Förbannade magont

Det växer inuti mig. Det gnager, bara ibland, men oftast när jag tänker på dig.
Varenda gång funderar jag över varför. Varför gnager det?
Varför kan jag inte slappna av när jag träffar dig, ser dig, pratar med dig?
Varför spänner sig magen just då?
Varför mår jag så illa?

Jag har ingen aning. Eller ja, jag tror i alla fall så. Jag hoppas det slutar snart.


Bilden: tog jag för några dagar sedan ute på vår altan. Alma har jag i famnen ja.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Du kallas för:
Kanske kommer tillbaka

E-postadress: (bara för mina ögon)

Din blogg/Hemsida:

Det du har på hjärtat:

Trackback
RSS 2.0