Du sa att du tänkte berätta en sak. Jag sa att jag var stressad. Sant. Jag ville inte sitta där i timmar och missa fler lektioner. Vägrade. Men, du sa att det skulle gå fort. Såhär sa du: Hon jag träffade är någon du känner. Sen sa du vem det var. Jag började helt allvarligt låta nervös. Patetiska lilla jag. "Ja, hon vet ju att vi är tillsammans, var tillsammans." Där vann du, nästan, nä, långt ifrån. För sen sa jag också att ni får väl ha det så roligt då, tyckte mest det var underligt att världen är så förbannat liten. Sedan sa du att det nog inte skulle fortsätta något mer. Då tänkte jag bara en sak: Stackars henne.

För hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte vara arg på henne, även fast nånting inuti mig gnager att det vill. För, du och jag finns inte längre. Det är där balansgången går. Jag kan inte fråga henne om det är sant, för att det skulle visa att jag skulle bry mig om att ni varit med varandra. Om det nu är så. Och ärligt talat, jag bryr mig inte, även fast jag är dum nog att skriva det här.
Men, saken är den. Vi var vi, ganska länge. Och fast jag har träffat en ny så har du varit en del av mitt liv. Och, man har fortfarande inte riktigt "vant" sig. Men, det är över och jag är glad att jag inte fallit över stupet. Vi är historia, nu måste jag fortsätta skriva på min egen och du på din.

Bilden: tog jag den 21 januari.