Det började hos mig. Det fortsatte hos dig.
Du hade lagat mat. Tänt ljus.
Det var gott. Korvstroganoff och ris.
Jag är glad över att du kan laga mat.
Du kan mycket.
Du är fantastisk.

Men jag var orolig.
Hade slutligen bestämt mig för de hemska ljusblå glansiga leggingsen.
Visste att du inte skulle tycka om dem.
Och jag hade rätt.
Jag kan inte matcha mina kläder.
Jag fick lite panik och blev jobbig. Grät.
Och fina du. Du tar mig på allvar. För mig är det allvar.
Tack.

Du försökte hjälpa mig.
Men har du inte sådana där då Ida?
Men sånna då?
Nähe. Hm..

Jag gav upp. Tänkte minsann i vilket fall som helst ha min nya tröja.
Men Ida, inget matchar ju till rosa.
Nej jag vet.

Jag började grina, inte pågrund av klädvalet.
Som vanligt är det alltid något annat som ligger under det.
Denna gång kom jag på att förut kunde jag ha vad som helst.
Men inte nu. Nu brydde jag mig.
Jag sa det till dig.
Du sa att jag alltid är fin. Att du alltid tycker det vad jag än har på mig.
Sa att jag kunde ha de hemska ljusblå.
Men, vafan. Jag bryr mig inte, jag tar de svarta! slog det mig.
Ja, vi kom fram till att skitsamma åt temahelvetet. Jag tar svarta.
Men Ida, du kan väl pröva dem som jag köpte till dig?
De mönstrade. Då är ju både tröjan och leggingsen det.

Jag gick hem. Var tveksam, men provade. Och det var fint. Perfekt. Helt enkelt.
Och jag var nöjd och glad. Taggad.
Du får mig alltid att må bättre.

Jag måste sluta lyssna på andra. Och är det nån jag ska lyssna på så är det mig. Och vill jag ha hjälp ska jag lyssna på dig. Jag vet att du är ärlig. Jag vet att du kan och gör ditt bästa. För du är fantastisk. Du är min igen.
Och jag behöver inte bry mig. Så länge jag själv mår bra och är nöjd.

Bilden: togs för en kvart sen sådär. Mitt rum är stökigt.