Jag funderar över varför jag kollade upp dig. Varför jag ännu brydde mig. Kanske ville jag se att jag kände igen något, att det funnits. Jag vill kräkas på mina ord och allt jag skriver för att det känns meningslöst att slarva på någonting man förut varit nöjd med. Det finns stunder jag är glad ut till fingerspetsarna och jag undrar om jag någonsin behöver något mer.

En enda röra. Förlåt för att jag är usel på att skriva här. Men nån gång.

Vi hade väntat så länge, jag och mina fina klasskamrater och de tusentals andra som drömde. Drömde om det fria livet. Få bort högarna av läxor, få sova bort de blå ringarna under ögonen och äntligen få fara ut i det fria livet och kanske slippa den här lilla hålan.
Ja, i vår värld hade sofforna varit räddaren i nöden och skratten hade dragit oss ur de allra tuffaste dagarna. Vi nästlades in i varandra, en bukett av rosor, det var det vi blev. Med våra taggar och med våra blad fyllda av passionerad röd färg gjorde vi vår vas till något lite finare. Ibland vissnade någon, men det ordnade sig med hjälp från de andra rosorna och med något mirakelmedel för växter. Vi var en av de finaste samling rosor någonsin.
Men så kom dagen, då buketten skulle delas.

Vi började hos vår historie- och svenskalärare och hans hem var precis som vi tänkt oss, fint och personligt. Jag tyckte om marmeladen som vi fick till frukost, den från "den gamle fabrik". Bara den besvarade våra tankar som vuxit och till slut funnits i tre års tid. Mysigt var det helt enkelt.
De vackra rosorna började vandra in, ännu var vi en bukett. En av dem hade köpt ett glas när vi var i Tjeckien på klassresa, det glaset hade nu gått sönder. Så länge som det hade fått vara i trygghet och väntat på denna strålande dag. För nog var det en väldigt vacker dag minsann. 30 grader i solen och jag tyckte synd om killarna som klätt upp sig med kostym. Det skulle bli en fortsatt varm dag.
Vi slog oss ner i gräset. Jag drack äckligt alkoholfritt vitt vin och de andra hade något kanske lite godare, det vet jag fortfarande inte. Jag var dock mer nöjd med min återigen alkoholfria cider med smak av fläder. Är man nykterist så är man och även detta var accepterat bland de andra. Hur ska annars en bukett hålla sig fin?

Vi skrattade, pratade, delade ut blommor och fick små presenter av de som lärt oss en hel del, våra mentorer. Första bandet som fick hänga runt min hals var rött och på det hängde en  bild och på baksidan stod det: I love gangster rap. En liten notering om ett minne som kommit fram under dessa tre år. Vår mentor höll tal och alla grät. Jag gav mina tre närmaste ett kuvert och de andra fick varsitt litet vikt hjärta med lite av det roligaste vi hade gjort tillsammans: Sceniska. Namnet på vårt projekt stämde då och stämde också även denna dag: Mot oändligheten och så vidare!
Det var nu. Så mycket nu.

En liten paus i låtsaschampagnen vandrade vi ner mot skolan för att ta vårt studentfoto och vi undrade varför fotografen kunde våra namn.. Men vi kom ju sedan på att han kunde läsa dem på våra mössor.

Sen, var det avslutningen. Många av oss tog farväl av Hålet. Musikernas lokal i källaren, där våra omtänksamma soffor fanns, där många av våra skratt och tårar funnits. Vår rektor hade lämnat MumsMums i sal 105 eftersom vi hade högre betyg än de tidigare estettreorna. Vi ropade i ljushallen och tog våra sista steg som elever där.

Och tillslut aulan. Här var slutet nära. Början också. Musik hördes från några av mina klasskamrater, som så många gånger förr hade deras toner gett mig någonting mer. Nu vågade jag inte riktigt ta emot det, ville inte gråta. Tal hölls. Ett år kvar, ett år kvar ropades det på estetkören. Stipendium delades ut. Chockad fick jag gå upp och ta emot applåder och rop från mina fina. Flera duktiga elever stod där och det var kul att få stå där på scenen. Den var mitt hem, jag hade vuxit från ett litet frö till en liten växt där, på just den scenen. Det här kanske var sista gången jag stod just där. Ännu ett farväl.

Till slut fick vi gå ut. Vår klass var först och känslan när man kom ut.. vi hoppade ut i det kalla vattnet. Precis så kändes det. Alla människor, alla bilder på små barn som nu vuxit upp, solen och kanske det läskigaste av allt.. friheten. Vi gick ner för trappen och försökte sjunga studentsången. De andra skrek och var lyckliga och det gjorde även vi. Sedan delades buketten, efter att ha gråtit i varandras famnar lämnade rosorna varandra för att möta sina familjer och vänner. Men de möttes snart igen för att åka runt på ett lastbilsflak och vara tokiga, precis som vanligt och buketten, den delades, men de förlorade inte varandra. För nog finns det alltid plats för rosor att få torka någonstans i hemmet, eller hjärtat.

Bild: Tog pappas flickvän när jag åkte flak med mina fina.

Det växer inuti mig. Det gnager, bara ibland, men oftast när jag tänker på dig.
Varenda gång funderar jag över varför. Varför gnager det?
Varför kan jag inte slappna av när jag träffar dig, ser dig, pratar med dig?
Varför spänner sig magen just då?
Varför mår jag så illa?

Jag har ingen aning. Eller ja, jag tror i alla fall så. Jag hoppas det slutar snart.

Bilden: tog jag för några dagar sedan ute på vår altan. Alma har jag i famnen ja.

Det finns två människor som bär glasögon. Jag väntar själv på den dagen jag ska få mina.
Det finns två människor med mörkt hår. Har själv byggt upp ett trassel med mitt.
Det finns två människor med ett kroppsspråk jag själv kopierat omedvetet, ibland kan det göra mig irriterad ja.

Men, dessa två människor, de är inte vilka som helst. De har lärt mig saker genom livet. Bland annat hur man knyter skorna och att det inte är okej att säga högt att Robert Gustavsson är underlig.

Jag har funnit mina intressen hos dem. Mamma lät oss spela på hennes synth från 80-talet och sjunga en massa när vi var små och tagit ut oss till skogen fast vi inte orkade, haha. Pappa har låtit oss ha digitalkameran och även de andra kamerorna och låtit vårt fotointresse växa. Där har jag också funnit skrivandet, på sätt och vis.

Saken är den, jag älskar dem, och att försöka skriva om dem är svårt, för hur man än försöker så finns det som alltid något mer man vill nämna, men inte kan.

Bilden: Togs i somras när vi var på utflykt till Stockholmsgatorna. Nu har jag inga problem alls med att vara ute i naturen, det är bara fint.

Du sa att du tänkte berätta en sak. Jag sa att jag var stressad. Sant. Jag ville inte sitta där i timmar och missa fler lektioner. Vägrade. Men, du sa att det skulle gå fort. Såhär sa du: Hon jag träffade är någon du känner. Sen sa du vem det var. Jag började helt allvarligt låta nervös. Patetiska lilla jag. "Ja, hon vet ju att vi är tillsammans, var tillsammans." Där vann du, nästan, nä, långt ifrån. För sen sa jag också att ni får väl ha det så roligt då, tyckte mest det var underligt att världen är så förbannat liten. Sedan sa du att det nog inte skulle fortsätta något mer. Då tänkte jag bara en sak: Stackars henne.

För hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte vara arg på henne, även fast nånting inuti mig gnager att det vill. För, du och jag finns inte längre. Det är där balansgången går. Jag kan inte fråga henne om det är sant, för att det skulle visa att jag skulle bry mig om att ni varit med varandra. Om det nu är så. Och ärligt talat, jag bryr mig inte, även fast jag är dum nog att skriva det här.
Men, saken är den. Vi var vi, ganska länge. Och fast jag har träffat en ny så har du varit en del av mitt liv. Och, man har fortfarande inte riktigt "vant" sig. Men, det är över och jag är glad att jag inte fallit över stupet. Vi är historia, nu måste jag fortsätta skriva på min egen och du på din.

Bilden: tog jag den 21 januari.

Musik i öronen. Ett gammalt knep för att få känna sig onåbar och hålla sig på rätt väg. Visst, man får fundera. Men, man ska akta sig för att ramla nerför stupen. Försöker stå kvar, inga dumma ljud ska få dränka de vackra tonerna.
River på armen. Ett fult knep för att försöka komma undan, man inbillar sig att man inte bryr sig längre och får ett vinterexem som aldrig slutar klia. Förutom när han säger åt mig att sluta och håller koll på en. Han vill att det ska läka. Jag med.
Att ringa i telefon, ett knep för att försöka övertala, älska, såra, hata, be, lämna över smärta. Lämna över de sömnlösa nätterna, den sorg och ensamhet som skrivits ner, den musik som skapats, kylan.
Svarar i telefon. Ett knep att försöka få det att lugna ner sig.
Gråter. Inget knep, bara ett steg närmare stupet man inte vill till. Vill inte röra vid det förgångna. Man har ju klättrat upp på ett berg och vill inte ramla ner.
Lyssnar. Ett sätt för att försöka ta sig igenom knepen. Däremot att riva upp sår och dra i huden med nålar är inget man står ut med.
Skriker. Ännu ett sätt att ta sig igenom knepen. För att bli hörd, för att försöka förklara. För att kunna hjälpa.
Pratar, öga mot öga. Ännu ett övertalningsknep, vill få tillbaka det som fanns. Vill ramla ner. Man lever där en stund, tills man inser att man är påväg att klättra ner. Och där nere finns det ingenting längre.
Andas, kramas, kysser, lever. Det är så jag kommer överleva och det är så jag tänker leva.

Jag vill inte göra illa dig, däremot kan jag inte heller hjälpa dig.

Bilden: tog jag igår morse. En fantastisk morgon, men något skör i själen.

Att ständigt känna sig jagad. Veta att någonting lurar bakom hörnet. Man ignorerar känslan och försöker på så vis att utrota den. Smärtan. De små små droppar av sorg som själen fortfarande fäller. De finns inte, någonting annat tar över. Skyddar. Du litar på det. Du känner att varenda andetag är äkta. Du känner dig trygg, omtyckt.
Men, du tvekar. För att du får höra att du inte bryr dig, att du är kall och underlig. Det är det som jagar en. Hatet. Sorgen. Smärtan. Hatet. Sorgen. Smärtan. Men det är så litet i din värld att du inte vet hur du ska bete dig. Tryggheten tar över. Kärlek, ja, den tar över. Avsaknaden av den är tom. Det är det den får också, tomt möter tomt.

Du må vara jagad. Men, när du väl når toppen på berget kommer det kännas värt det. Du har redan fått tak och mat under de långa turerna och bara det räcker. Att akta sig för pilarna de skjuter känns inte omöjligt. Däremot är du fortfarande spänd. Oroar dig för att de ska träffa. Vill inte dö.
Men när den som skjuter är den person du ägnat mest tid åt att ta hand om och älska en gång i tiden, kan man då påstå att det leder till döden?
Ja, för en pil är alltid en pil. Och jag tänker nå toppen.

Bilden: tog jag utanför exets hem fredagen den 21 januari. Jag älskar min docka.

Klor som möter golv. Stegen är inte sömniga, men inte heller pigga. Hör fjädrarna i sängen. Och kraffs. Tillslut känner jag det lilla hjärtat slå, trots att det är två täcken mellan mitt ben och den svarta lilla varelsen. Sen känner jag tassarna. Hör halsbandet klirra till när hon hoppar ner. Tittar, hon har lagt sig på golvet. Det går en stund och jag hör halsbandet igen, känner tassarna och sen återigen, det lilla hjärtat som slår.

Bilden: Tog min syster Emma nån gång förra året tror jag. Jag och Alma sover så sött.

Har ändrat designen nu. Är nöjd tills vidare. Känns lite somrig om jag får säga det själv. Sommar är ju aldrig fel.
Sen har jag bloggsvar nu, så till vänster kan ni fråga allt mellan himmel och jord.

Kram på er!

Jag brukar tänka att det är bra. Att vara för mig själv. Ibland åtminstonde, för vi ses ju för ofta.
Men när jag väl är påväg därifrån. Från ditt rum. Du sover och jag går vaken och är påväg. Påväg därifrån.
Kanske du vaknar ändå, kanske vi kan äta frukost.. lunch.. middag.. tillsammans. Men nej, du sover. Du vill sova, behöver sova, John Blund jävlades med dig inatt.
Så jag lämnar rummet, lägenheten, trapphuset och möter världen. Godmorgon.
Snön som far i vinden tvingar mig att kisa, vind som puttar mig och därefter snön som lagt sig som gör mina steg tyngre och tyngre.

Men jag kommer hem. Det känns tomt. Men jag är hemma åtminstone. Jag klarar mig.
Efter en seg dag. Med lite mat och lite skolarbeten bortgjorda så knäpper jag mina händer, vrider runt och sträcker på armarna. Men något känns fel. Händerna passar inte ihop. Mötet blir för hårt och det beror på de tomma utrymmen som blivit över. De är så vana vid dig. Dina händer. Mina tunna fingrar saknar redan dina.

Bilden: tog jag i somras någon gång.

Ditt liv förändras när du minst anar det. När du är som mest uppe i dig själv och så van vid dina rutiner att du inte ens tänker på att ändra dem, oavsett hur de får dig att må.

Ett år. Ett år har gått sedan det hände. Det har stoppats undan. Igen. För det är inte lätt att prata om eller förstå, men det har hänt och det är över. Det är faktiskt över och därför kan man lägga tillbaka det och gå vidare. Men ändå skriver jag och lägger inte undan något utan sitter kvar. Blyertsen tar sin plats på pappret och jag känner att det är rätt, att det hör hemma där. Det här måste få komma ut och ta sin plats. Så, vi kan väl börja om från början.

 

Det var perioden när klockan flyttar en timme, när löven slutat falla och snön och mörkret inte vore något underligt. Ljuset, värmen och den varma luften hade nu lämnat oss för den här gången. Vad vi inte visste var att inte bara årstiderna bestämde sig för att ändra sig. Utan även livet nära oss. Nära mig. Väldigt nära mig. 
Jag var väldigt uppe i mig själv och i mina uppgifter. Skolan skötte jag fint, som vanligt. Men det var ändå stressigt att hinna med. Jag lade inte ens märke till att min syster hade lunginflammation, och en kväll ropade mamma gråtande efter mig: ”Men förstår du inte att hon är jättesjuk?”
Nej, jag fattade inte att hon var sjuk. Jag fattade inte. Det var inte inom mina måsten och mina viljor. Egoism? Nej, snarare att inte klara av mer än mig själv. Jag fixade inte det då. Det gick inte, jag var tvungen att klara av skolan. Det var det enda jag såg, förutom en person, min pojkvän. Han som såg mitt vanliga och glada jag. Mitt välmående jag. Han, skolan, hem, han, skolan, hem, hela tiden. Mitt liv. Men jag fick inte sova hos honom. Jag måste vara hemma. En av mammas regler. Jag reagerade inte men mina vänner tyckte det var konstigt. Jag accepterade regeln, även fast det var fel. Jag hade annat att tänka på. Ville inte bråka eller vara i vägen utan ville bara göra det jag skulle.

 

Det var inte bara jag som var upptagen med mitt liv. Min yngsta syster var fjorton och ett halvt och bestämde sig för att bryta lite regler och göra lite som hon ville. Vara som alla andra. Två gånger försvann hon och vi fick inte tag i henne. Vi övriga familjemedlemmar fick panik och oroade oss så mycket att vi grät och inte kunde sova. Tänk om nån kille tagit med sig henne, ifall hon var ensam och gick hem och mötte någon skum typ eller om hon blivit påkörd. Alla möjliga hemska saker snurrade i våra huvuden. Varför. Kunde. Hon. Inte. Svara. i. Den. Jävla. Telefonen! Vi ringde runt till alla hennes vänner, som inte visste var hon var. Mamma körde runt i hela stan och letade efter henne. Vi hittade inte henne trots att Örnsköldsvik är så förbannat litet. Mamma kom hem. Grät. Orkade inte mer. 
Men, syrran kom hem. Levande. Däremot var det inte bara dessa två gånger som fick mamma att oroa sig. Det var varje gång hon var på stan, vilket hon var vareviga dag också. Detta skapade en ständig oro hos mamma och även hos oss. Men som sagt, jag var uppe i mitt eget liv.

 

Att jag hade skaffat pojkvän blev jobbigare och jobbigare. Jag fick inte vara där på kvällarna. Fick inte sova där och han fick inte sova hemma hos mig heller. Mamma kom med allt konstigare och konstigare regler och sa underliga saker överhuvudtaget. Jag tänkte att det bara berodde på att hon var mycket i kyrkan, att hennes tro fick henne att bli annorlunda och att det inte var något problem. Men det var det. En kväll bråkade vi. Jag var arg för att jag inte hade fått stanna hos min pojkvän. Då tvingade hon mig att ha på mig mitt guldkors, hon lade det runt min hals när jag låg i sängen. Jag skrek och grät att jag inte ville. Hon grät också och sa att i kristna hem måste man vara kristen och att ville jag inte vara det så skulle jag flytta. Det kändes som något väldigt obekant hängde runt min hals. Jag kände mig fången och tog av mig korset. Inte ens efter den här händelsen förstod jag att något var fel. Jag tyckte bara att mamma var konstig. Bara konstig och jag tänkte inte mer på det. Däremot kände jag en avsky mot hennes konstiga regler och mot kyrkan överhuvudtaget. Jag mådde dåligt när jag var där, trodde att det var detta som gjorde att mamma blivit så underlig. Men ändå respekterade jag det. Det var ändå hennes tro, hennes sätt att se på livet.

 

I skolan, hos min pappa och särskilt hos min pojkvän kände jag mig fri. Jag kunde fly mitt hem. Jag slapp reglerna där, på sätt och vis, de gällde ju fortfarande. Min kille ifrågasatte dem och sa åt mig att jag är sjutton år och snart myndig. Att jag inte skulle få sova hos honom är ju helt absurt. Jag höll med. Nu var det slut med det. Nu skulle jag följa min lillasysters spår. Bryta regler. Men bara fåniga regler, som denna. Därför vägrade jag komma hem en kväll, flera kvällar. Men mamma kom dit och hämtade mig. Så en kväll åkte jag och pojkvännen till pappa. Jag var orolig. Tänk om hon kom dit, ifall hon blev jättearg. Men ingenting hände och för första gången fick vi somna i varandras armar.

 

Visst fanns det guldkorn i vardagen. Däremot räckte de inte, de tappades bort mer och mer eftersom. En natt blev jag väckt av mamma, hon sa något om att någon dött. Jag somnade bara om. På morgonen när jag skulle tända lampan ute i hallen så gick hon och släckte den. Mina systrar var inte uppe. Klockan var ändå halv åtta. Nu stod något inte rätt till. Jag tände lampor och väckte mina systrar. De sa att mamma inte lät dem gå till skolan, att de skulle stanna hemma. Då blev jag förbannad och rädd. Mest förbannad. Jag sa åt dem att de inte skulle lyssna på henne. Skrek åt mamma när hon vägrade lyssna. Sa till henne att hon inte kunde tvinga dem stanna hemma. Att de måste till skolan. Hon var helt.. förstörd. Det enda hon fick ur sig var: ”Men ni måste ju respektera de döda! Kan ni inte respektera de döda?” Jag trodde fortfarande att det bara var något utav de där religiösa påhitten. Jag smörade mackor åt mina systrar samtidigt som jag grät, skar osten med skakande händer och sen for vi till skolan. Det kändes konstigt att vänta på bussen bland alla andra vanliga människor. Varför hade det blivit såhär för oss?

Efter en helg hos pappa kom vi hem som vanligt. Mamma var inte hemma. Aja, tänkte vi, hon kommer sen. Vår svarta lilla glädjespridare, vår pudel Alma, var inte heller i lägenheten. Underligt tänkte vi. Men ja, tänkte jag, då hinner jag gå till min pojkvän. Jag gick den korta femminuterspromenaden till hans lägenhet och när jag kom innanför dörren ringde mobilen. Polisen. De berättade att de hade vår hund. Men, tänkte jag, mamma då? Allt möjligt for igenom mitt huvud, men allra mest trodde jag att hon var påkörd. Min röst var stadig och precis som vanligt. I luren hördes det inte så mycket mer. Jag föll ihop. Fattade ingenting. Jag fick inte ens veta var hon var.

 

Vår hund hämtades på polisstationen och vi fick bara med henne, ett koppel och mammas mobilladdare. Fint att hon var oskadd och mådde bra, men oron över mamma hängde kvar i luften. Det gick dagar. Vi fick inte veta någonting. Tillslut luskade vi fram att hon var i Sundsvall och att hon var svårt psykiskt sjuk. Detta ledde till att vi fick bo hos pappa. Men vi hade aldrig riktigt bott där förut. Vi hade varit där varannan helg i flera års tid och så hade det varit. Jag och mina systrar kom helt enkelt vår pappa närmare på alla sätt genom detta. Han fick veta vad vi tyckte om att äta, vad vi hade för läxor, vad vi hade för problem, hur vi helt enkelt var på ett helt annat sätt än tidigare. Vilket jag i efterhand uppskattat mycket. Men under den här tiden tyckte jag att det var jättejobbigt. Hemma var alltid hemma och jag kunde inte träffa min älskling lika ofta heller. Jag bestämde mig för att flytta hem och bo hemma ensam. Däremot spenderade jag mycket tid hos min pojkvän. Han tog hand om mig och hjälpte mig. Jag hade också mycket bättre kontakt med mina systrar än tidigare. Trots att vi inte ens bodde under samma tak längre. Men de fördelarna gömdes under oron och oron gömdes under livet.

 

Första gången jag fick prata med mamma efter detta var när hon ringde mig en fredagskväll när jag var på fest hos en kompis. Hon undrade hur jag mådde och vad jag gjorde. Lite rädd blev jag, tänkte att hon kanske inte gillar att jag är på fest. Men hon lät mest trött och var glad för min skull. Hon sade att hon hade sovit i flera dygn, i sträck och nu såg hon på TV. Hon sa att det var ett roligt program och hon tyckte jag skulle gå och se det. Jag log. Mamma skulle bli som vanligt igen. Mamma skulle må bättre.

 

Blyertsen sitter där nu. På pappret. Och det känns bra. Nu har det fått komma ut. Nu har de här orden fått sin plats. Nu kan man gå vidare.

 

Psykiska sjukdomar kan dyka upp när du minst anar det. Har du aldrig varit med om dem förut kan de vara svåra att upptäcka och förstå. Min mamma fick en psykos men mår nu bra tack vare människor som förstod att något var fel. Jag visste inte. Det som inte syns, finns inte många gånger, vilket är otroligt dåligt och jag hoppas ni har fått en inblick i hur vanliga dessa sjukdomar är.
Ta hand om varandra.

Det händer jättemycket just nu. Eller så händer det ingenting alls. Jag vet inte. Den här bloggen har blivit lite lidande för det. Men en sak jag inte tycker om är när folk ber om ursäkt för när de är borta från sina bloggar för länge. "Förlåt för att jag inte har uppdaterat!" Jaha, tänker jag. Vaddå, det är väl bra att man har ett fungerande liv också. Ungefär.

Men ja, jag har inte dött. Och det kan hända att jag publicerar min novell om när min mamma var sjuk. Och trettio dagars listan ska ju börjas om. Ni har alltså en del att se framemot kära läsare.

Ta hand om er!
//Er Ida

Tror jag ska ha olika inlägg på de olika bloggarna. Känns bäst så. Nu vet ni.

Min första kärlek. What. Jag har runt fyra fem stycken som jag tänkte slå ihop nu.. Vänta nu.. Räknar.. Fyra. Vi säger fyra. Å herregud.. jag kommer på fler. Fem säger vi då.

Den första bodde granne med mig. Jag skrev hans namn på bilrutan. Mer minns jag inte.
Den andra var sju år och jag var nio. Vi lekte och gick på samma skola. Han fick alltid en massa svettpärlor i pannan. För sprang mycket, det gjorde han.
Den tredje var jag och min bästa kompis kär i samtidigt. Dom blev tillsammans ett tag om jag inte minns fel. Jag hade busringt honom och skickat något fånigt brev.
Den fjärde skrev jag ett otroligt löjligt brev till på Lunarstorm. Han frågade varför. Jag sa att jag hade skickat till fel person.
Den femte var killen jag gillade alldeles för länge och alldeles för mycket. Visst hade 1-4s namn funnits i mina böcker men inte i närheten av så mycket som hans namn. Det var överallt. Och här kom klassikern, mitt förnamn och hans efternamn. För kanske skulle vi gifta oss nån gång och då måste man ju se hur det låter. Han var inte bara min drömprins utan även mina två bästa kompisars. Det var hemskt.
Jag var fullständigt galet kär i honom i kanske två år. Han gillade mig ett tag. Tills jag var för jobbig och klängig. En gång promenerade jag med honom hem. Det var väl kanske då det brast mest. Men jag var ju dum nog att vara glad över detta.
Jag var så mogen för min ålder, även honom busringde jag. Och hur gammal var jag, well, tolv, kanske 13. Hans mamma ringde upp en gång och frågade vad jag och mina kompisar höll på med. Kan vara det absolut pinsammaste jag någonsin varit med om.
Tycker fortfarande att det är otroligt jobbigt att se honom på stan. Tur nog så går vi inte på samma skola. Haha, jag är hopplös.

Jaha nu har jag berättat lite, var det så det var? Javisst, men det slutade inte där. Vet inte hur jag ska definiera första kärlek. Första åjaggillarhonomsådär, första förhållandet, eller vaddå?
Well, jag tog de fem första jag var kär i eller vad man ska kalla det för. Kan ju inte räkna upp alla jag haft ögonen för.

Otroligt svårtolkat det där, kärlek.

Första punkten. Presentera sig själv. De flesta som jag sett har gjort den här listan har börjat med vart man föddes. Men hm, va, är det så man gör när man träffar någon obekant och hälsar på denne när man tar i hand. Aa hej! Jag föddes där och blabla jag var minsann en jädrigt jobbig unge. Nä.
Men visst. Jag kan följa grupptrycket. Känns ganska fint att börja så.
Presentera, vilket jobbigt ord. Här får ni min livshistoria.

Fyra dagar innan min pappas trettioårsdag, alltså, den 11 februari 1992 föddes jag i Ekenäs. Inte i Sverige. I Finland. Tammisaari. Mamma körde dit själv som jag har fattat det och pappa min jobbade ju i Sverige, så var inte mycket att göra åt. Självklart åkte han till Finland då lilla vackra jag var född. För en vacker bebis det var jag minsann. Bilder på det finner ni mitt alldeles egna fotoalbum här hemma hos mig. Ifall det skulle vara intressant.
Fotoalbum ja. Där finns det bilder på när jag somnat vid bordet, när jag fyllt år, när jag går med en gåvagn och annat sånt där fint som alla andra barn också gör. Däremot, finns inte min lilla fina lillasyster Emma på deras bilder. Men jag har turen att få ha henne där. Hon är bara ett år yngre än mig. En annan sak, jag har världens sämsta balans. Jag ramlade jämt när jag var liten. Mamma sydde en "hjälm" åt mig så att jag skulle få ha ett helt huvud kvar.
Tre systrar blev vi. Sara föddes 1995 och var väldigt söt. Vi köpte en sköldpadda samma år och hade även fiskar. Vi hade en vit liten lekstuga också.

Det här med intressen. När jag var liten, runt fyra år så tog mamma mig och syrran till barndans och det var så roligt. Jag älskade det när jag väl var med. Men läraren var så sur. Jag var rädd för henne. Så jag vägrade åka dit igen. Sen så var det ju barntimmarna. Sjöng Imse Vimse Spindel och sånt.
Därefter från att ha bott i både ett gult hus i Björna och ett vitt i Ås så skildes mina föräldrar och jag fick bo i två tegellägenheter istället. Som sjuåring kändes inte detta särskilt konstigt faktiskt. Men jag saknade pappa. Det gjorde jag. Jag var bra på att dagdrömma och då drömde jag att pappa och jag åkte och gjorde roliga saker. Oj, vad jobbigt det här blev, tårarna bara kommer.
I skolan märkte de ingenting på oss. Det är ju så, man vill vara normal och vara som alla andra när man är en liten skit. Haha. Då var det svårt att prata finska. Människor påpekade och frågade. Vilket ledde till att jag slutade prata finska med mamma. Dumt.
Jag gick på kyrkans kör Gloria något år eller så. Men tyckte det var tråkiga låtar, så jag slutade. Är inget fan av psalmer direkt. Däremot fortsatte jag gå på miniorer och juniorer. Sen så var jag mycket med mina kompisar på fritiden. Pysslade och lekte. Leka tagen och andra sådana lekar var nog bland det roligaste jag visste. Men vi gjorde annat också. Vi ritade, sjöng, lekte teater och oj, massa sånt. Fina tider var det.
Och redan från mina första ord har jag älskat att skriva. Hittade på berättelser om den blå mattehunden och hans vänner bland annat. Att skriva är något jag alltid har varit bra på och alltid har det varit något jag uttryckt mig med. I femman började jag dansa i skolan på projekttiden (vad tusan hette det?). I sexan började jag ta sånglektioner hos kvinnan som lät oss spela blockflöjt i trean. Dessa tre, att skriva, att dansa och att sjunga är än idag mina älsklingar och jag skulle aldrig vilja släppa taget om något av dem.

Skolan. Jag har alltid haft lätt för mig. Inga problem nånstans, har lätt för det mesta. Lite feg förstås, men ändå har jag skött mig. Ambitiös, omtänksam och snäll skulle nog de flesta beskriva mig. Men även jag har mina trasiga ägg. I femman var jag så besviken på mig själv när jag inte hade tränat på engelska glosorna. Och, jag ville ju fixa det. Att misslyckas finns inte i min värld. Så, jag fuskade, men det gick ju rätt så åt skogen. Då jag hade skrivit ner dem i handen och läraren såg det hur tydligen som helst. Haha usch, jag minns det så väl. Sen dess har jag inte rört i närheten av ett fusk. Jag tycker man ska göra saker själv helt enkelt och stå för dem.
Ja, jag var feg, blyg bland okänt folk och ja jag vet inte vad. Däremot hade jag alltid mina vänner och var aldrig ensam, förutom några enstaka gånger. Men ändå var jag hon som undrade varför folk satt ensamma och frågade om de ville vara med och sådant. Avskyr att se folk sitta ensamma. Jag mår fruktansvärt dåligt utav det.
I nian gick jag ut med bara mvg och vg i betyget och lämnade Ängetskolan nöjd och belåten, ett avslutat kapitel.

Men, än hur många kapitel jag avslutat så är jag fast vid minnen. Att bevara, att vara nöjd med det man levt. Det många människor tycker är skräp och onödigt värdesätter jag på ett helt annat sätt. Är det ett minne är det värt att ha. Jag tycker också om att samla på saker. Men jag vet inte riktigt varför, känns kanske lite spännande att ha flera av en sort. Men jag har aldrig velat ha något komplett, det är inte riktigt så det är tänkt.
Jag samlar på frimärken (jo, det är sant), Darinurklipp osv (jo, det är sant), Mumin, biljetter (mina egna, såklart), klistermärken, bokmärken och en massa annat. Kom och besök mitt rum så ska ni få se. Ibland blir folk alldeles förvirrade när de ser alla mina småsaker. Men jag älskar det för det mesta. Däremot får man ju rensa bort en del ibland.

Jag har alltid varit en väldigt väldigt väldigt romantisk tjej som älskar att få vara speciell. Har alltid drömt om den rätte och har alltid trott att vartenda fån jag varit kär i är han. Nästan. Inte så överdrivet. Men lite. Lite har jag tänkt att oj, han är perfekt. Leva lyckliga i alla sina dar ungefär. Men så var det aldrig. Har aldrig haft någon "riktig" pojkvän förrän min nuvarande pojke. Vilket jag är tacksam för. Faktiskt.

Nuet. Ja, varje människa växer och förändras. Det är jag säker på. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Känns som att de andra 29 dagarna får fylla ut det på något sätt.