Musik i öronen. Ett gammalt knep för att få känna sig onåbar och hålla sig på rätt väg. Visst, man får fundera. Men, man ska akta sig för att ramla nerför stupen. Försöker stå kvar, inga dumma ljud ska få dränka de vackra tonerna.
River på armen. Ett fult knep för att försöka komma undan, man inbillar sig att man inte bryr sig längre och får ett vinterexem som aldrig slutar klia. Förutom när han säger åt mig att sluta och håller koll på en. Han vill att det ska läka. Jag med.
Att ringa i telefon, ett knep för att försöka övertala, älska, såra, hata, be, lämna över smärta. Lämna över de sömnlösa nätterna, den sorg och ensamhet som skrivits ner, den musik som skapats, kylan.
Svarar i telefon. Ett knep att försöka få det att lugna ner sig.
Gråter. Inget knep, bara ett steg närmare stupet man inte vill till. Vill inte röra vid det förgångna. Man har ju klättrat upp på ett berg och vill inte ramla ner.
Lyssnar. Ett sätt för att försöka ta sig igenom knepen. Däremot att riva upp sår och dra i huden med nålar är inget man står ut med.
Skriker. Ännu ett sätt att ta sig igenom knepen. För att bli hörd, för att försöka förklara. För att kunna hjälpa.
Pratar, öga mot öga. Ännu ett övertalningsknep, vill få tillbaka det som fanns. Vill ramla ner. Man lever där en stund, tills man inser att man är påväg att klättra ner. Och där nere finns det ingenting längre.
Andas, kramas, kysser, lever. Det är så jag kommer överleva och det är så jag tänker leva.

Jag vill inte göra illa dig, däremot kan jag inte heller hjälpa dig.

Bilden: tog jag igår morse. En fantastisk morgon, men något skör i själen.