Dagen började med en lektion i Nutida Konst. Vi, trötta musik- och dansestet elever fick höra två rätt så oförberedda redovisningar om två konstverk här i staden (jag var inte bättre själv). Vi, nyvakna elever fick se på kända målningar via en projektor. Van Gogh (som vi har en affisch av här hemma, min kompis trodde det var den riktiga tavlan en gång..), Picasso och de andra.
Vissa saker såg jag ingenting i. Kände ingenting. Orkade inte förstå vad det var. Eller tyckte det var för tydligt vad det var. Fanns inget att tänka över.
Men i andra fanns det så mycket man inte förstod, men som man älskade. Man skapade ändå en bild utav det. Och i vissa fanns det saker man förstod klart och tydligt men ändå facinerades man av det. Lektionen tog slut.

Klockan var runt 18.30 senare samma dag. Jag, min pappa, mina systrar och Saras kompis Alicia besökte Andy Warhol utställningen på museét. På vårt museum. Där det förut bara fanns en älg, Örnsköldsviks historia och en del fynd, t.ex. en skida som är tretusen år gammal. Jag har sett den utställningen.. jag vet inte hur många gånger. Pappa brukade ta oss dit. Mamma brukade ta oss dit. Jag tyckte om det jättemycket. Jag tycker om historia.

Men konst, det är inte så dumt det heller! Nu fortsätter vi. Vi gick in. Fick rosa band på våra armar. Mitt satt snett. Vi kikade lite på den kreativa hörnan. Sedan gick vi upp. På tredje våningen välkomnades man av en rätt stor vit vägg där det stod Andy Warhol med svart. Vi gick in. Stora silverkuddar som blåste omkring och sen Warhol.
Det var häftigt. Jag tyckte om tavlorna jättemycket. Nostalgiska, moderna, vackra, djupa, enkla, fula (nä. inte fula.), livet helt enkelt. Pappa och jag tog en snabb sväng igenom allt på slutet också. Sedan var vi ute igen. Efter att ha köpt den rosa kossan till min syster.

Det här som folk kallar konst. Det som på något sätt skakar om människor. Påverkar människor. Kultur. Att tillhöra något. Att känna igen sig. Det är fantastiskt att vi kan dela detta med varandra. Det är fantastiskt att den här utställningen togs hit, till vår lilla stad. Jag kan inte vara annat än att vara stolt.

Det kittlar fortfarande då jag tänker på utställningen. Jag uppskattade den verkligen. Bilder kan säga så otroligt mycket. Och så otroligt lite. Konst och känslor, vilken skön blandning. Även under dessa stunder lever jag. Då jag får se vad andra skapat, då jag får läsa det andra skrivit, då jag får se andra dansa, då jag får höra och känna andra spela och sjunga. För alla är de konstformer och jag är glad att jag får vara en del av det.

Bilden: Togs igår och idag. Min fina bild är med som jag köpte på utställningens shop igår.