Förut fixade du håret. Du hade lugg. Förut hade du en stil. Du hade benvärmare och vantar utan fingrar. Vart har alla dina kläder tagit vägen? Förut lyssnade du på rock. Nu blir det mest en massa annat. Du vågar inte gå tillbaka. För det var då din mamma blev sjuk. Men Ida, det var inte ditt fel. Det var inte ditt fel.

Och aldrig du, finaste-killen-någonsin, aldrig har du haft så rätt som igår kväll när du sa det där.

herregud. Du är den enda som känner mig.

Det gör mig galen. För tänk ifall jag inte hittar mig själv igen. Tänk ifall det går åt helvete. Ifall jag förlorar dig.

Du är ju fan allt jag har.

Det enda jag har.

Allt jag vill ha.

Mitt syre.

Klyschorna, jag älskar dig, jag vore ingenting utan dig, javisst. Men..

jag hade förlorat mig själv utan dig, jag hade inte märkt det.

Jag vill prata mer med dig. Mycket mer.

Fan. Varför är du där och jag här.

Men ja. Jag ska lugna ner mig.

Jag har nog inte tappat bort mig själv. Det är bara en liten detalj som fattas..

att acceptera det förflutna.

Jag borde kanske tänka mer och komma fram till saker.
Jag borde prata mer med dig.

Jag är förvirrad.

Bilden: sista helgen i januari 2010 med världens vackraste