Första punkten. Presentera sig själv. De flesta som jag sett har gjort den här listan har börjat med vart man föddes. Men hm, va, är det så man gör när man träffar någon obekant och hälsar på denne när man tar i hand. Aa hej! Jag föddes där och blabla jag var minsann en jädrigt jobbig unge. Nä.
Men visst. Jag kan följa grupptrycket. Känns ganska fint att börja så.
Presentera, vilket jobbigt ord. Här får ni min livshistoria.

Fyra dagar innan min pappas trettioårsdag, alltså, den 11 februari 1992 föddes jag i Ekenäs. Inte i Sverige. I Finland. Tammisaari. Mamma körde dit själv som jag har fattat det och pappa min jobbade ju i Sverige, så var inte mycket att göra åt. Självklart åkte han till Finland då lilla vackra jag var född. För en vacker bebis det var jag minsann. Bilder på det finner ni mitt alldeles egna fotoalbum här hemma hos mig. Ifall det skulle vara intressant.
Fotoalbum ja. Där finns det bilder på när jag somnat vid bordet, när jag fyllt år, när jag går med en gåvagn och annat sånt där fint som alla andra barn också gör. Däremot, finns inte min lilla fina lillasyster Emma på deras bilder. Men jag har turen att få ha henne där. Hon är bara ett år yngre än mig. En annan sak, jag har världens sämsta balans. Jag ramlade jämt när jag var liten. Mamma sydde en "hjälm" åt mig så att jag skulle få ha ett helt huvud kvar.
Tre systrar blev vi. Sara föddes 1995 och var väldigt söt. Vi köpte en sköldpadda samma år och hade även fiskar. Vi hade en vit liten lekstuga också.

Det här med intressen. När jag var liten, runt fyra år så tog mamma mig och syrran till barndans och det var så roligt. Jag älskade det när jag väl var med. Men läraren var så sur. Jag var rädd för henne. Så jag vägrade åka dit igen. Sen så var det ju barntimmarna. Sjöng Imse Vimse Spindel och sånt.
Därefter från att ha bott i både ett gult hus i Björna och ett vitt i Ås så skildes mina föräldrar och jag fick bo i två tegellägenheter istället. Som sjuåring kändes inte detta särskilt konstigt faktiskt. Men jag saknade pappa. Det gjorde jag. Jag var bra på att dagdrömma och då drömde jag att pappa och jag åkte och gjorde roliga saker. Oj, vad jobbigt det här blev, tårarna bara kommer.
I skolan märkte de ingenting på oss. Det är ju så, man vill vara normal och vara som alla andra när man är en liten skit. Haha. Då var det svårt att prata finska. Människor påpekade och frågade. Vilket ledde till att jag slutade prata finska med mamma. Dumt.
Jag gick på kyrkans kör Gloria något år eller så. Men tyckte det var tråkiga låtar, så jag slutade. Är inget fan av psalmer direkt. Däremot fortsatte jag gå på miniorer och juniorer. Sen så var jag mycket med mina kompisar på fritiden. Pysslade och lekte. Leka tagen och andra sådana lekar var nog bland det roligaste jag visste. Men vi gjorde annat också. Vi ritade, sjöng, lekte teater och oj, massa sånt. Fina tider var det.
Och redan från mina första ord har jag älskat att skriva. Hittade på berättelser om den blå mattehunden och hans vänner bland annat. Att skriva är något jag alltid har varit bra på och alltid har det varit något jag uttryckt mig med. I femman började jag dansa i skolan på projekttiden (vad tusan hette det?). I sexan började jag ta sånglektioner hos kvinnan som lät oss spela blockflöjt i trean. Dessa tre, att skriva, att dansa och att sjunga är än idag mina älsklingar och jag skulle aldrig vilja släppa taget om något av dem.

Skolan. Jag har alltid haft lätt för mig. Inga problem nånstans, har lätt för det mesta. Lite feg förstås, men ändå har jag skött mig. Ambitiös, omtänksam och snäll skulle nog de flesta beskriva mig. Men även jag har mina trasiga ägg. I femman var jag så besviken på mig själv när jag inte hade tränat på engelska glosorna. Och, jag ville ju fixa det. Att misslyckas finns inte i min värld. Så, jag fuskade, men det gick ju rätt så åt skogen. Då jag hade skrivit ner dem i handen och läraren såg det hur tydligen som helst. Haha usch, jag minns det så väl. Sen dess har jag inte rört i närheten av ett fusk. Jag tycker man ska göra saker själv helt enkelt och stå för dem.
Ja, jag var feg, blyg bland okänt folk och ja jag vet inte vad. Däremot hade jag alltid mina vänner och var aldrig ensam, förutom några enstaka gånger. Men ändå var jag hon som undrade varför folk satt ensamma och frågade om de ville vara med och sådant. Avskyr att se folk sitta ensamma. Jag mår fruktansvärt dåligt utav det.
I nian gick jag ut med bara mvg och vg i betyget och lämnade Ängetskolan nöjd och belåten, ett avslutat kapitel.

Men, än hur många kapitel jag avslutat så är jag fast vid minnen. Att bevara, att vara nöjd med det man levt. Det många människor tycker är skräp och onödigt värdesätter jag på ett helt annat sätt. Är det ett minne är det värt att ha. Jag tycker också om att samla på saker. Men jag vet inte riktigt varför, känns kanske lite spännande att ha flera av en sort. Men jag har aldrig velat ha något komplett, det är inte riktigt så det är tänkt.
Jag samlar på frimärken (jo, det är sant), Darinurklipp osv (jo, det är sant), Mumin, biljetter (mina egna, såklart), klistermärken, bokmärken och en massa annat. Kom och besök mitt rum så ska ni få se. Ibland blir folk alldeles förvirrade när de ser alla mina småsaker. Men jag älskar det för det mesta. Däremot får man ju rensa bort en del ibland.

Jag har alltid varit en väldigt väldigt väldigt romantisk tjej som älskar att få vara speciell. Har alltid drömt om den rätte och har alltid trott att vartenda fån jag varit kär i är han. Nästan. Inte så överdrivet. Men lite. Lite har jag tänkt att oj, han är perfekt. Leva lyckliga i alla sina dar ungefär. Men så var det aldrig. Har aldrig haft någon "riktig" pojkvän förrän min nuvarande pojke. Vilket jag är tacksam för. Faktiskt.

Nuet. Ja, varje människa växer och förändras. Det är jag säker på. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Känns som att de andra 29 dagarna får fylla ut det på något sätt.