Att ständigt känna sig jagad. Veta att någonting lurar bakom hörnet. Man ignorerar känslan och försöker på så vis att utrota den. Smärtan. De små små droppar av sorg som själen fortfarande fäller. De finns inte, någonting annat tar över. Skyddar. Du litar på det. Du känner att varenda andetag är äkta. Du känner dig trygg, omtyckt.
Men, du tvekar. För att du får höra att du inte bryr dig, att du är kall och underlig. Det är det som jagar en. Hatet. Sorgen. Smärtan. Hatet. Sorgen. Smärtan. Men det är så litet i din värld att du inte vet hur du ska bete dig. Tryggheten tar över. Kärlek, ja, den tar över. Avsaknaden av den är tom. Det är det den får också, tomt möter tomt.

Du må vara jagad. Men, när du väl når toppen på berget kommer det kännas värt det. Du har redan fått tak och mat under de långa turerna och bara det räcker. Att akta sig för pilarna de skjuter känns inte omöjligt. Däremot är du fortfarande spänd. Oroar dig för att de ska träffa. Vill inte dö.
Men när den som skjuter är den person du ägnat mest tid åt att ta hand om och älska en gång i tiden, kan man då påstå att det leder till döden?
Ja, för en pil är alltid en pil. Och jag tänker nå toppen.

Bilden: tog jag utanför exets hem fredagen den 21 januari. Jag älskar min docka.