Satt i stadens drygt hundraåriga teater. Tänkte. Mindes gånger då man varit där. Sjungit och dansat inför folk. Det har gått år sen dess. Även fast de inte är så många.
Nu lyssnade och upplevde jag mina klasskamraters uppträdanden. Även deras lärare spelade en del. Och flera gånger insåg jag. Nu är det slut. Jättesnart är det slut. Med allt det här. Allt som vi är tillsammans. Jag fick lite panik. Men kände mest tårarna rinna genom kroppen. Inte på utsidan nej. För på utsidan var jag glad. Även på insidan. En nostalgi skapades i denna stund. Jag funderade över vad jag egentligen hade gjort de här åren. Just då mindes jag ingenting. Jag var chockad över att det redan gått två år av tre. Det gick inte att fatta just då.

Vi som satt där. Es3a, det vill säga vi. Es3as lärare. Tjecker. Tjecker som vi har ett utbyte med. Som vi besökte i april. April. I april var vi i vackra Prag. Nu var de här. I lilla Örnsköldsvik. Och vi hade roligt.  Jag insåg att detta var ett bra sätt att välkomna tjeckerna. Jag insåg att detta var en av de sista konserterna mina klasskamrater skulle ha som en estetklass.
Jag åt svenska kanelbullar från Victoriabageriet och dansade med Julia. Jag tycker om henne, min fina vän. Hur dåligt man än mår så finns hon alltid där. Med något litet, som är så stort. Man blir glad.
Några av mina klasskamrater spelade Bad Romance. Sedan var det lärarnas tur att spela. Inte hjortungen nej. Hjortingen. Sen blev det sista låten. Har redan glömt vilken det var. Vi dansade. Alla dansade. Tillsammans. Fantastiskt, helt enkelt.
Jag glömde mina öronproppar på toaletten för att Simon stressade mig med sitt: MEN IDA SKYNDA DÅ. Mitt svar var: JAA JAG KISSAR JU. LUGNA NERE.

Vi gick ut. Gick till hamnen. Barnens dag. Karuseller och sockervadd. Tjecker som åkte Extreme. Som skrek. Tonåringar, små tonåringar. Vi kände oss lite gamla. Jag köpte bara varma chips. Höstluften kylde ner dem. Fort.

Vi väntade. Vi lyssnade. Lyssnade på Consuela. Tjeckerna höll på med moshpit och var kanske den bästa publiken i Ö-vik någonsin. Fantastiskt.

Vi for hem. Mina tjecker var trötta och ville sova. Jag städade i köket. Upptäckte att Bregotten stått framme i över sju timmar. Förbannat.

Jag insåg. Att detta var en bra övning inför au-pair jobbet. Jag insåg att det inte alls var särskilt länge till au-pairjobbet.

Jag insåg att detta var början på slutet. Och det här slutet skulle bli en av de bästa i mitt liv.

Bilden: Togs igår på barnens dag då våra tjecker fick åka Extreme.