Jag brukar tänka att det är bra. Att vara för mig själv. Ibland åtminstonde, för vi ses ju för ofta.
Men när jag väl är påväg därifrån. Från ditt rum. Du sover och jag går vaken och är påväg. Påväg därifrån.
Kanske du vaknar ändå, kanske vi kan äta frukost.. lunch.. middag.. tillsammans. Men nej, du sover. Du vill sova, behöver sova, John Blund jävlades med dig inatt.
Så jag lämnar rummet, lägenheten, trapphuset och möter världen. Godmorgon.
Snön som far i vinden tvingar mig att kisa, vind som puttar mig och därefter snön som lagt sig som gör mina steg tyngre och tyngre.

Men jag kommer hem. Det känns tomt. Men jag är hemma åtminstone. Jag klarar mig.
Efter en seg dag. Med lite mat och lite skolarbeten bortgjorda så knäpper jag mina händer, vrider runt och sträcker på armarna. Men något känns fel. Händerna passar inte ihop. Mötet blir för hårt och det beror på de tomma utrymmen som blivit över. De är så vana vid dig. Dina händer. Mina tunna fingrar saknar redan dina.

Bilden: tog jag i somras någon gång.