nu jag väntar på dig. Var så jävla förbannad då om det nu är så jävla viktigt tänkte jag först och började gå snabbare. Hörde dig sparka till något, hörde människor skratta, annars var det tyst och mörkt. Obehagligt. Var lite rädd. Tänkte att nu ringer jag honom. Nu väljer jag honom och ger fan i dig. Ger fan i dig. Sånt som folk kallar tårar började rinna nerför kinderna. Fan. Nu hade jag förlorat. Förlorat en fin kväll. Jävla fan. För man ska inte fälla tårar om saker ska få sin fina helhet som bra.

Jag stannade. Du gick på andra sidan vägen. Jag följde dig med blicken. Nu väljer du. Du gick över. Du valde mig. Jag tänkte att ja, bra. Nu har han fått lugna ner sig lite. Nu är det bra igen. Men nä, du hade inte släppt det ännu. Och jag började gå fortare igen. Nu jävlar nu får han fan skärpa sig nä jag går hem hem hem kan inte sova hos honom kan inte nej.
Hörde en bil. Tänk om han får för sig att bli påkörd. Jag stannade. Ropade. Kom!

Han sa att jag måste släppa de gamla vänner jag klagar på. Han såg ju själv hur de var mot mig. Jag skrek och grät och sa att han inte alls visste. Han berättade vilka som bryr sig om mig. Han höll i mig hårt. Jag skrek nej du har fel de bryr sig inte, du vet inte, du ser inte vad de gör när jag försöker prata med dem, du förstår inte, du är aldrig där då aldrig där då, du vet inte! Och jag grät. Grät i hans famn och sen var det över.

Vi kom fram till att vi båda gör fel. Att vi båda måste släppa vissa saker för att kunna leva normalt. Att vi båda är dåliga. Men det är väl just därför vi behöver varandra, vi ser varandras brister. Vi ser varandra, så som ingen annan kan se oss.

Stjärnorna fanns där för oss på den svarta himlen. Du tycker det är jobbigt, att de är så långt borta. Jag tycker att det är just därför det är bra. Det är därför det är vackert.

Bilden: är tillräckligt gammal för att jag inte ska minnas när jag tog den. Men hemma är det i alla fall.