Det finns två människor som bär glasögon. Jag väntar själv på den dagen jag ska få mina.
Det finns två människor med mörkt hår. Har själv byggt upp ett trassel med mitt.
Det finns två människor med ett kroppsspråk jag själv kopierat omedvetet, ibland kan det göra mig irriterad ja.

Men, dessa två människor, de är inte vilka som helst. De har lärt mig saker genom livet. Bland annat hur man knyter skorna och att det inte är okej att säga högt att Robert Gustavsson är underlig.

Jag har funnit mina intressen hos dem. Mamma lät oss spela på hennes synth från 80-talet och sjunga en massa när vi var små och tagit ut oss till skogen fast vi inte orkade, haha. Pappa har låtit oss ha digitalkameran och även de andra kamerorna och låtit vårt fotointresse växa. Där har jag också funnit skrivandet, på sätt och vis.

Saken är den, jag älskar dem, och att försöka skriva om dem är svårt, för hur man än försöker så finns det som alltid något mer man vill nämna, men inte kan.

Bilden: Togs i somras när vi var på utflykt till Stockholmsgatorna. Nu har jag inga problem alls med att vara ute i naturen, det är bara fint.